Min egen barndom.

Jag var mina föräldrars enda barn. Säkert mycket efterlängtad och önskad. Min mamma hade gärna haft flera barn, men efter vad jag har förstått var det min pappa som var nöjd med bara mig. Min mamma ville ge mig allt, som hon inte fått i sin barndom. Hennes egen mor dog i spanska sjukan 1918. Min mamma var då två år. Då hamnade hon i en fosterfamilj (en moster o morbror, som hade tre egna barn i tonåren o äldre) Mammas båda systrar fem och åtta år kom tillsammans hos en annan moster. Jag har en uppfattning om att jag blev överöst med kärlek och ömhet, samt att jag blev ganska överbeskyddad. Det var mest mamma och jag. Min pappa var mycket engagerad i den lilla bruksstadens fotbollsförening, som på den tiden var med i allsvenskan. Han nästa bodde på Jernvallen (dåtidens idrottsarena)

När jag var fem år flyttade vi in i ett mysigt radhus, i ett rätt så stort radhusområde. Där fanns barnfamiljer med barn i alla åldrar.

Mitt emellan husen fanns en stor lekpark med gungor, trapets och ringar, samt en stor sandlåda. Där samlades massor av barn på sommarkvällarna. Vi lekte lekar och hade alltid lika roligt. Nästan alla arbetstillfällen stod stadens järnverk för och i detta område bodde tjänstemän och ingenjörer. På bruket bodde arbetarfamiljer och i villastaden direktörer o.s.v. Hela staden osade järnverksanda och alla mödrar var hemmafruar. Vilken trygghet för oss barn!

När jag var sex år fick jag börja i lekskolan (dåtidens deltidsförskola) eftersom jag var enda barnet hade jag lite företräde, men det kostade pengar. Jag gick tre timmar på förmiddagen måndag till fredag. Jag avgudade min fröken. Hon var i tjugoårsåldern. O, vad jag tyckte hon var söt. Blond och glad och med en hästsvans där bak. Hon lektemed oss barn. Hon hade en enorm fantasi. Målade och sågade pussel själv. Vi barn hade också fantasi och i lekskolanlektes det verkligen. Birgitta hette hon och vi hade kontakt med varandra även när jag själv var vuxen och hade två barn. Då berättade B. för mig , att jag sa till henne i lekskolan ” när jag blir stor ska jag bli sån som du” och det blev du också tillade hon efteråt. Ja , det blev jag ju , men i sexårsåldern sa jag också när nå´n frågade ,att jag skulle bli mamma till två barn ,som skulle heta Lars och Eva. Ett tag ville jag bli hårfrisörska, så yrkesvalet var inte riktigt bestämt.

En sak ,som jag visste och vet, är i alla fall att jag älskar och alltid har älskat barn. När jag var sju år gick jag på promenad med små barn i ett- två års åldern. I dag undrar jag lite hur de vågade låta mig ta det ansvaret. Vilket förtroende jag fick!

Jag passade nästan alltid barn på min fritid. Ju äldre jag blev desto mera anlitad blev jag. Jag kom upp i tonåren, och hela gäng samlades på kvällarna. Intresset för pojkar började så klart komma, men barnvaktssysslan kom först, både under storhelger och vanliga helger. Killarna tyckte en nyårsafton att jag väl kunde komma på nyårsfest istället för att passa barn. Vi i området hade förstås också ”hippor”, som det hette då. Vi samlades hemma hos någon, jämna par, dansade och åt chips, popcorn m.m. Sprit förekom inte då och egentligen aldrig ens senare, åtminstone inte i några mängder.

Nu för tiden finns det så mycket, som kan locka. Då visste man inte om något annat. Man var med andra ord skötsam.

