Prolog
Ett halvår hade passerat efter det att jag hade dödat min egen far och ärvt hela hans förmögenhet. Inte för att jag behövde några av hans pengar eller egendomar, eller ens ville ha något av det som varit hans, men efter att ha insett hur mycket gott jag kunde göra med pengarna och egendomarna bestämde jag mig, till slut ändå, att använda dem till välgörande ändamål. Efter all ondska som han hade använt sina pengar till kändes det helt rätt att istället göra något gott med dem. Troligtvis var större delen av dem dessutom intjänade på olagliga affärer, det var jag helt övertygad om. Polisen hade grävt djup för att hitta så mycket skit, om honom, som var möjligt, men hade inte kunnat komma fram till några konkreta bevis eftersom det mesta var alldeles för gammalt och han hade varit otroligt skicklig på att dölja alla spår som ledde fram till honom själv, så till slut hade de varit tvungna att ge upp. Pengarna var mina!
Det första jag gjorde, när tillgångarna väl var mina, var att sälja av alla hans fastigheter, vilket bara det resulterade i en mindre förmögenhet, även om jag sålde dem till underpris, bara för att slippa bli påmind om honom i framtiden. Jag ville bara bli av med dem så fort som möjligt. Känslan när jag såg beloppen som de inbringade var svindlande och jag satte mig direkt och försökte fördela dem mellan olika välgörenhetsorganisationer. Känslan som kom över mig när jag gjorde av med alla hans pengar var enbart lättnad och frihet, att äntligen kunna lämna det livet bakom mig.
Det första som, sedan, hade kommit upp i mitt huvud var att bygga om hans hus till ett hem för kvinnor som blivit utsatta för våldtäkter eller behövde en fristad från våldsamma män. Huset hade varit mitt föräldrahem fram till dess att jag fyllt femton år och hade rymt hemifrån. Jag hade hoppats på att jag aldrig mer skulle behöva sätta min fot i det huset då, men ödet ville, uppenbarligen, annorlunda.
Så här stod jag nu och såg på medan byggnadsställningar restes upp runt huset och ombyggnaden skulle påbörjas. Det var en kall januaridag och huset hade beräknats att vara färdigombyggt till början av sommaren. Jag tittade mig omkring på den vackra och rofyllda naturen runt om huset, en perfekt plats att komma till ro, bort från alla våldsamheter. Det skulle bli en oas i allt det våldsamma som kvinnorna hade blivit utsatta för. Ett lätt snöfall hade täckt marken och fick de låga solstrålarna att gnistra som diamanter i den vita snön och det var en strålande vacker dag som ingav hopp inför framtiden.
Fast huset, i sig själv, skvallrade om övergrepp, olyckor och ond bråd död. Något som jag visste allt om!
Huset, som var enormt stort, liknade mest en herrgård med tinnar och torn. Därtill kom en tomt på minst tio hektars yta. Min far hade alltid haft storhetsvansinne och ville överglänsa alla sina affärsbekanta med att vara störst och bäst. Därför var både hus och tomt mest ett skrypobjekt som jag nu skulle förvandla till något gott istället. Om han hade vetat om mina planer nu, skulle han troligen ha vänt sig i sin grav. Bara tanken på det fick mig att må bra och le stort. Min fars död hade inte varit någon förlust för någon, han hade varit en ond man, rakt igenom.
Huset skulle byggas om så att det blev till små lägenheter för ca tjugofem personer. Varje liten lägenhet skulle bestå av ett sovrum kombinerat med vardagsrum och en liten kokvrå samt eget badrum.
Det skulle gå på åtskilliga miljoner för att få det ombyggt, men pengar, var som sagt, inga problem. Jag kom på att jag njöt av varje krona jag kunde spendera på detta bygge. Pengar som hade varit hans och som nu omvandlades till något fint och positivt. Så många kvinnor som han, troligen, hade förstört livet för under sina dagar, genom våld och våldtäkter, var det inte mer än rätt att han nu fick betala för sina missgärningar även om det var efter hans död.
