Ormen i Farsund

:	John Michael Wandland
:	Ormen i Farsund
:	Books on Demand
:	9789181349528
:	Ormen i Farsund
:	1
:	CHF 11.50
:

:	Fantasy
:	Swedish

:	422
:	Wasserzeichen
:	PC/MAC/eReader/Tablet
:	ePUB

Den unge skrivaren Gudmund Einarsson anländer till den karga ön Skárn med ett enkelt uppdrag: han skall bistå Jarl Orm med flytten till den stora staden Farsund. Mycket snart inser han att jarlen döljer mörka hemligheter och inte är som andra män. I Ormsborgs skuggor möter Gudmund en vacker tjänsteflicka som vädjar om hjälp att fly undan husbondens skräckvälde. Ett ödesdigert beslut leder Gudmund bort från ön i sällskap med den sköna Liv, stulet guld och en tung syndabörda. Så börjar ORMEN I FARSUND. John Michael Wandland bjuder in till en mörk saga för vuxna läsare. Det är en berättelse om svek och synd, mord och blod, om girighet och dårskap, om maktlystnad, åtrå och modiga människors kamp mot ondskan.

John Michael Wandland (*1975) är teolog i kyrklig tjänst. Han är född, bosatt och verksam i Sörmland. Sedan barndomen har han haft en svaghet för berättelser om sagoväsen och hjältedåd, trolldom och gångna tider. Det började med Elsa Beskow, Astrid Lindgren och Tove Jansson, sedan följde C.S. Lewis och J.R.R. Tolkien och på den vägen har han blivit kvar. Han började spela rollspel redan i tioårsåldern och har egentligen aldrig slutat även om tärningarna numera får vila. John Michael fördjupar gärna sina kunskaper i historia och läser helst om krig och maktspel, elände och omstörtande händelser men roas också av mycket annat, inte minst musik och sång. Han besöker gärna museer och har på senare år blivit en ivrig släktforskare.

-1-

Det var en sen eftermiddag i mitten av vårmånaden men vintern hade ändå inte helt släppt sitt grepp över Fenringarikets kustländer och öar. På vattnet syntes alltjämt lämningar av den gångna vintern, som varit den bistraste i mannaminne. Bruten dri-vis guppade bland vågorna och här och var gnisslade ännu flak mot varandra med kusliga, klagande röster.

Himlen var bistert gråmulen och allt sedan natten hade en tjock dimma legat över havet. Den rörde sig långsamt och böljande, ibland påtvärs mot den svaga vinden, nästan som om den var ett levande väsen med egen vilja.

Trots att solen sedan länge gått över middagshöjd och därför borde ha brutit igenom de täta slöjorna vägrade misten att skingras. I stället sträckte den sina kalla, kvävande fingrar över Skárns ö, greppande den som en mordisk strypare och svepte in bryggor, hus och fiskebodar i ett spöklikt töcken som förvrängde och för-vred alla skepnader.

Luften var råkall och kölden bet genom kläder och skinn, som om tjockan med vilje önskade tränga in i märg och ben för att suga allt vad liv och glädje hette ur de fattiga öborna. Det var en kyla som fick lederna att värka och andedräkten att bilda moln i den fuktiga luften.

Såhördes över vattnet en mistlurs djupa råmande, ett ljud som från ett jättelikt urtidsdjur. Skárnhamns fyrmästare vaknade hä-pen och yrvaken ur sin brännvinsrusiga sömn. Han satt, som han gjort hela den gångna dagen, på förstukvisten till sin lilla stuga, invirad i en smutsig gammal filt i ett fåfängt försök att hålla väta och kyla ifrån sig.

Hans söndervärkta händer grep efter hammaren som låg vid hans sida. Trots att han inte längre hade något torn att vaka över – det hade störtat i havet under den föregående höstens svåra stormar – fanns det ännu en tjänst han kunde utföra.

Fyrtornets gamla mässingsklocka, som var sprucken och sak-nande ett stort stycke, hängde i en enkel ställning en bit från stugan. När tornet rasat hade fyrmästaren, driven av en pliktkänsla som övervunnit hans självbevarelsedrift, vågat allt för att bärga den. Han hade dykt i det iskalla havet för att fästa rep runt den sjunkna klockan.

Det var ett arbete som skulle ha brutit ner en yngre och friskare man och för honom, vars hälsa varit bräcklig redan innan, blev det en dödsdom. Värken i lederna, den ständiga hostan och de långa nätterna då frossan slet i honom var vittnesbörd om vilket högt pris han betalat.

Fyrmästaren var nu en döende man och det visste han. Han torde inte överleva till sommaren men tack vare hans offer fanns det fortfarande en klang som kunde varna de sjöfarare som nalkades i dimma att de drog nära Skárns klippiga kust. När han var borta tog väl någon annan ta hans plats, förmodade han. Sådan var världens gång.

Hammaren slog mot malmen och klockan sjöng med hög och klar klang genom misten. Fyrmästaren lutade sig tungt mot ställ-ningen och drog ett skälvande andetag. Smärta rev i hans lungor, han hostade blod - men han bar lidandet med stolthet.

