Sammanfattning

De offentliga trygghetssystemen har stor betydelse för människors ekonomiska trygghet vid arbetslöshet, föräldraskap, sjukdom och ålderdom. Systemen påverkar också individers drivkrafter att delta på arbetsmarknaden och behöver utformas så att ingen står utanför arbetsmarknaden längre än nödvändigt. Samtidigt ska de ge tillräckligt skydd vid inkomstbortfall för att möjliggöra en trygg anpassning till nya omständigheter och ett hållbart arbetsliv, oavsett om det handlar om att återgå i arbete, byta karriär eller gå i pension. Utöver de offentliga systemen har Sverige en stark tradition av försäkringar och ersättningar knutna till anställningen. Trots att de flesta arbetstagare omfattas av sådanakompletterande ersättningar genom kollektivavtal eller fackligt medlemskap fokuserar debatten och forskningen främst på de offentliga trygghetssystemen.

Den mosaik av trygghetslösningar som de kompletterande ersättningarna skapar väcker frågor om dess påverkan på den svenska välfärdsmodellen, som ofta beskrivs som universell och jämlik. Skillnader i villkor och regler mellan grupper kan leda till en ojämnt fördelad inkomsttrygghet – både mellan grupper med olika trygghetslösningar och mellan dem som har och dem som saknar kompletterande inkomstskydd. För att förstå dessa effekter behöver vi mer kunskap om hur de kompletterande ersättningarna fungerar och hur de påverkar beteenden, inkomstojämlikhet och sysselsättning. Samtidigt har forskare länge påpekat att bristen på fullständig och tillgänglig information gör dem svåra att studera.

I den här rapporten kartlägger vi de kompletterande ersättningarna och deras utveckling över tid. Vi analyserar ersättningar vid inkomstbortfall på grund av 1) ålderspension, 2) sjukfrånvaro, 3) föräldraledighet och 4) arbetslöshet samt redogör för hur de finansieras, beskattas och registreras i offentlig statistik. Vi beskriver hur de har sett ut sedan de introducerades och belyser de största förbundsövergripande avtalen på fyra stora avtalsområden som omfattar merparten av svensk arbetsmarknad: tjänstemän respektive arbetare i privat sektor, statligt anställda samt anställda i kommuner och regioner. Vi berör även vissa branschspecifika lösningar och de fackliga inkomstförsäkringar som främst gäller vid arbetslöshet. För de senaste tre decennierna analyserar vi också vilken kompensation de kompletterande ersättningarna ger vid inkomstbortfall för olika lönegrupper. Syftet är att ge en helhetsbild av hur dessa ersättningar fungerar och samspelar med de offentliga trygghetssystemen. Vår förhoppning är att rapporten både kan bidra till en breddad diskussion om framtidens trygghetssystem och inspirera till vidare forskning.

Från pension till arbetslöshet: utvecklingen av kompletterande ersättningar och deras föränderliga roll

Kompletterande ersättningar knutna till anställningen har i många fall förekommit längre än de offentliga inkomstförsäkringarna i Sverige. Deras betydelse förändras i takt med förändringar i de offentliga trygghetssystemen, men utvecklingen skiljer sig åt mellan olika försäkringsområden. På vissa områden har de ökat i betydelse, medan de på andra har anpassats utifrån hur de offentliga trygghetssystemen har förändrats.

PENSIONER: LÅNG HISTORIA OCH ÖKAD BETYDELSE

Tjänstepensionerna har en längre historia än den allmänna pensionen och var en viktig inkomstkälla innan ATP-reformen på 1960-talet gjorde det allmänna pensionssystemet mer generöst. Historiskt har de dock varit olika utbredda på olika avtalsområden. Sedan 1960- och 1970-talen är tjänstepensionerna kollektivavtalade komplement till den allmänna pensionen som täcker stora delar av arbetsmarknaden.

Tjänstepensionerna har liksom den allmänna pensionen gått från förmånsbestämda till avgiftsbestämda system sedan slutet av 1990-talet, vilket innebär att den ekonomiska risken delvis förts över från arbetsgivaren till arbetstagaren. Över tid har pensionsavsättningarna blivit mer enhetliga mellan avtalsområden. Samtidigt har införandet av olika former av extra pensionsavsättningar, som deltidspension, skapat nya skillnader mellan olika branscher på senare år. Dessa extra avsättningar kan ha en betydande effekt på den totala pensionen, särskilt i privat sektor, där de i vissa fall gör att kompensationsgraden närmar sig eller överstiger nivåerna i offentlig sektor. Variationen är dock stor, och vissa avtal saknar helt extra pensionsavsättningar.