Jag hade anlitat en byggfirma som hade ett mycket gott renommé och hade rykte om sig att även vara snabba och effektiva och av det lilla jag sett hitintills såg det mycket lovande ut. Byggledaren hade presenterat ritningarna på hur det skulle se ut när det var färdigombyggt och det hade tilltalat mig otroligt mycket.
Jag stod uppe vid skogsbrynet och blickade ner över det hus som varit mitt barndomshem i så många år. Minnena forsade över mig och jag översköljdes av alla övergrepp som min far hade utsatt, först min mamma och sedan när hon gått bort, även mig för. Jag såg min mammas ansikte framför mig och tänkte med kärlek på henne. Kvinnan som hade försökt skydda mig, under så många år, från min fars våldsamma slag och som, till slut, blivit hennes egen död när han hade knuffat ner henne för höga trappan, efter ett våldsamt gräl. Han hade erkänt det själv, inför mig, när han hade fångat in mig i somras och försökt att hota mig till att skriva över alla mina tillgångar på honom. Han hade näst intill lyckats. Efter några veckor i hans fångenskap var jag bara en skugga av mitt forna jag och alla mina nyvunna krafter var helt borta och jag hade varit helt försvarslös och varit hiskligt nära att ge efter för hans hotelser när han kom in med en påse blod och mina djuriska instinkter hade tagit överhand och jag hade nästan kastat mig efter påsen, dock utan resultat eftersom jag hade varit fastspänd i kedjor av silver på flera ställen av kroppen.
Hur skrämmande nära döden, både Leo och jag, hade varit när vi hade hamnat i hans klor och helt missberäknat hans beslutsamhet att fånga in mig. Jag ryste vid tanken på att han nästan hade dödat Leo, när han hade försökt rädda mitt liv. Det var bara ödet som hade velat annorlunda! Skottet, från hans revolver, hade missat Leos hjärta med bara en, futtig, centimeter. Vem som än bestämde över ödet så var jag otroligt tacksam för att det hade gått som det hade gjort.
När mina tankar, numera, gick tillbaka till min mor fick jag, alltid, en konstig känsla i kroppen. Det var som om jag kunde känna hennes närvaro fylla hela mitt sinne. Att hon, på något sätt, vakade över mig. Jag tittade upp mot himlen i någon fånig förhoppning över att kunna se henne, eller att hon åtminstone skulle ge mig ett tecken på att hon fanns däruppe. Molnen gled sakta förbi och jag stod en stund, i förhoppning om, att få ett tecken från henne, men allt förblev lugnt.
Jag ruskade på mig och försökte tänka på framtiden istället. Det gagnade ingen att jag grävde ner mig i det förflutna. Det var nytt år och startskottet hade gått för bygget. Jag bestämde mig för att skjuta alla negativa tankar åt sidan och istället blicka framåt med tillförsikt.
Jag tänkte på Leo, och önskade att han hade kunnat vara här med mig, men han hade sitt eget jobb att sköta och ville inte ge upp det trots att jag sagt till honom att han inte behövde jobba längre utan att vi kunde leva på mina pengar. Men han hade sagt att det var viktigt för honom att kunna känna sig självständig. Jag hade dock inte gett upp hoppet om att vi skulle kunna jobba ihop med mina olika projekt endera dagen. Men han skulle få den tid han behövde, jag tänkte inte stressa honom. Jag älskade honom så mycket och var så tacksam för att han hade kommit in i mitt liv när jag mest behövde det.
Vi hade kommit ifrån varandra under ett par månaders tid när vi båda trodde att den andre hade dött, i slutet av sommaren. Nu kändes det som om vi hade fått en andra chans och ingen av oss tänkte slösa bort den tiden.
Under tiden när jag stod där och tänkte på Leo och kände kärleken som strömmade genom min kropp uppfattade mina ögon att något höll på att hända på en av byggnadsställningarna som var uppställda runt huset.
En av männen, som stod högst upp på ställningen, snubblade till och föll handlöst ner på marken och blev liggandes helt orörlig. Jag skyndade snabbt fram till huset, och fick anstränga mig för att inte springa så där onaturligt fort som jag var kapabel till numera. Jag hade fortfarande svårt att dölja mina krafter när andra människor var i närheten, speciellt i sådana här...
