Burgsvik 11 december 1870

Gryningen spred sitt trötta vinterljus över landskapet. Sara hade vaknat tidigt, innan de andra och passat på att gå ut för att se sig om. Hon hade haft svårt att sova, svårt att få ro. Hon blickade ut över det islagda havet. Det var stilla nu. Under gårdagen hade en kraftig vind från sydväst mött dem när de nådde Burgsvik. De hade stannat över natten på gästgiveriet så att hästarna skulle få vila och barnen sova ordentligt inför nästa etapp av resan.

Sara kände en stor skepsis inför att fortsätta resan över isen. Denna hemska vinter, havet hade frusit från Gotland till Öland. Visbyhamn var fortfarande öppen men få var båtarna som vågade sig iväg mot Stockholm och resan skulle bli alldeles för dyr och farlig ansåg Jacob. Många var fartygen som fastnade i drivisen. Varför kunde de inte åka på våren i stället när det gick att åka båt? Hon svepte den tjocka sjalen runt sig, kylan var fruktansvärd även om det var vindstilla. Allt hade bestämts i all hast. Hon och Jakob hade under den svåra sommaren 1868, när de knappt hade haft något bröd, börjat prata om att ge sig av. Jakob som var så ordentlig hade lagt undan lite pengar sedan dess. Det hade varit svårt för all mat hade blivit dyr men han hade ändå fått ihop lite pengar. Inte för att ta familjen hela vägen till Amerika men för att kunna lämna Gotland. Han och Sara hade tänkt ge sig av när islossningen var klar och vädret bättre men så skulle hans bror som vanligt ställa till det för sig! Så typiskt! Han var bara en olycka som hon brukade säga till sin stackars svägerska! Den stackaren som hadeblivit ensam kvar i Lärbro med alla barnen! Hur skulle det gå för dem? Skulle Lars Petter kunna hjälpa sin mor så hon fick pengar att klara sig och barnen?

”Står du här i kylan!” Sara snurrade runt när hon hörde sin make: ”Kom in i värmen i stället och få i dig lite mat, i kylan kommer du senare få vara alltför länge!” Sara nickade. ”Ja det är sant, det kommer bli en kall resa”, svarade hon när hon hörsammade hans uppmaning och gick in från verandan.

I matsalen satt Jacob och Lars Fredrik och åt frukost. Sara nickade kort åt Lars Fredrik när hon gick förbi dem för att väcka barnen.

Hon drog ifrån de tunga gardinerna inne i det rummet som familjen hade sovit i. Gustaf och Carl var redan vakna och klädde fort på sig för att ansluta till fadern och farbrodern vid frukosten. Lars vaknade när morgonljuset trängde in i rummet och fick bråttom att klä sig för att hinna med bröderna.

Sara böjde sig över lilla Anna. Hon sov så sött. Sara strök sin hand försiktigt över dotterns kind. Hur skulle det gå? Hur skulle hon klara sig i denna kyla? Tänk om isen inte höll?

”Mor”, Anna slog upp sina stora blå ögon: ”är det i dag vi ska åka på isen?” ”Ja, jo, det är det. Skynda dig nu, din far vill att vi åker snart!”

Efter frukosten packade de ihop sina förnödenheter medan kusken selade och spände för hästarna. Han skulle ta dem från Burgsvik till Sandby på Öland. Där fick de sedan anlitaen annan kusk för att komma vidare till fastlandet. Färderna över isen hade blivit en lukrativ sysselsättning för många kuskar under denna kalla vinter när båtarna hade svårt att gå och stora delar av Östersjön var frusen.

Sara bäddade ner Anna och Lars i fårskinnsfällar så att de skulle hålla värmen i släden. De stora pojkarna satte sig på främre sättet, alldeles bakom kuskbocken, med Jacob och Lars Fredrik. Själv virrade Sara sin sjal runt huvud och axlar medan hon kilade in sig mellan Anna och Lars på det bakre sättet.

Pisken ven och med ett ryck kom släden igång. Snön yrde när de körde igenom snövallen som bildats på stranden och ut på isen. En lätt sladd gjorde att hela släden rörde sig i sidled. Sara tog ett stadigt tag om bägge småbarnen. Vilken otroligt dum idé detta var! ”Allt är under kontroll”, ropade kusken: ”blir så när man kör ut på isen men inget att oroa sig för!” Med van hand styrde kusken hästarna ut mot den öppna isen, det som vanligtvis var ett hav fullt av rullande vågor.

