BESKRIVNING AV EGNA UPPLEVELSER

År 2008, strax under julhelgen kände jag svåra spänningar i båda brösten. Några dagar senare vände jag mig till min ordinarie läkare, men husläkaren var på semester, vilken ökade min oro lite extra förstås. Jag hade ändå tur för jag upptäckte att min vikarieläkare var en bra och seriös läkare ändå. Hon var ursprungligen från Peru och gav mig en trygg känsla av tilltro och tillit. Snabbt skickade hon en remis till mammografi. Inom kort tid, efter bara några dagar blev jag röntgade i båda brösten. när hon hade fått svaret på mammografin, ringde hon upp mig och undrade hur jag mådde och kände. Efter vårt korta samtal förklarade hon för mig att det vore bäst att skicka en remis till karolinska institutionen för en cancerutredning, jag bekräftade hennes initiativ och väntade på en kallelse från sjukhuset.

När jag kom dit, först skulle jag ha ett samtal med den ansvariga sjuksköterskan på avdelningen; jag kände ett enormt obehag, oro och motstånd, jag blev så nervös och undrade hur det hela skulle gå till. Efter det hade jag mitt första möte med huvudläktaren där på avdelningen vilket var tvärsemot det första mötet; som tur fick jag mycket medkänsla och förståelse av läkaren. Han ansåg att resultatet av mammografin gav en suddig uppfattning om vad egentligen handlade om. Så han tog ett radikalt beslut och skicka mig omgående till Santa Görans Capio mottagning för en ordentlig undersökning och för ett skarpare resultat.

Det var 8 mars 2008, jag satt i väntrummet i Santa Göran sjukhus, i väntan på att bli uppropad. Systern på expeditionen visade sin omsorg och erbjöd mig lugn och tålamod. Jag var naturligtvis mycket nervös. Så efter liten stund, fick jag gå in i ett särskilt rum, där inne gav specialisten råd om att lägga mig stilla på en vrist vilken stod på en höjd, efter kort stund var han tillbaka med en tunn och lång nål för att sticka mig i vänstra bröstet, under ifrån veristen, nu låg jag bar i över kroppen alldeles död stilla. Efter provtagning blev jag mer nervös men jag ville inte ta det på allvar, I ställt började jag uppskatta livet lite extra. Trots att min doktor var en manlig läkare, önskade jag honom en trevlig kvinnodag. Sedan skrattade jag åt mig själv men jag rykte på axlarna. Fan i mig, kände jag! Vem bryr sig. Jag tog det mest allvarliga (livet själv) med en nypa salt. På dagarna gick jag på min vanliga promenad och väntade på resultatet men Jag var ju mycket rädd och kände stor oro förstås. Så småningom rädslan gled ännu närmare och fördjupade sig, jag började gråta av förtvivlan och aggression. Livet var ju som en levande fågel i min hand och den Plötsligt höll på att flygga i väg. Det kändes att allt var över och all strävan efter att få leva ett bättre liv hade kommit mot sitt slut och jag hade verken hopp eller motivation för att leva. I väntan på operationsdagen, skulle jag en gång till återvända till Karolinska och undersökas utförligt av en annan underbar läkare för att få ytterligare diagnos och bekräftelse för operation. Tala om mirakel som händer i stora och små skalor i varje sekund med varje ande tag vi tar. Efter den undersökningen.

Läkare gav mig råd om att berätta för de andra läkare att min mor hade dött i bröstcancer. Jag kom genast att tänka på min älskade dotter och senare begärde jag en gen utredning av släkten. Men tyvärr lyckades jag aldrig med den, Även om jag hade bett senare, om ett särskilt möte med en specialist på Karolinska och tog min kära dotter med, togs aldrig vår begäran på allvar. Försöket var förgäves. Specialisten ansåg att det inte var godtyckligt bevis att min mor hade dött i bröstcancer. Hon påstådd att undersökning var påkostad och krävde ytterligare bevis för en utredning av cancersjukdom i släkten. Jag hade ingen möjlighet att skaffa” ytterligare bevis”, För Jag hade verken kontakt med någon i hemlandet eller kunde jag åka dit för att reda ut några bevis för det.

