Med ånglok till Stockholm

Varken Frida eller Ragnhild hade åkt tåg tidigare. Det var många resenärer eftersom det var väldigt ovanligt med bil. Tågvagnarna drogs av ånglok, det var svart och sotigt i kupéerna särskilt vid fönstren. Det blev många stopp för att fylla på kol och vatten eller ta upp nya resande.

Till en början var det tyst runtomkring. Frida försvann i sina egna tankar. Hur skulle de ska klara sig därhemma? Hon var glad åt farmors och pigans hjälp. Arvid hade fullt upp med jordbruket. Tack och lov så bistod släkt och grannar. För egen del tänkte hon med sorg i hjärtat på barnet hon mist. Denna gång förstod hon vad Herren menat. Nu var det Ragnhild och hennes framtid som gällde. Frida var glad att kunna följa med. Om hon haft ett litet spädbarn hade någon annan fått åka. De hade matsäck med liksom nästan alla andra passagerare. En del hade frukt. Det var första gången de såg en banan vilket de blev bjudna på. Den upplevdes som kladdig och smakade både sött och syrligt.

Frida blev bekant med flera i kupén och en dam bad henne berätta vad som hänt med dottern. Det var skönt att få dryfta det som tyngt henne i många år. Fler resande spände upp sina öron för att höra om Ragnhilds livsöde. De flyttade närmare så att inte berättelsen skulle slukas av tågets dunkande och slamrande. Frida såg hur dottern storögd med öronen på skaft lyssnade om vilket annorlunda barn hon var. Som mor kunde hon nästan läsa dotterns tankar, att hennes högsta önskan var att Adas böner skulle hjälpa. Hon visste att Ragnhild inte riktigt trodde på effekten. Även Frida tvivlade, men bönerna stärkte och skyddade.

Det var slutstation för detta tåg i Östersund, damerna bytte adresser och de fick hjälp med väskorna. Snart var det avgångstid för tåget mot Stockholm. En av damerna med barn skulle åka till Ånge. Resan fortsatte under trevliga former då de två kvinnorna hade mycket att prata om, liksom barnen. Deras olika dialekter ställde ibland till det och de blev fulla av skratt när de förstod varandra efter några misstolkningar.

Efter Ånge blev de ensamma i tågkupén. Ragnhild somnade med sitt huvud i sin mammas knä. Belysningen gav ett dämpat sken. Frida tog fram några skrifter från sin handväska och lutade sig mot fönstret. Information om Eugeniahemmet hade kommit henne tillhanda genom postombudet i Blattnicksele. Högtidligt insåg hon var inne i en historielektion när skriftens innehåll greppade tag i henne.

”Eugeniahemmet - av kunglig börd

Prinsessan Eugénie föddes 1830 och var dotter till konung Oscar I och drottning Josefina. Redan i unga år drabbades hon av en sjukdom som varaktigt nedsatte hennes hälsa. Eugénie beskrevs som en blek och sjuklig prinsessa. Sångarprinsen Gustaf, hennes bror, var prinsessan särskilt fäst vid. Tyvärr gick han bort i unga år och hon sörjde honom svårt.

Eugénie fick mer och mer en allvarlig livsinställning och började intressera sig för hjälpverksamhet åt människor som hade det svårt. En dag på Stockholms slott år 1879 fick prinsessan besök av några väninnor. Hon fick höra att det fanns många obotligt sjuka barn som skrevs ut från sjukhus i Stockholm utan att ha någonstans att ta vägen. Det hänvisades till stadens fattigstugor där de skulle vistas bland sjuka och gamla. Eugénie greps av barnens svåra öde. Hon blev djupt upprörd och undrade om det inte fanns någon möjlighet att ge dessa barn ett hem. Prinsessan och de andra damerna i hennes salong fick en känsla av att ha tagit ansvar för de stackars utestängda barnen i samhället och de var beredda att ge dem skydd tills de kunde klara sig själv. Fler och fler blev intresserade och det bildades senare år 1879 en förening för fattiga, obotligt sjuka och vanföra barns vård som år 1882 tog namnet SÄLLSKAPET EUGENIAHEMMET.