Den allmänna pensionens kompensationsgrad har minskat över tid, särskilt när det gäller högre inkomster. De kollektivavtalade tjänstepensionerna kompenserar för en del av detta inkomstbortfall, men på delvis olika sätt beroende på avtalsområde. Tjänstepensionerna får därmed en ökad betydelse som gör att skillnader mellan avtalsområden potentiellt kan få större konsekvenser. Historiskt kan vi dock se hur tjänstepensionernas utveckling präglats av spridningseffekter, där förändringar inom ett avtalsområde gett upphov till liknande förändringar på andra avtalsområden. Detta tycks också gälla för de extra pensionsavsättningarna där vi ser tecken på konvergens de senaste åren. Det återstår därför att se om skillnaderna i tjänstepensionsavtalen kommer att fortsätta minska med tiden.

SJUKFRÅNVARO: MER LIKA ERSÄTTNINGAR SOM PÅVERKAS AV FÖRÄNDRINGAR I SJUKFÖRSÄKRINGEN

Även vid sjukfrånvaro har anställningsbaserade ersättningar ofta en längre historia än den allmänna sjukförsäkringen. Det dröjde emellertid till början av 1970-talet innan arbetare i privat sektor täcktes i någon högre grad. Över tid har de också blivit mer lika mellan olika avtalsområden.

En trolig delförklaring till detta är att regler och villkor på ett avtalsområde har blivit en utgångspunkt i förhandlingar på andra områden. För de ersättningar som kompletterar sjukpenning har enhetligheten även stärkts av lagstiftning som infördes i början av 1990-talet som begränsade ersättningsgraden och införde en sjuklöneperiod de första veckorna. De kollektivavtalade ersättningarna har dock också blivit mer lika vid sjuk- och aktivitetsersättning, trots att de saknar den typ av lagstadgade begränsningar som finns vid sjukpenning. För arbetstagare med löner över inkomsttaket framträder emellertid skillnader i kompensationsgrad. Dessa skillnader blev mer påtagliga under 2000-talet när allt fler kom att överskrida inkomsttaket i den allmänna försäkringen. Samtidigt minskar skillnaderna när inkomsttaket höjs, såsom har skett i sjukpenningen de senaste åren. Tillsammans med reallöneminskningar har detta lett till att de kompletterande ersättningarnas betydelse vid sjukpenning minskat igen för stora lönegrupper.

Likheten i regler och villkor innebär dock inte nödvändigtvis att alla arbetstagare har samma förutsättningar att ta del av det kompletterande skyddet. Ansökningsprocesserna varierar mellan avtalsområden, vilket kan skapa skillnader i nyttjande. Att de kollektivavtalade ersättningarna ger ett betydande ekonomiskt tillskott vid sjukfrånvaro kan också medföra skillnader mellan de arbetstagare som omfattas av dem och de som inte gör det. Detta blir i synnerhet påtagligt vid sjuk- och aktivitetsersättning, där den allmänna försäkringen både ger en relativt lägre ersättningsgrad och har ett lägre tak än vid sjukpenning.

I kontrast till tjänstepensionerna, som idag i princip kan ses som oberoende av det offentliga pensionssystemet, bygger de kollektivavtalade ersättningarna vid sjukfrånvaro på att Försäkringskassan beviljar sjukpenning eller sjuk- och aktivitetsersättning. Det är därför bra att ha i åtanke att även när villkoren för de kollektivavtalade ersättningarna ser relativt oförändrade ut, kan tillgången till dem förändras.

FÖRÄLDRALEDIGHET: MER LIKA OCH FÖRMÅNLIGA ERSÄTTNINGAR MEN SKILLNADER KVARSTÅR

Någon form av ersättning från arbetsgivaren vid föräldraledighet har förekommit sedan åtminstone 1950-talet på vissa arbetsplatser. Liksom den allmänna föräldraförsäkringen har de utvidgats över tid. Under 2000-talet har komplement till föräldrapenning funnits på alla stora...