Så vi blev tvungna att lämna det hela bakom oss. Med cancerbeskedet fick jag se döden öga mot öga och jag grät förfärligt mycket, i skogen och skrek jag av min förbannelse över livet, jag hade bara träden för att lyssna på min sorgsna saga och de fick verkligen känna och veta ordentligt om min ångest och förtvivlan, livet var ju nu på sin spets. Jag hade inte heller någon att prata med.

Den känslan var obeskrivlig hemskt. Det var liksom pang, punkt och slut. nu var allt över. Livet var ju inte en vara som jag kund gå till en affär och köpa det för pengar, ingenstans sålde man live så att man kunde vända sig dit närsomhelst för att köpa det.

Jag hade inte ens hunnit känna livet på riktigt, hittills handlade allt om att bara sträva, slita, kämpa och springa efter livet själv, utan att nå ett resultat eller komma någon vart, men under ytan livet sakta, sakta var på väg att sippra ut ur mina fingrar.

Till” Vart” skulle jag egentligen komma? Och vad vill jag uppnå i slut ändan? Hade jag själv knappt någon aning om. Jag var redan sönderslagen av alla omständigheter som Jag hade upplevat hittills.

Jag känd mig så fruktansvärt ensam med alla mina tankar och känslor som jag bar på.

Allt blev svart inför mina ögon. I det här absoluta mörkret; Genom;” Grace OF God ” och hans definitiva nåd, klarade jag av att passera genom den svarta tunneln och komma in till ljuset igen. Nu var det; den tredje gången att ytterligare klara av livets prövning och döden för att komma tillbaka till livet. Det var enorm stor gåva att vara vid liv och fortsätta att leva igen.

Tack vare livets mirakel, min dotterskärlek och min väns närvaro vid operationssalen, klarade jag av första steget. Lika så, tack vare närvaro av de osynliga krafterna vid min svåra strålbehandling, blev det andra steget också avklarad och jag fick tillbaka ett nytt liv. Jag blev total välsignad på riktigt trots alla utmaningar.

Strålbehandlingen medförde många komplikationer. Min ångest kom till sin kulm, och den blev så svårt så att jag hämnade på psykiatrin på Huddingessjukhus vars miljö gav mig mer panik och gjorde mig mer ångestladdad, för att alla patienter blev mycket illa behandlade av både läkare och de flesta personal där– förutom en i köket-. Jag hade tyvärr inget annat val för jag klarade inte av att vara ensam hemma med min svåra ångest, jag var beroende av tillsyn och vård, jag hade själv destruktiva tankar och känslor.

I dag hyser jag upp enormt tacksamt till livet, för det är enormt fragilt och man måst varna om det. När jag tittar i ett genom skinnigt glas idag, ser jag min kropp och livet i ena sidan och min själ och ljuset på den andra sidan. Jag kan se det som går att se med ögat och jag ser det som inte går att se med ögat. I det ögonblicket får jag en lite glimt av vem jag är och varifrån jag kommer sedan vet jag inte vart den på väg. Livet ser mig samtidigt som jag ser livet. Mellan kroppen och min inre, min själ och livet finns det bara en tunn skiva av ljus och klarhet; Man lär sig se den genom livet och när man är redo att se. Livet är hoppfullt, generöst och kärleksfull. Att Vakna på morgon och kliva ur sängen blir det ett dagligt mirakel som väcker både enorm uppmärksamhet och tacksamhet; den tanken och den känslan av att jag faktiskt lever, gör mig enorm ödmjuk gentemot livet. Det ger mig inre frid. Livet blir ljuvligt att leva, och miraklen fortsätter att hända. Den mörka natten följs av dagens ljus.

Det blir mer kärleksfullt liv att leva här och nu; fri från all tyngd och börda och önskningar. Vem skulle egentligen bry sig om jag äger ditt och datt; viktigaste är att finnas till, att andas, att se och att uppleva skönheten runt omkring sig. Det återstående frågan förblir; vad jag kan ge livet i gengäld då, för det som jag har fått och för att ge mitt liv en högre mening.

Svaret...