Från början gjordes ingen skillnad om de sjuka barnen var psykiskt normala eller om de ansågs vara idioter. Reglementet sa att idioter inte fick stanna längre än till sju års ålder för då kunde de i stället tas in på idiothem. Men 1892 bestämdes det i stadgarna att man inte alls skulle vårda barn som led av idioti. Det första hemmet fanns i Sundbyberg, men efterfrågan på platser var stor så man beslöt att bygga ett större hem. Man fick då arrendera kronoegendomen Norrbacka. Det nya hemmet kunde tas i bruk hösten 1886. Sedan följde många utökningar av byggnaderna samt renovering år 1925. Vid renoveringen installerades vattenklosetter och år 1927 var det klart. Det blev en modern och välutrustad sjukvårdsinrättning och samtidigt ett bra hem för handikappade barn och deras vårdpersonal.

Redan från början inrättades på Eugeniahemmet verkstäder såsom skomakeri, skrädderi och bandageverkstad för utbildning av pojkar. Barnen förseddes med kläder från skrädderiet och skor från skomakeriet. I vävsal och syrum fick flickorna övning i sömnad och slöjd. Man hade avlönad personal, men barnen fick även ta ansvar för någon del av arbetet. Barnen indelades i grupper om femton till tjugo. Man bildade en"familj” där den närmaste omvårdnaden anförtroddes en sköterska som bodde inom avdelningen. Utöver skolan ägnades mycket tid åt slöjd och syövningar.”(Källa: Nils Wallin ”SLOTTEN PÅ BERGET”)

Texten var svårläst och hon läste raderna om och om igen. I informationsskriften fanns en bild av internatet. Huset var ofantligt stort. Kan det vara möjligt att den stora byggnaden skulle bli Ragnhilds nya hem och skola? Det mesta lät väldigt bra och det var bara tre år sedan en ombyggnation gjorts. Läsandet gjorde henne sömnig och hon intog en obekväm ställning lutande mot fönstret. Hon kände sig fylld av tillförsikt innan sömnen tog överhand.

Trötta och hungriga nådde de huvudstaden efter ett helt dygns tågresa. Frida tog av sitt förkläde, stoppade ner det i matsäcksväskan och rättade till sin figursydda vadlånga klänning med breda ljusa ränder på en brun botten. På kragen ner mot bröstet var ränderna på tvären. Själv hade Ragnhild redan lagt undan sitt förkläde, borstat av resdammet från sin volangförsedda långärmade grå klänning och rättat till de rundade vita kragdelarna ner mot bröstet. Hon drog upp de bruna hemstickade strumporna som hasat ner trots strumpeband. De skulle upp, ovan volangkanten. Det var vårt att greppa tag. Nu blev det bråttom! Hennes mamma hjälpte henne att snöra de svarta kängorna som varit av under natten. Aj, de blev hårt runt fotleden, men hon vill inte klaga. Den mörkgrå jackan med vit och grårandiga ärmmuddar kändes alltför tjock i värmen som mötte dem när de steg ner för tågtrappan. Med sina fingerlösa stumpar höll Ragnhild sin lilla resväskan snett framför kroppen nära mamma som kånkade på en stor resväska och hade en kofta hängande över armen. Många olika slags människor rörde sig på perrongen. En del finklädda damer med vackra klänningar och hattar, andra enkelt klädda nästan sämre än dem. Plötsligt hördes ett kacklande. En man klädd som en dräng drog på en kärra som fraktade en bur med höns. Oj, var hade de hamnat? Hjärtat slog volter i bröstet på Ragnhild. De spanade efter personal från Eugeniahemmet. En dam med liten hätta snett på huvudet, stilig blyertsgrå dräkt, vadlång kjol och kavaj närmade sig med ett stort leende och presenterade sig som syster Anna. Efter att hon kontrollerat att hon hittat rätt personer, hälsade hon dem välkomna. Ragnhild sträckte fram sin hand, blev smärtsamt medveten om sitt handikapp och kände sig väldigt avvikande. Anna log snällt, tog runtom hennes högra handstump och hälsade hjärtligt. De fick snart veta att de skulle åka med spårvagn nummer tre till Eugeniahemmet. Anna lyfte tag i Ragnhilds resväska och de gick i väg mot hållplatsen. Hennes ögon och huvud cirkulerade runt allt det nya medan de väntade.

De klev upp på den fönsterförsedda blå spårvagnen och satte sig ned på en brun läderklädd träbänk. Syster Anna valde att stå bredvid. En unken lukt slog emot dem i den nästan fullsatta vagnen. Resväskorna placerades under...