Söndag 29:e maj
Fulla av förväntan satt barnen inklämda i den gula, hemmasnickrade lekstugan. Förutom de själva fanns en leksaksspis, en lastbil, en grävskopa, två skottkärror i plast och en stor låda med sandleksaker. Kajsa och Jennie satt på lådan, Jossan och Pelle på golvet. Efter en kort överläggning var de rörande överens. Det var en sportklubb som skulle bildas.
”Först och främst behöver vi en ordförande”, sa Kajsa entusiastiskt och delade ut lapparna hon hämtat och försett med rubriker. ”Sen ska vi ha en sekreterare, en justerare och en kassör.”
”Jag kan vara kassör”, sa Pelle med iver i rösten. ”Jag har ett orange kassaskrin.”
”Då får du skriva dig själv som det”, sa Kajsa med en nick mot hans lapp.
”Så då skriver jag mig som sekreterare om jag vill vara det?” frågade Jossan som tyckte det hela verkade lite för bra för att vara sant.
Kajsa bekräftade.
”Men vad händer om ni skriver mig som något annat”, sa Jossan och såg plötsligt fundersam ut. Hon lyfte pennan från papperet. ”Är det inte bättre att vi bara säger vad vi vill vara?”
Storasyster Jennie skakade lätt på huvudet. De blonda råttsvansarna dansade kring huvudet.
”Man brukar rösta”, sa hon. ”Och gör man det så blir det den som passar bäst.”
Jossan rynkade skeptiskt ögonbrynen och hävdade bestämt att hon nog själv visste vad hon passade bäst som.
”Men jag ska i alla fall vara kassör”, sa Pelle som precis som Jossan trott att man skulle få bli det man ville. Han smällde lätt med luckan till leksaksspisen varpå Kajsa tog sig åt pannan. Hon hade velat att det här skulle bli ett demokratiskt möte men som det nu artade sig kanske det varit bättre om hon bara bestämt rollerna.
”Man får väl säga ifrån om man blir något som man inte tror att man klarar”, sa hon och rättade till det gula, stoppade diademet. ”Nu gör vi så här.”
När Kajsa en stund senare vecklade ut lapparna kunde hon glatt konstatera att hon själv ståtade som ordförande med tre röster medan Pelle blev kassör med fyra. Jennie hade en röst som ordförande, en som justerare och två som sekreterare. Jossan en som sekreterare och tre som justerare.
”Jaha, då var det klart”, konstaterade Kajsa lättat och klargjorde vem som skulle vara vad.
”Jag vill vara sekreterare”, sa Jossan buttert och blängde på de andra i tur och ordning. ”Jag sa ju det. Men ingen röstade på mig utom jag själv.”
”Du röstade ju inte på mig som ordförande”, replikerade Jennie i glättig ton. ”Men jag är inte sur för det.”
”Nä för du blev sekreterare. Trots att du skriver så slarvigt så det inte går att läsa vad det står.”
”Slarvigt?!” fräste Jennie som tände till. ”Jag skriver i alla fall finare än du. Och förresten kan jag låna Kajsas skrivmaskin och renskriva.”
Hon slängde en snabb blick på kompisen som nickade kort.
”Jaha, jag kan väl låna pappas dator i så fall”, inföll Jossan.
”Nä det kan du inte för du blev inte sekreterare!”
Jennie höll på att tappa tålamodet och från Jossans lägre position på golvet såg storasyster plötsligt så hotfull ut att Jossan hastigt drog sig baklänges mot lekstugedörren.
”Då tänker jag inte vara med i er dumma klubb!”
Hon avvaktade ett par sekunder i förhoppning om att någon skulle hejda henne men då detta inte skedde vände hon på klacken och gick. Dörren drämde hon igen bakom sig. De andra satt kvar och såg genom fönstret hur Jossan ilsket fällde upp stödet på cykeln och gav sig hem.
Med ett barn mindre i lekstugan blev det bättre plats och Pelle fick rum att sträcka ut benen.
”Jaha”. Kajsa knackade med en spade mot leksaksspisen. ”Då är jag vald till ordförande, Jennie till sekreterare och Pelle till kassör. Du får vara justerare också så länge.”
Inte för att Pelle hade en aning om vad justerare gjorde men det kändes viktigt att ha två uppdrag.
