Kapitel 1

Det hände en vacker dag att Apokalypsen inträffade. Alla som hade varit moraliska kastades i den brinnande sjön tillsammans med Satan och hans anhang. Även journalisten Daniela Birgersdotter kastades ner.

Under det långa fallet steg hennes rädsla. Hon såg jorden närma sig. Den bar en stor reva i jordskorpan med ett gapande mörker inuti. Himlen liknade en brinnande bokrulle. Långt borta syntes människor som svävade uppåt mot ett starkt ljus.

Hon låg på ett stengolv utan att kunna se något. Värmen mot huden var tryckande och pulserade från golvet och väggarna. Hon rusade upp och slog pannan i en rad järnstänger. Hon grep stängerna men släppte genast eftersom de glödde. Hon gav upp ett skrik. Sedan föll hon i gråt. Hon ropade på hjälp men det var som om väggarna slukade ljudet. Hon bet sig själv i tungan. Hon bet flera gånger. Hon tuggade på sin tunga och skrek rakt ut. Hon spottade.

Hon malde med tänderna mot varandra tills det knastrade som av sten i munnen.

Till slut kastade hon sig på marken och slet sitt hår. Men det hjälpte inte. Det kanske hade hjälpt en gång. Men inte längre.

Apokalypsen inträffade en fredag eftermiddag i slutet av mars. Daniela Birgersdotter hade under sin promenad hem från redaktionen plötsligt hört ett dovt basunljud som fyllde staden. Två gånger dånade ljudet samtidigt som marken vibrerade.

Skrik hördes. Sedan såg hon ljuset som strålade ner från den brinnande himlens hinna.

I nästa ögonblick befann hon sig i ett rum med väggar av moln där absolut tystnad rådde. Molnen skingrades och öppnade upp sig till en jättelik sal. Väggarna strålade som av ett starkt solljus. Men det var inte solen; det var ett anlete i andra änden av salen.

Anletet var stort som en slottsport och bestod av ljus som skiftade i blå nyanser som liknade människor.

Daniela greps av förundrad fasa. Men när anletet ställde frågor till henne, exempelvis om hon brytt sig om de fattiga, hade hon blivit lättad. Som tur var hade hon en lång lista med artiklar och goda gärningar att peka på, och behövde inte bluffa i denna kritiska situation. Alltsammans fanns dessutom sparat i Kungliga bibliotekets underjordiska arkiv för den som var intresserad av att kontrollera uppgifterna.

Daniela kände sig nöjd med sina svar. Hon hade inte uppfattat något hot från anletet, snarare ett överjordiskt lugn.

Anletet sa att han inte bara hade läst hennes artiklar utan också hennes hjärta. Daniela påpekade då att allt hon skrivit kom från hjärtat. Hon hade stått på de svagas sida hela sitt liv, fri sjukvård och en gränslös barmhärtighet. Hon hade konsekvent, både privat och i yrket, kallat en spade för en spade.

Det dög inte. Efter endast ett kort förhör kastades hon ner mot jordens mörka inre, samtidigt som Djävulens änglar föll som ett gnistregn mot den brinnande sjön.

På detta sätt trädde Daniela Birgersdotter in i evigheten.

Hon kom så småningom till sans. Blicken kunde urskilja järnstängerna som markerade gräns för cellen där hon förvarades. De mörka väggarna, både i cellen och i korridoren utanför, pulserande av glöd.

Det hördes skrik och tröga gnissel från intilliggande salar, kanske av tortyrredskap. Det hördes ett mullrande som om cellen befann sig ovanpå ett stort maskinrum.

Daniela hade endast ett ljust skynke virat kring kroppen. Det var sjalen som hon i solidaritet hade lindat över sitt huvud på morgonen. Flera kollegor hade sett med respekt på henne efter det beslutet, medan andra hade kritiserat henne och sagt att hon böjde sig under ett förtryck som hundra år av framgångsrik kamp slagit undan benen för.

I cellen hängde en dräkt på väggen. Det var en brun yllemundering. Hon drog den på sig; hon ville inte ligga naken på denna främmande plats.

Hon la sig ner på golvet igen. Det kändes som om hon var på väg att somna.

Så rycktes hon tillbaka av ett ord:evighet.

Detta var evigheten! Detta var platsen som ordetevighet alltid hade betecknat!

