SVEN – NATTEN I HAGEN

Under en buske av vildros låg det, lammet som blivit rivet.

Det som nyss varit ett spätt litet lamm, som galopperat ut i hagen med lekfulla språng, som avslöjat sin förnöjsamhet genom den ivrigt viftande svansstumpen då det diade tackan, det låg där nu med slocknad blick – med vidöppna ögon, tomt stirrande ut i luften. Med buken uppriven, och ullen rödbrun av intorkat blod.

Smutsiga inälvor låg på marken bredvid lammet, delvis intrasslade i ullen. Allt såg kletigt ut. Våmmen och levern, tarmpaketet med alla vindlande blodkärl i ett vackert mönster – som i ett marmorerat konstverk – allt var rivet ur lammet och utslängt på marken likt slaktavfall. Det var bara hjärtat och de punkterade lungorna som fanns kvar innanför de blottade revbenen.

Om det varit en räv eller ett lodjur, eller kanske en varg som sökt nytt revir och förirrat sig ner till det sydvästliga landskapet och tagit lammet, det var svårt att avgöra. Vargar hade för vana att ta många fler får i flocken under sin jakt – en varg hade inte nöjt sig med ett enda lamm – och lodjuret var ytterst sällsynt i trakten.

Rovdjuret hade emellertid inte nöjt sig med bara lammet. Tackan låg också död på marken en bit bort, men hon var svårare att upptäcka.

På avstånd kunde man inte se varför tackan dött. Men kom man lite närmre såg man fårets förvridna kroppsställning och dess uppspärrade blick, som vittnade om en död i skräck. Kanske kunde man, om man tittade noga, också se märken av huggtänder högt upp på tackans strupe. Det skulle i så fall tyda på att det ändå varit ett lodjur som varit framme. Men rovdjuret måste blivit skrämt av något, eftersom det lämnat fåret utan att äta av det eller tagit med sig delar av det.

Ännu ett stycke längre bort stod ett annat litet lamm och bräkte. Det var den döda tackans andra lamm, det försvarslösa. Lammet som bevittnat förödelsen men inte kunnat göra något för att ändra händelseförloppet.

I övrigt var fårhagen tom, de andra fåren hade dragit sig undan. Tagit skydd. Bara lammet som överlevt stod ensamt kvar och bräkte.

Sven kände på sig att något var fel i hagen. Han steg upp från kökssoffan som stod framför fönstret och böjde sig framåt för att kika ut.

Trots att det var försommar och nattens mörka timmar var få, fick han anstränga sig för att se något. Efter det att åskan gått och gårdsplanen förvandlats till en lervälling under skyfallen tidigare under kvällen hade mörkret lagt sig över gården, och nu kunde han bara ana konturen av grinden mot fårhagen. Himlen var fortfarande täckt av mörkgrå moln, och det var omöjligt att se något genom den fuktiga glasrutan.

Sven vek ihop tidningen och lade den överst i högen av morgontidningar som låg staplade i ena änden av soffan. Den sista skvätten kvällskaffe slog han ut i vasken och ställde koppen på diskbänken. Snart skulle han använda koppen igen. Det var inte så många timmar kvar till morgonkaffet.

Han gick tillbaka till fönstret, men den här gången kom han för nära. Hans andedräkt lade sig som ånga på insidan av rutan. Nu gick det inte att se något över huvud taget. Han svor till. Det spelade ingen roll att kroppen var utmattad efter dagens arbete och att tanken på att få några timmars sömn i en varm säng lockade; det spelade ingen roll – han måste ut.

Regnrocken hängde på en spik vid köksingången och de grova stövlarna stod redo på vassmattan under taket utanför dörren. Köksdörren gnisslade och kved, så som den alltid gjorde. Gångjärnen hade inte blivit oljade på många år, men han hade vant sig vid ljudet och tänkte inte längre på det. Det hörde till. Han grabbade tag i pannlampan i farten på väg ut.

Regnet strilade fortfarande ner och himlen var tung och mörk. Tryckande luft. Vinden var svag, men både varm och lite ruggig på samma gång. Han rös till och svor igen.