”Vad ska vi heta då?” undrade Jennie och skrevKlubbens namn på det linjerade papper som Kajsa stuckit till henne.
”IFK Östra Olinge”, svarade Pelle rappt. Det lät som ett riktigt klubbnamn.
Kajsa såg fundersam ut. IFK Östra Olinge lät som en fotbollsklubb.
”Det beror kanske på vilka sporter vi ska hålla på med”, sa hon avvaktande. ”Synd att inte fotboll funkar på tre. Annars kunde vi fått hjälp av era brorsor.”
”Tennis”, föreslog Pelle då. ”Det kan vi spela.
Kajsa och Jennie tittade gillande på varandra. Tennis var perfekt. Två som spelade och en som dömde. Faktiskt skulle de kunna hålla på med alla individuella sporter där det behövdes domare för då kunde domaren samtidigt vara tränare. Och när någon av dem i framtiden vann SM så skulle de kunna berätta hur det hela började med den egenstartade klubben… ja, vad skulle den heta egentligen?
”Östra Olinge TK, om vi är en tennisklubb alltså”, ville Pelle men Kajsa tyckte det var för tråkigt.
”Alla heter ju en plats och några bokstäver. Vi kan väl heta så att man förstår att det är vi.”
Barnen la sina pannor i djupa veck.
”Bollen!” utbrast Jennie plötsligt. ”Det passar och är speciellt!”
”Bollen?” Kajsa fnös ljudligt trots att det var hennes bästa kompis som kommit med förslaget.
”Eller Nätet!”
”Men då kan vi ju bara hålla på med tennis.”
”Skulle vi inte det då?”
”Jag vill i alla fall heta Östra Olinge TK”, fastslog Pelle.
”Kanske Puma?” föreslog Kajsa. ”Eller Bagheera, det finns tröjor som det står så på.”
När hon inte fick något gehör suckade hon lite.
”Men då gör vi väl så att vi lottar.”
Och så blev det. Kajsa skrev Bagheera, Jennie Bollen och Pelle Östra Olinge TK. Sen blandades lapparna i en röd plastspann och Kajsa drog vinnarlotten. Det blev Östra Olinge TK.
”Neej”, sa Jennie med eftertryck och grinade illa. Hon tittade på bästa kompisen för att få medhåll. ”Det kan vi inte heta.”
”Nej, jag tycker inte heller det”, höll Kajsa med.
”Men vi lottade!” påminde Pelle. ”Vi skulle ju lotta. Annars är inte jag heller med!”
”Var inte det då”, sa Kajsa nonchalant men ångrade sig nästan genast när lillebror lämnade lekstugan och det bara blev hon och Jennie kvar. Två medlemmar var för lite för en hel klubb, det förstod de båda två, och Jennie gav sig hem för att äta middag.
* * *
Kajsa larvade grymtande in i köket och ställde sig vid diskbänken. Dumma Jossan och dumma Pelle. Hade de bara varit lite mer samarbetsvilliga kunde hon ha varit i början av en lysande idrottskarriär.
Mamma stod och strök tvätt medan pappa lagade mat. Pelle hade slagit sig ned med tuschpennor och målarbok vid köksbordet.
”Det är ingen av er som har råkat hitta Valborgs guldarmband?” frågade mamma plötsligt och vek ihop en av Pelles tröjor. ”Hon har tydligen tappat det.”
Kajsa skakade på huvudet.
”Skulle det vara här i närheten eller?”
Hon spolade fram kallvatten i kranen och hällde upp. Tjugotre stod det i glasets botten. Ett av de högsta numren.
”Hon visste inte”, sa mamma och sträckte sig efter nästa plagg i högen. ”Men ni kan väl hålla ögonen öppna.”
”Visst”, sa Pelle och hoppade i nästa sekund jättehögt när Kajsa med en smäll dängde glaset i diskbänken.
”Nu vet jag!!” utbrast hon ivrigt medan mamma småmuttrande inspekterade glaset för att se om det klarat den våldsamma hanteringen. ”Såklart! Det är ju en deckarklubb vi ska bilda.”
”Jaså?” sa Pelle och la pennan ifrån sig. ”Vad är det?”
”Deckare. Detektiver!” sa Kajsa. ”Man löser mysterier och så. Man kan säkert leta upp borttappade guldarmband också.”
Pappa...