Hon rusade upp, fylld av vanvettig fasa, och kastade sig mot järnstängerna så hårt att hon borde ha svimmat. Men det fanns varken sömn eller medvetslöshet i evigheten. Det smärtade i tandrötterna och hon tänkte: »Detta är evigheten i evighet, evigheternas evighet – det enda eviga eviga.«

Hon kastade sig ner på golvet, rullade som en mask. Hon knycklades samman. Plågorna kom inifrån. Hon skrek. När skriket var över malde hon tänderna mot varandra. Hon grävde med sina fingrar i golvet så att naglarna sprack.

Hon stod rakt upp i cellen. Hon hade gnisslat tänder så länge att inga tänder längre återstod i munnen. Hon hade med sitt gnisslande och malande nött ner dem till bara pulporna. Det smärtade att röra läpparna och att svälja.

Det gjorde ont att skrika, och det fanns ingenting att vinna på skrik.

Efter en tid kände hon maskarna, först på ovansidan av fötterna och sedan på armarna. När hon slängde sig på golvet och rullade omkring var det som om de kom från alla håll. De kröp mot hennes underliv där de bet sig fast. Innan hon han hejda dem kröp de in i slidan. Hon ställde sig bredbent och försökte pilla ut dem men det gick inte, hon stampade i blindo på golvet eftersom hon knappt såg något i mörkret.

Maskarna sög och borrade sig in djupare. Huden borrades upp och små rännilar av blod rann ut från mängder av små hål. Hon kastade sin kropp in i mörkret på nytt. Hon sökte nåden att få svimma. Men helvetet var efter all nåd.

Det var mörkt. Ögonen sökte ljus men det enda hon såg var de svagt glödande väggarna. En helvetisk pina plågade Daniela Birgersdotter. Hon kunde känna maskarna som smärtfulla strålar i sitt levande kött. Hennes skrik steg ur det tandlösa gapet.

»Var är döden! Var är du!«

Tankarna förblev klara. Hon var ensam trots att stora delar av mänskligheten fanns här i mörkret. Maskarna var omöjliga att vänja sig vid, hon skrapade sina ben rena med handflatorna men det ledde endast till att de kröp tillbaka igen. De åt på henne utan att hon förtärdes. De levde nere i bukhålan. Maskarna åt, de åt hela tiden.

Det passerade en tidsrymd.

Daniela Birgersdotter låg utslagen med kinden vilande mot golvet. Det brände i ansiktet.

Då hördes en röst i mörkret som sa:

»Det ryktas om att du kan skriva.«

Hon tittade upp skrikande.

»Ta bort maskarna!«

»Det går inte.«

Det rasslade av nycklar. Det gnisslade av gångjärn. Gestalten som öppnade cellen bar på en lykta som gav ifrån sig ett rödtonat sken.

»Följ mig.«

Daniela gjorde som hon blev tillsagd.

Gestalten, som mest liknade en skuggvarelse, ledde henne genom korridoren, genom en dörr till en annan korridor.

»Jag trodde helvetet skulle vara en symbolisk plats. Att elden var symbolisk.«

Gestalten svarade med en motfråga.

»Hur skulle ett lidande kunna vara symboliskt?«

»Finns det lite vatten?« bad Daniela. »Jag dör av törst.«

»Om det vore så väl.«

De stannade framför en tung dörr. Hon fick själv öppna den. Inne i rummet, mot den motsatta kortsidan, stod en gammaldags tryckpress som varit i bruk för mer än hundra år sedan. Rummets skrovliga stenväggar glödde på samma sätt som i hennes cell, men där fanns mer ljus. I taket hängde en lång glansig slang i samma färg som en blodåder. Mot ena långsidan stod ett bord med en skrivmaskin. På varsin vägg fanns gluggar täckta av av plåt.

»Jag rekommenderar inte att du öppnar och tittar ut. Din tillvaro här kommer inte förbättras om du gör det.«

»Varför tänker du på mitt väl?«

Men hon fick inget svar.

»Vad gör jag här? Kan du berätta det för mig?«

Skuggan hade formen av en människa. Det såg ut som om han bestod av något slags ljuslös materia i intensiv rörelse. Ansiktet såg ut som något ett barn strukit över med en kolkrita.

»Vi behöver din kompetens.«

»Vilka vi?«

»Vi måste skapa en tidning. Du ska skriva artiklar om oss som vistas här. Du kommer få röra dig fritt. Men vi ska granska det du skriver innan publicering. Jag...