FRIVILLIGHET UNDER TVÅNG

En gång fanns det ett barn på min lista som riskerade att bli mördad av sina föräldrar.

Han riskerade att bli mördad om han inte ställde upp på sin pappas maning att döda sin storasyster.

“Det är heder”, sa Ellen med sin bestämda, mästrande röst.

Ellen var min kollega, hon arbetade som socialsekreterare på mottagningsenheten, den enhet i förvaltningen som tog emot orosanmälningar och arbetade i det akuta skedet när barn och familjer precis hade blivit aktuella hos oss.

Det här ärendet lät onekligen som heder, fast inte den vanliga sortens hedersärenden, där en flicka riskerar att utsättas för våld av någon äldre släkting; här var det en trettonårig pojke som hade fått ett påbud om att mörda sin äldre syster.

Kunskapen om hedersförtryck inom socialförvaltningarna i landet – eller “förtryck i hederns namn” som det ibland kallades – hade ökat under de senaste decennierna. Numera visste vi att flickor blev utsatta för en särskild sorts förtryck som hade med hedern att göra, men det fanns även pojkar som fick oacceptabla krav ställda på sig i hederns namn.

Deras roll var dubbel: offer och förövare.

Offer för en förtryckande struktur – precis som flickorna – men också förövare i det att de skulle verkställa hederns upprättande.

Den trettonåriga pojken hade fått vetskap familjens krav på honom genom att ha råkat tjuvlyssna på ett telefonsamtal som pappan hade med en farbror som bodde på annan ort. Pappan och farbrodern var överens om att systern måste dödas, och att det bästa under rådande omständigheter var om den äldsta sonen utförde mordet, det vill säga trettonåringen.

Han var inte straffmyndig än utan skulle bli det först två år senare.

Anledningen till att systern måste dödas var för att hon hade gift sig med fel man.

Om min kollega Ellen kan sägas att jag var irriterad på henne sedan tidigt under min anställning. Det fanns professionella skäl till irritationen men också ovidkommande skäl. Hon hade en tät och låg tandrad, stora ögon som ibland blev helt vita när hon himlade med ögonen, på ett otäckt sätt, plus att hennes arbetsplats var fylld av post it-lappar med beröm som hon hade fått av sin enhetschef.

Om Ellen kan det också sägas att hon var ganska avtryckarglad – “trigger-happy” – och känslostyrd. Det sades av vissa att hon gick igång på saker snabbt, att hon arbetade mycket utifrån egna värderingar och ibland rusade till slutsatser som var minst sagt förhastade. När hon långt senare försvann från avdelningen uppstod ett lugn, en trygghet, som var ganska kännbar. Hon blev mammaledig samtidigt som ett nytt, mer återhållsamt sätt att arbeta uppstod inne på mottagningsenheten. Det märktes främst på att mottagningsenheten inte öppnade utredning på minsta vink om oro längre.

Jag misstänkte flera gånger att Ellen var en av de hemligt utpekade när vår chef, långt senare, återkommande gånger, sa att vi ”arbetade fel” på avdelningen – ett argument som oftast fördes fram av ledningen mot att vi på golvet behövde mer resurser, mer personal, vilket var många medarbetares uppfattning (inklusive undertecknad).

Vi arbetade fel, vi använde resurserna fel, och vi öppnade många utredningar helt i onödan och drog våra insatser ”i långbänk”. Jag fick ärendet med den mordhotade trettonåringen på mitt bord under min andra dag på arbetsplatsen. Som tur var fick jag en medhandläggare, inte för att det var normen, utan för att jag jagade rätt på en själv.

När ärendet med trettonåringen aktualiserades, vilket skedde veckan innan jag började jobba, hade man snabbt insett att pojken behövde placeras. För att det inte skulle bli en tvångsplacering hade mina kollegor på mottaget försökt att med föräldrarnas samtycke placera honom i jourhem. Detta arrangemang hade föräldrarna gått med på, eftersom de visste att situationen annars skulle bli ännu värre; vid tvångsomhändertagningar övertog vi på myndigheten bestämmanderätten över barnet, tills tvångsvården fastslogs eller avslogs hos Förvaltningsrätten. Tvångsvård måste vi på myndigheten ansöka om med en färdig utredning senast en månad efter att det omedelbara omhändertagandet hade verkställts.