Solen fortsatt sin väg upp på himlen medan släden kom allt längre bort från land. Långt, långt bort låg nästa ö, deras mål för denna del av resan, Öland. Men ön var så långt bort att den inte var skönjbar.

Lars Fredrik och Jacob pratade på oavbrutet om hur bra det skulle bli nu när de lämnade Gotland och alla problem som hade varit. Hur Jacob såg framför sig att bättre kunna försörja familjen i Amerika. Sara försökte underhålla småbarnen med sång.

Timmarna gick. De mindre barnen hade somnat och männen hade för länge sedan tystnat. Allt var vitt. Långt bakom sig såg de konturerna av Gotland. Den ö de hade fötts och levt på. Den ö som deras förfäder hade bott på så länge man kunde minnas.

Snart skulle de behöva ta fram mat för att få något i sig men Maria bestämde sig för att det var bättre att vänta tills småbarnen vaknade. Solen gömde sig bakom moln nu. Molnen var vita men längre bort vid horisonten blev de allt mörkare. ”Vi är snart halvvägs!”, ropade kusken från kuskbocken. I samma ögonblick hördes ett smällande ljud. Sara ryckte till. Jacob och Lars Fredrik såg sig om oroligt. Ett nytt smällande och ännu ett. Både Lars och Anna vaknade. ”Ingen fara, lite spänningar i isen bara”, förkunnade kusken men hans röst var inte lika hurtfrisk som innan. Sara lutade sig fram mot Jacob. ”Spänningar?”, viskade hon. ”Så brukar det låta när isen går upp”, fortsatte hon och tittade oroligt på sin man. ”Eh, jag tror inte det, jag menar det är mitt i vintern och så kallt”, Jacob såg ut som om han inte själv trodde på det han sade. ”Det spelar ingen roll, vi är mitt ute på Östersjön så vi får bara hoppas kusken vet vad han gör”, sköt Lars Fredrik in och fick de andra att tystna.

Släden fortsatte i samma takt. Det var tyst nu från isen men de satt alla spända i släden. Spända och väntande på nästa ljud från isen. ”Mamma, är det farligt?”, Carl vände sig om och tittade oroligt på sin mor. ”Nej, nej, det är bara isen som sjunger”, svarade Sara och ansträngde sig för att låta lugn. Hon började plocka fram de medhavda smörgåsarna. Alla barnen var hungriga. De vuxna hade svårare attha aptit. De tittade alla tre ut över isen som om de sökte efter sprickan. Sprickan varifrån ljudet kom.

Men det var tyst nu igen. Färden fortsatte. De började alla bli trötta och Sara kom på sig själv med att halvslumra. Hästarna travade på i jämn takt. De mörka molnen vid horisonten hade skingrats och bara lätta, vita moln täckte himlen. Det började bli eftermiddag. Långt bort vid horisonten tyckte Sara sig se något som såg ut som land. Hon hann inte fråga förrän kusken utbrast: ”Där är Öland, vi närmar oss!” I samma sekund hördes en enorm smäll. ”Där, där är det, det är en spricka i isen!”, Gustaf pekade skräckslagen till vänster om dem. Ungefär hundra meter från släden syntes de mörka konturerna från sprickan. Kusken manade på hästarna och svängde snabbt av mot höger. Då och då kastade han en orolig blick över axeln. Det smällde till igen. Sara tyckte att det såg ut som sprickan blev större men de rörde sig snabbt nu åt andra hållet och det blev allt svårare att se sprickan ordentligt. Ingen sade något. Till och med de yngsta barnen var tysta. En ny smäll fick de alla att blicka bakåt. Kusken såg sammanbiten ut och vände sig snabbt tillbaka. Han manade på hästarna alltmer som nu galopperade i full fart. De färdades i denna riktning i någon kilometer innan kusken vågade styra tillbaka mot land.

Inga fler smällar hördes och sakta började de alla slappna av lite. Framför dem blev siluetten av land allt större. Solen började så sakteliga gå ner men det var fortfarande lite ljus när de äntligen nådde land. ”Aldrig mer”, utbrast Sara men hon visste att i morgon måste de på nytt korsa isen...