Neapel 12 – 13 november 1942

Morgonen var tidig och solen började så sakta sin klättring upp på himlavalvet när Maria smög ut genom porten. Luften var fortfarande bitande kall efter natten och Maria var glad att hon tänkt efter och klätt på sig sin fars gamla yllerock. Yllerocken som han alltid vintertid hade burit på söndagarna när hela familjen gått i kyrkan. Han hade varit så fin, så elegant i sin dyra rock. Inte skulle han ha kunnat ana det öde hans familj skulle möta eller hans älskade hemstad.

Maria rörde sig snabbt längs gränderna. Det gällde att inte bli upptäckt. Egentligen borde timmen vara perfekt för ofta festade soldaterna till långt in på småtimmarna och så här dags sov de ruset av sig. Men det gick aldrig att vara helt säker. Ibland kom någon ny officer direkt från Tyskland och då blev det en väldig ordning bland soldaterna, åtminstone i några månader tills även denne officer insåg attlimoncello och sköna napolitanskor nog ändå borde höra till soldatlivet.

Hur hade livet kunnat bli så här? Deras stad höll på att falla sönder, människor flydde, människor arresterades. Hennes liv hade varit lyckligt innan kriget. Far hade varit så stolt över butiken. Han hade byggt upp deras liv från inget, lärt sig guldsmedens yrke och efter många år av slit kunnat öppna sin egen smyckebutik, inte i den fashionabla Galleria Umberto utan längre ned i Santa Lucia men ändå, en alldeles egen butik! Mor hade alltid värnat om familjen. Alltid hållit ideal som ärlighet och trofasthet högt. Om far gett dem en grund att stå på så var det mor som hade gett dem ett samvete. Så brukade alltid hennes bror Carlo säga.

Maria närmade sig där stadsdelen Santa Lucia slutade i den fantastiska Neapelbukten. Hon stannade en stund och lyssnade. En tupp gol men annars var det tyst. Hon tittade sig omkring. Inga tecken på att någon hade följt efter henne.

Snabbt sprang hon ut på piren. Det var helt stilla, inte en vindpust och havet var spegelblankt. Långt borta syntes några fiskebåtar på väg in med nattens fångst. Hon kikade ner över kanten på piren. Men det var ingen där. Hade hon misstagit sig? Carlo hade sagt den högra piren. Han skulle själv hjälpa aktivisterna1 att fly från Ischia. Fascisterna hade börjat gå från hus till hus på ön sökandes efter oliktänkande. Det räckte med blotta misstanken om kommunistsympatier för att ställas upp på torget och arkebuseras. Carlo och hans vapendragare sedan skoltiden, Matteo, hade gett sig av mitt i natten för att smuggla över aktivisterna och gömma dem på fastlandet. Maria skulle möta upp dem vid piren och hjälpa till. Allt hade planerats minutiöst av Matteo.

Maria blickade ut över havet. Något var fel. Hon bara visste det. Hon vände sig om och gick över till andra sidan av piren.

Hon tyckte sig höra viskande röster. Hoppet steg. Maria lutade sig fram över pirens kant. Hon ryggade hastigt tillbaka av förskräckelse. En båt flöt upp och ner och hade fastnat med fören bland några stora stenblock. Någon meter från båten flöt en kropp livlöst i vattnet. Vad hade hänt?

”Carlo?”, hon vågade inte ropa för risken att bli upptäckt. Hon fick upprepa hans namn flera gånger innan hon hörde ett svagt svar som under ifrån där hon stod. ”Vi är här, inne i piren”, Maria kände igen Carlos alltid så lugna röst.

Maria lade sig raklång på piren så att hon kunde skjuta fram överkroppen över pirens kant och titta ner. Där i en nisch lite ovanför vattenbrynet såg hon dem. Carlo, Matteo och fem andra män.

”Vi gick på grund. Tyskarna kom och vi gjorde en felmanöver”, orden smattrade fram ur Matteo likt en kulspruta. Om Carlo lät lugn så lät Matteo allt annat än lugn. ”De såg oss aldrig, vi hann gömma oss här. Men vi förlorade en man. Vi hann inte få upp honom ur vattnet.”