Jag fortsatte att passa barnen i området, och har många roliga minnen från många barn. T.ex. en fru i området skulle åka och hämta sin man, som varit på tjänsteresa, vid Bromma flygplats. Hon bad mig följa med som hjälp till de båda sönerna (en i tvåårsåldern och en tio mån.) På vägen blev vi tvingade att byta en bajsblöja. Inga tvättlappar och inget vatten hade vi i bilen, så det fick bli tvätt med Pommac. Lite kladdigt, men bättre brödlös än rådlös. Den lille killen i fråga har jag nu sett på tv ibland, han är politiker. En annan liten kille, som jag passade har jag sett i tv serien sjukhuset, han är läkare. Man förstår att man är pensionär, men å andra sidan var jag ju barn själv när jag var barnvakt. En av familjerna, som jag nästan dagligen kom i kontakt med skulle åka till USA på tre år. Pappan i familjen fick ett tre års förordnande av Jernverket. Då fick jag ett förslag att komma till dem sista året de var där. De skulle ordna en praktikplats på en amerikansk lekskola, och så skulle jag vara en i familjen. Jag blev så glad. Jag hade passat deras äldsta dotter sedan de flyttade in i vårt radhus. Då var hon två år. Nu var hon sex, och ytterligare en dotter hade fötts. Detta ingick då i min framtidsplanering. Min snälla pappa lovade att betala resan om jag åkte. Eftersom jag innan resan borde ta ett körkort, så sa han, att om jag påbörjade det när jag fyllt arton så skulle han betala. Vi brevväxlade hela tiden och jag inriktade mig på att åka ”over there”.

När jag gick i läroverket var det skoldanser och andra tillställningar på en del helger, men barnvakt var jag ofta på kvällarna. De flesta sommarlov arbetade jag som barnflicka i olika familjer. Vid det laget hade jag bestämt mig Jag ville arbeta med barn. Jag ville bli förskollärare. Även om yrket är lågavlönat så har jag aldrig ångrat mitt yrkesval.

Utbildningen har ändrat form många gånger under min yrkesverksamma tid. Jag började när jag var sexton år i husmodersskola m. praktisk småbarnsvård. Det var en ettårig kurs där praktik på lekskola ingick i sex veckor. Jag älskade min praktik på lekskolan. Lärarinnan upptäckte att jag kunde måla och rita, så jag fick göra pussel och tavlor. Under den här tiden var det första daghemmet under byggnad i min stad.

För att komma in på förskoleseminarium måste du först utbilda dig till barnskötare, eller skaffa spädbarnspraktik och all övrig praktik.

Läraren jag var hos i lekskolan väntade då sitt första barn och frågade mig om jag ville göra min spädbarnspraktik hemma hos henne.

Jag hade då sökt barnskötarutbildning på dispens. (du måste vara arton år för att komma in och jag var sexton) Jag kom inte in, så jag blev jätteglad åt att göra spädbarnspraktiken hos henne när barnet var fött och fyra månader gammalt. Medan jag väntade på det så gjorde jag den övriga praktiken. Började på specialinstitution i en större närbelägen stad, på förskolan för hörselskadade barn. Där hade man precis börjat integrera hörande barn med hörselskadade barn. Det gav mig en mycket lärorik och intressant praktik. Man använde teckenspråk till en viss del, men nästan mera språkträning och väldigt mycket musik och rörelse Där fanns specialutbildad, erfaren personal, som jag lärde mig enormt mycket av. Jag minns att vi hade sommarfest med föräldrar och barn ute på gräsmattan. Vi spelade rörelse sånger på hög volym inomhus först. En liten kille var indian. Han var helt döv, men kände vibrationer i golvet från musiken. Han gjorde varenda rörelse på rätt ställe i sången.

Efter detta gjorde jag min spädbarnspraktik. Det var en liten fyramånaders flicka. Jag fick sköta henne, samt laga lunch till oss och föräldrarna, som kom hem en timme mitt på dagen. Fyra månader varade den praktiken. Jag passade sedan henne under helger ibland, och hade kontakt med familjen.

Efter detta var det dags för nästa praktik, i vanlig lekskolegrupp. Det var för och eftermiddagsgrupp. Alla barn var sex år gamla. Läraren var en äldre kvinna, som var pedagogisk, bestämd men snäll. Barnen var lyhörda och leksugna. Allt som föreslogs av oss blev populärt. Vi lekte mycketmed barnen . Introducerade alltid allt material innan de lekte själva. Jag lärde mig mycket även här. Framförallt att:TA BARN PÅ ALLVAR.

Under hösten och vintern arbetade jag som barnflicka, samt började övningsköra på bilskolan. Tog mitt körkort året innan vi fick högertrafik i Sverige. Hela tiden brevväxlade jag med den svenska familjen jag skulle vara hos i USA. Körkort var ett måste enligt dem.

Jag planerade min vistelse, packade,...