Föräldrarna fick istället smaka på det som kallades “frivillighet under tvång”. Spelade de med och godtog våra planer behöll de en del av sin formella bestämmanderätt. Om de däremot vidhöll sin oskuld – sitt förnekande av problemen som vi såg i familjen – då använde vi oss av tvångslagstiftningen och omhändertog barnet.

Föräldrarna var fria att säga nej till en placering, men om de sa nej skulle vi omedelbart gripa in med tvång.

Pojken blev alltså placerad. Först, över helgen, hos sin storasyster och hennes man i Skåne. Sen flyttades han till ett behandlingshem, ett HVB-hem, under min andra arbetsdag.

Jag åkte dit tillsammans med min mentor Amalia, som egentligen inte jobbade med barnärenden men som ibland ryckte in om alla barnhandläggare var fullbelagda.

Det var en tisdagskväll i januari som vi anlände till det lilla behandlingshemmet i Alvesta. Pojken skulle få skjuts dit av sin storasyster och hennes man nerifrån Ystad. Det kändes spännande att få ett ansikte på den trettonåriga killen som jag än så länge bara hade läst om och hört talas om i korridoren.

Vi satt kring ett avlångt bord, systern och systerns man var med, och systerns man sa någonting om att det här som skedde i pojkens familj var mycket allvarligt.

“Det finns väl ingen chans att han får komma tillbaka till den familjen igen?” sa han med menande röst, på bruten svenska.

Vår vana trogen, som myndighetspersoner, kunde vi varken svara jakande eller nekande på den frågan. Frågan skulle såklart utredas. Och utredaren var jag. Jag fick presentera mig för alla vid bordet.

Pojkens storasyster hade slöja på sig och såg ganska nedstämd ut, eller möjligen gripen av stundens allvar. Hennes man bar en truckerkeps och en svart vinterparkas. Jag fick reda på att han kom från Palestina, att giftermålet dem emellan inte var mer än några månader gammalt och att de hade känt varandra en mycket kort tid.

Vi från myndigheten gick igenom ramarna. Ingenting fick sägas till föräldrarna om var trettonåringen var placerad. Detta var viktigt för möjligheten att kunna ge honom skydd.

Pojken själv uppmanades att inte ha någon kontakt med sina föräldrar, vilket var svårt – det var det för alla som lämnade ett hederssammanhang – och om han kände att det blev för svårt skulle han, vilken tid på dygnet det än var, kontakta personalgruppen på behandlingshemmet för att få stöd.

Pojkens familj hade alltså gått med på placeringen frivilligt. De hade också gått med på att placeringen skulle vara hemlig för dem. De fick alltså inte reda var deras son befann sig – något som de också gick med på frivilligt under tvång.

Familjen kom från Syrien, de hade anlänt med den stora våg av flyktingar som kom till Sverige år 2015. Familjen bestod av två pojkar och två äldre flickor, varav den ena var myndig.

Pappan hade försökt starta en restaurangverksamhet i vår kommun och dragit på sig en stor skuld, men han kunde inte arbeta av skulden sedan kommunen nekat honom att driva sin restaurang. Det var något med hur maten förvarades inne i matvagnen som han hade köpt för de lånade pengarna. Han var arbetslös och skulle snart behöva ansöka om ekonomiskt bistånd – ”socialbidrag” som det förr kallades.

Jag satt i flera utredningssamtal med föräldrarna. Jag konfronterade dem med uppgifterna om att deras son skulle ha krav på sig att mörda sin egen syster.

Vid varje möte använde vi en auktoriserad tolk. Familjen hade med sig en stödperson som de kände från Röda korset, en äldre kvinna i pensionsåldern. Hon ställde kritiska frågor till mig och förklarade för föräldrarna hur myndigheterna i Sverige resonerade och fungerade.

Kvinnan menade – ja, hon var helt klar med – att det här ärendet bottnade i enda stort missförstånd. Den...