Mistluren svarade honom igen, med tvåstötar som bekräftade att hans klocka blivit hörd och han lyfte hammaren igen och slog, gång på gång, till dess han såg ett stort skepp uppenbara sig ur tjockan.

Det var en holk – ett väldigt, bredbukigt handelsfartyg med djupa lastrum, byggt för att frakta stora mängder gods över hav. En sådant präktig farkost hade ingen på ön skådat påår och dag fastän mindre båtar titt som tätt lade till för att avlämna gods till Jarl Örm.

Fyrmästaren hörde hur folk på bryggorna nere i byn ropade an det väldiga skeppet och hur någon med taltratt svarade därifrån att hon varSjöstjärnan från Farsund. Därmed hade han gjort sin plikt och kunde återgåtill vila. Utmattad, med väsande andningoch blod droppande ur mungiporna vacklade han tillbaka till stugan, till filten och brännvinsflaskan.

Folket i byn, som inte ägnade den döende fyrmästaren en tanke, förvånades över att en hel holk gick in till deras lilla hamn. Skárn hade nämligen inte många varor att sälja och den ende på ön med gott om pengar att köpa något för var Jarl Örm.

Öborna, en spillra av ett folk som en gång varit talrikt men under de gångna hundra åren tynat bort, var alla fattiga fiskare som nätt och jämnt kunde fånga nog för att föda sig själva. De kunde ibland byta till sig en handelsmans varor mot sälskinn från vinterns jakt på isen, eller mot valtran – ty det hände, om än bara med några års mellanrum, att ett jaktlag lyckades harpunera en av havets bjässar. Men även när öborna lyckades komma över bytesvaror av värde hade de aldrig nog för att köpa mer än det allra nöd-vändigaste.

De bytte till sig järn, koppar och kläde, spannmål och enstaka grisar – det fanns inget bete på ön för får eller getter men svinen kunde ju äta avfall och skit. Brännvin, rökörter och snusgräs var förstås alltid efterfrågat. Köpmännen i Farsund var väl medvetna om öns fattigdom och gick därför bara ut till den i småbåtar. Där-för samlades nu folket vid bryggan, gapande av häpnad och nyfikenhet. Varför hadeSjöstjärnan kommit till Skárn?

När fartyget väl låg förtöjd vid den största och längsta bryggan i Skárnhamn steg en man ned för landgången. Hans namn var Gud-mund Einarsson och han var ung och rakryggad. Kvinnor brukade säga att han såg mycket bra ut. Han hade en reslig, smärt kroppsbyggnad och ett manligt ansikte. Ögonen var blå och klara medan håret var ljust med ett skimmer av guld. Han höll det långt men väl ansat och vårdade det dagligen med en blandning av dyra, väldof-tande smörjelser såatt det föll i glänsande vågor ner till axlarna. Skägget var kort och noggrant ansat. Gudmund Einarsson var en man som lade stor vikt vid att framstå som prydlig och värdig. Hans hy, något blek av vinterns kalla vindar, hade en friskhet som vittnade om god hälsa och han rörde sig spänstigt och obesvärat ty inga lyten eller krämpor plågade honom.

Den unge mannen drog blickarna till sig ocksåför sin utstyrsels skull. Han kom till Skárn klädd i en lång kappa av fin vadmal, djupt mossgrön till färgen och med silverutsömning som gnistrade kring knapparna av polerad valrosstand. Över sitt hår bar han en mjuk mössa av bästa svart sobelpäls. Bältet hade ett praktfullt silverbeslaget spänne och över vänstra axeln hängde en vackert arbetad läderväska. Han bar smidiga handskar av hjortskinn och stövlarna var höga och putsade till en sådan glans att man nästan kunde spegla sig i dem. Han bar varken svärd eller dolk med sig för att avskräcka möjliga bråkmakare, utan endast en käpp med ett bronsbeslaget huvud.

Folket påSkárnön tog den välklädde unge mannen för en ädling av betydelse och makt, ty redan vid första anblicken vittnade hans utseende och kläder om en värld av välstånd och förfining långt från deras egen hårda verklighet – men Gudmund Einarssons för-fäder hade varit enkelt bondfolk och själv var han bara en skrivare i Handelshuset Hök& Stens tjänst.

Sin låga börd och enkla ställning till trots behärskade han likväl inte bara sitt fenringska modersmål, utan skrev och talade även orsaliska och maldoriska och hans handstil var skön. Gudmund Ei-narsson visste hur man vrängde lag och hade ett gott öga för att värdera byggnader och land. När hans blick svepte över den fattiga fiskebyn var det med en blandning av nyfikenhet och kylig beräk-ning. Han kunde snabbt fastslåatt det han såg omkring sig var av ringa värde.

Det fanns en handfull rejäla stenhus i hamnen men de flesta byggnader han såg var enkla kyffen, skjul och bodar. Flertalet av dessa var uppförda av omålat trä som med tiden blekts och grånat till närapå samma...