Det är svårt det här, men jag beskriver mig helst som en nyfiken person. Nyfiken och vetgirig, det är två ord som stämmer in på mig. Jag är en öppen person, öppen för nya erfarenheter och ovanliga perspektiv. Samtidigt är jag också klarsynt. Vi journalister behöver mer än någonsin självkritik – och det är där jag kommer in i bilden.

Det kan låta klyschigt men mitt motto är ett citat som felaktigt brukar tillskrivas Voltaire: Jag delar inte dina åsikter – men jag är beredd att gå i döden för dem.

Jag är orädd, har framåtanda och ett hyggligt självförtroende vilket jag anser nödvändigt i branschen. Jag har ett namn som kunde göra mig ganska gångbar i den mer etablerade offentligheten. Ett namn som kommunicerar.

Smaka bara på Balder Vass.

Vem är då jag? Jag är 34 år och bor just nu ett par mil utanför en svensk stad tillsammans med en man som agerar bollplank åt mig i livet. Jonas Löfberg. En vän, en bekant, en livskonstnär. Han är en snäll individ som har sin familj inne i stan. ”Jag bor i spenaten”, brukar han säga. Det rör sig alltså om spenaten utanför Jönköping.

Var börjar man?

Förrförra sommaren bodde jag på en båt. Mina pengar brände jag på livskvalitet. Jag skattade inte ett öre. På grund av fiender som tipsade myndigheterna fick jag Skatteverket på halsen så rent byråkratiskt låtsades jag bo utomlands ett tag.

Men detta är ointressant. Mitt nya problem är min vän, min kompanjon Jonas, han som samtidigt är min sista livlina.

“Du borde ta tag i ditt liv”, säger han i mörka stunder.

Högt nyhetsvärde! Han ingår numera i kören som sjunger samma melodi igen och igen. Jag säger till Jonas att han ska tagga ner det där snacket, för jagförsöker – och jaghar försökt. Jag försöker ständigt!

Jag har bott inneboende hos folk förut. Det brukar gå ganska bra i början. Min övertygelse är att jag skulle bli en utmärkt författare! Om jag har någon dröm i livet så är det att skriva böcker och leva på intäkterna från min egen penna. Det borde inte vara så svårt. Jag har förutsättningarna. Tid, dator, nyfikenhet – och en strömsladd.

Jag bor där datorn är. Jag är singel. Jag saknar en fast inkomst. Det är priset man får betala för att satsa på något utan garanti. Jag får skylla mig själv. Hade jag varit beroende av trygghet hade jag jobbat på något tråkigt jobb någonstans.

Jag textade barnfilmer efter folkhögskolan, men det var längesedan någon anlitade mig. Jag lever på donationer och gåvor eftersom jag har gjort mig ett namn på internet – som kriminalreporter.

Var ska jag börja?

Jag föddes i Umeå i nittiotalets barndom. Vi flyttade runt en del. Mina föräldrar skilde sig när jag var femton. Jag gick ut skolan i Jönköping. Jag reste omkring i världen efter gymnasiet och var sedan tvungen att bestämma en bana åt mig. Det var så jag blev journalist.

Det var det enda rätta. Jag är fruktansvärt nyfiken på livet, jag älskar livet!

Därför gör det lite ont att vakna i spenaten, att se regnet falla mot en fond av iskall tallskog, och se de grå molnen som är lika grå som persiennerna som jag inte ens tar i med tång.

Jag ligger kvar i sängen, plöjer kommentarer, nyheter. Jag äter ur Jonas kylskåp, pissar och slår igång teven där jag plöjer mer nyheter. Om jag känner för det läser jag fuppar och förhörsprotokoll. Om jag inte känner för det surfar jag omkring på diverse nyhetssajter för att om möjligt fånga någon ny idé.

Jag har redan många idéer. En av dem är den här romanen. Min kritiska känsla säger att ingen skulle stå ut med min närvaro under mer än tio, högst tjugo sidor.

Som sagt reste jag runt efter gymnasiet. Jag var överallt i Europa och jag var i Australien ett år. Jag spelade ibland gitarr på gatorna och tjänade pengar. Jag drömde om stordåd, om romaner, filmer som jag skulle skriva manus till. Jag hängde med olika vänner på den tiden. Jag värderade livskvalitet och blåste ibland folk på pengar. Jag hankade mig fram kan man säga, blev en mästare på konsten att snacka in mig.