Sven var van att gå ut sena kvällar och nätter för att se till sina djur. Han var van vid att ta hand om dödfödda lamm och skicka baggar till slakt. Gödsel och hö, spillning och blod tillhörde hans liv och vardag. Han reflekterade inte över det. Men missmodet han drabbats av denna kväll hörde inte till vardagen. Det kände han inte igen. Men han funderade inte på det, ville inte fundera på sådant – kände sig bara dålig.

Sven öppnade grinden till fårhagen med en van rörelse, och han behövde inte gå så många steg innan han fick syn på sina får som stod och tryckte vid vindskyddet borta vid skogsbrynet. Det var inte märkligt på något sätt, att fåren stod där helt blickstilla likt en grå, ullig massa.Spöklika. Så gjorde djuren då det regnade och åskade. Tätt tillsammans stod de där, hela flocken. Alldeles tysta för att söka skydd. Fårens ögon reflekterade pannlampans sken och såg ut som hundratals små blinkande lampor i dunklet.

Även vilda djur i skogen brukade hålla sig stilla vid dåligt väder. Också de sökte skydd.

Sven lyste in i skogen med pannlampan, men där syntes inga ögon som reflekterade ljuset.

Sven intalade sig själv att allt var i sin ordning och försökte skaka av sig känslan av att något var fel. Han blickade återigen ut över hagen och rös till. Han kände att han började frysa trots regnrocken och stövlarna och kom att tänka på fisket för ett par dagar sedan. Håkan hade som vanligt suttit bredvid honom i bilen på väg till sjön. Det hade varit tydligt att Håkan varit rejält förkyld men försökt dölja det.

Håkan var en gammal god vän, Sven gillade honom. Han ställde alltid upp om Sven gav minsta hint om att han behövde hjälp. Håkan hade hjälpt honom åtskilliga gånger både med bilen och fyrhjulingen. Håkan var en fena på att meka med bilmotorer och kunde fixa saker som Sven aldrig hade kunnat lösa själv. Han ville dessutom aldrig ha något betalt fastän han ibland lade ner åtskilliga timmar på att få igång en bilmotor som strejkade. Och han gav sig aldrig förrän motorn startade. Ja, han var riktigt hjälpsam, tänkte Sven, en verkligt god vän. Samtidigt var han inte den som tänkte på att han kunde smitta någon annan. Så långt tänkte Håkan aldrig.

Sven suckade. Skulle han nu själv gå och bli sjuk, mitt under den mest hektiska perioden under försommaren, bara för att Håkan inte haft vett att stanna hemma från fisket eller tagit sin egen bil. Sven hade absolut inte tid med någon förkylning.

Sven kände hur pulsen ökade i samma takt som irritationen steg inombords och drog igen dragkedjan på regnrocken ända upp i halsen. Han vände om för att gå tillbaka mot gården igen. Det var lika bra att se till hönsen också innan han gick in för att lägga sig för natten. Återigen vändes hans tankar mot den varma sängen och han gäspade medan han kände hur spänningen i axlarna släppte något. Bara han fick sova ett par timmar skulle han säkert må bättre.

Han kom emellertid inte så långt, bara ett par steg, innan han hörde ett svagt ljud. Han stannade och lyssnade. Ljudet hördes igen – det lät som om det kom från ett lamm som bräkte i fjärran. Han väntade en stund och hörde lammet igen, men det kom inget svar från tackan. Det var tyst.

Återigen drogs bröstkorgen ihop och axlarna höjdes. Ena foten började glida, och Sven märkte att han trampat i en hög av spillning. Kroppen riste till och han började darra.

Sven kände inte igen sig själv. Han hade svettats och känt sig lite darrig och utmattad redan under eftermiddagen men hade tänkt att det berodde på åskan. Men när åskvädret dragit förbi och luften rensats av regnet, hade den tryckande känslan bott kvar inom honom.

Han började fundera på om darrningarna berodde på något annat än en vanlig förkylning. Kunde det vara influensan – fast den fick man knappast under försommaren. Eller var han sjuk på något annat sätt? Allvarligt sjuk?

En känsla av vanmakt började gro i bröstet.Missmod. Han mådde illa och försökte svälja bort illamåendet som sköljde över honom. Samtidigt började han gå mot...