En ilning gick längs Marias ryggrad. Så nära de varit att bli upptäckta. Varför hade tyskarna kommit ner till stranden så här tidigt? Det brukade de inte göra och det var därför Matteo hade valt denna timme för aktionen. Hade tyskarna blivit tipsade? Maria rös till. En sak var säker, om tyskarna hade varit vid stranden och sökt efter någon kunde de komma tillbaka.

Maria tittade oroligt mot stranden. Bäst att ta sig så långt bort som möjligt från gömstället i piren. ”Vi stannar här tills fiskarna kommer in så vi kan blanda upp oss med dem och inte märks så mycket”, svarade Matteo henne när hon frågade hur de skulle ta sig ut från gömstället.

Maria hade nästan nått pirens början och stranden när hon såg två militärjeepar i full fart komma körande. Hon kastade en hastig blick över axeln. Så här från stranden såg man inte nischen Carlo och Matteo gömde sig i med aktivisterna. Men till sin förskräckelse såg Maria att den döda kroppen flyttats allt närmare stranden av vågorna. Den var bara ett tiotal meter bort och skulle snart sköljas upp på stranden.

Jeeparna tvärstannade framför henne. I det första satt både en tysk och italiensk officerare. ”Guten Morgen Fräulein!”, hälsade den tyske officeren henne. ”Vad gör Ni ute så här tidigt, fröken?” De hade ännu inte sett den livlösa kroppen i vattnet bakom henne men det var bara en tidsfråga innan de såg den. Det gällde att tänka snabbt. Att säga rätt. Att få bort dem från stranden så att de inte började söka ordentligt och hittade gömstället.

”Min bror”, snyftade Maria, ”min bror.” ”Han skulle hämta vår hund som smitit till stranden men han föll i”, Maria vände sig om och pekade på den döde i vattnet.

Hon hörde hur officerarna resonerade på tyska. Trots att hon läst tyska i skolan hade hon svårt att hänga med men hon förstod att de var tveksamma till om hon talade sanning.

Hon började gråta och försöka låta så förtvivlade som hon bara kunde. De måste hjälpa henne att få upp honom ur vattnet, förklarade hon. Detta var en katastrof, han hade barn och fru att försörja!

Den tyske officeren tittade tvivlande på henne. Den italienske officeren började ställa en rad frågor, var hade hunden tagit vägen, vem var hon, vem var hennes bror?

Maria försökte låta övertygande. Medan hon pratade dök en idé upp i hennes huvud. Försvinna. Matteo och Carlo hade pratat om att det skulle vara så mycket enklare att föra kampen om man inte fanns, inte var en person med namn och adress.

Snabbt bestämde sig Maria för att uppge sitt och Carlos riktiga namn. En av soldaterna i den andra jeepen hade sällat sig till officerarna och började anteckna på ett litet block. ”Carlo De Luca, guldsmed från Santa Lucia”, upprepade han Marias ord medan han skrev.

De andra soldaterna hade gett sig i väg ner mot vattenbrynet för att bärga kroppen. Den hade ännu inte flutit i land så två av dem fick ta av stövlarna och kavla upp byxbenen för att vada ut och hämta den döde.

Måtte han bara vara lite lik Carlo, tänkte Maria, eller kanske inte, det skulle vara för obehagligt. Tankarna for runt för Maria. Hon erinrade sig att prästen i deras församling måste dödförklara Carlo. Prästen hade alltid varit en god vän till familjen och öppet stött kommunisterna. Men att be honom ljuga var ändå en stor sak. Skulle han verkligen intyga att denna främmande kropp var Carlos?

Soldaterna närmade sig land dragande den flytande kroppen mellan sig. Framme vid strandkanten drog två andra soldater upp kroppen på stranden. De virade in den bärgat kroppen i en filt men Maria hann se ansiktet. Mannen var säkert tio år äldre än Carlo. Han bar ett tätt skägg som här och var hade fått gråa hår.

”Ni måste följa med till kyrkan, en läkare och prästen måste titta på er bror”, den italienske officeren vände sig till Maria. ”Ni får åka med oss. Jag beklagar. Så tråkigt att det gick så här”, han nickade mot den döde som nu hade lagts i baksätet på ett av fordonen.

Maria klev upp i den andra jeepen, som officerarna färdades i. Hon kände sig illa till mods att behöva sitta mellan de två officerarna men vad hade hon för...