Jag började närma mig trettio, och det fanns som ett tungt, talande regnmoln på min himmel som sa att man måste utbilda sig. Men det var inte ett så värst hemskt råd, det handlade bara om att välja något som var roligt att göra – “vad drömmer du om att göra?” var den viktiga frågan att besvara.

Nu är det som om spökena från den tiden har kommit ikapp.

När jag numera, ibland, men inte ofta, försiktigt ber mina följare om pengar, riskerar riktiga skitstormar att uppstå.

Ibland skriver folk meddelanden till mig, helt okända, anonyma personer som säger till mig att jag borde ta tag i mitt liv.

”Skaffa ett jobb!” (På ett lager eller liknande).“Det är personalkris i vården i min kommun”, skrev någon i somras.

“Aldrig i livet att jag skulle ställa mig på något lager!”

Så skrev jag i mitt kommentarsfält, vilket gjorde att många gjorde tumme ner och slutade följa min kanal.

Så kan det gå.

Allt är inte mörkt. Det finns många som vill att det ska gå bra för mig i livet, att jag ska lyckas slå igenom, livnära mig på mina kriminalreportage. Det är det här livet eller rännstenen! Så tänker jag.

Och har jag förresten inte tagit tag i mitt liv redan? Jag slutade resa omkring. Jag stadgade mig på en folkhögskola och började efteråt titulera migjournalist. Jag flyttade till Stockholm, jagade uppdrag, satte undertitlar till filmer och översatte texter. Är det inte att ”ta tag i sitt liv”? Är det mitt fel om pengarna inte räcker?

“Ta tag i sitt liv” … Det är så lätt att säga!

Om jag skriver en låt så arbetar jag. Att arbetsinsatsen inte betalar sig är en annan sak. Har jag ansvar för att andra inte betalar för mitt arbete? Sträcker sig inte mitt ansvar endast så långt som till att skriva själva låten? Är det inte det man menar med att ”ta tag i sitt liv”? Att man tar själva taget. Skapar låten. Sedan är det väl upp till andra att hjälpa en hela vägen? Vi är väl beroende av varandra på den här jorden? Är det inte så vi lär oss i skolan?

Jag har aldrig begripit mig på vissa av samhällets normer. Det enda jag känner är att i vissa situationer så är dessa normer ytterst förtryckande. De kväver allt liv. Musten går ur en.

Jag hämtade lite mer elixir.

Var var jag i den här berättelsen?

Det som hände var som sagt att jag föll för det yttre trycket från min omgivning att ta tag i mitt liv och skaffa en utbildning. Jag valde något som jag tyckte verkade roligt, och något som också skulle passa mig, nämligen journalistlinjen. Jag bodde i en lägenhet i Jönköping och betalade min hyra. Året var nog 2017. Det var en lika underbar tid som den föregående. Lektionerna var stimulerande, jag behärskade tekniken felfritt och blev lika duktig på bild- som ljudproduktion. Jag skrev proffsiga artiklar, det tyckte både kursarna och lärarna. Jag kunde skriva om alla ämnen – middagar, viner, motorsport, existentiella ämnen, psykologi – ingenting var svårt, allting lyckades.

Jag hade lite svårt med deadlines. Det var mitt handikapp. Men jag hade en förmåga att arbeta på nätterna, så jag löste det alltid. Jag fann en väg. Alltid fanns det en väg vidare.

Mina journalistförebilder har varit bland annat Robert Aschberg och då i synnerhet hans journalistiska stil på nittiotalet. Ja, det mesta var faktiskt bättre på nittiotalet.

Humorn. Tjejerna. Livet.

Jag klarade praktiken på Expressen. Jag avslutade utbildningen. Skrev krönikor åt olika tidningar, först på ett sommarvikariat men sedan på uppdrag. Jag flyttade som sagt till Stockholm och bodde runt hos kompisar. Jag jobbade som undertextare. Jag lyckades kvalificera mig för a-kassa. Jag blev arbetslös. Jag levde på a-kassan. Jag fick tid att fundera på vad jag ville göra. Jag skapade en kanal för min journalistik på Youtube som jag tänkte använda senare när jag hade etablerat...