TVÅ

Jag vaknade tidigt nästa morgon och drog ifrån gardinerna och blickade ut över havet, som nu var ett helt annat hav än kvällen innan. Det var det jag älskade med havet, alltid föränderligt, det hade alla humör, alla färger, alla känslor. Idag var havet ganska stilla, med bara svaga krusningar, illande blått och solen sken redan starkt. Jag slängde på mig en bikini och en klänning, tog mobilen och nyckeln och gick direkt till frukostmatsalen. Alla hälsade vänligt på mig och det var redan fullsatt vid poolen. Just nu bodde jag på ett av de bättre hotellen på min resa, på en ”honey moon island”, så det var många par och lugnt och skönt, välstädad och ganska lyxigt, jämfört med hur jag brukar bo. Idag valde jag kokospannkaka och fruktsallad till frukost, med kaffe och mangojuice. Då kom jag ihåg: brevet! Jag hade till och med lyckats glömma bort brevet. Jag fick lite mer bråttom än vanligt med frukosten och gick tillbaka till mitt rum. Nu skulle jag läsa brevet. Jag låste upp rummet och tog brevet och la mig i solstolen på verandan och öppnade kuvertet. Nu skulle jag få veta.

Kära,

det är svårt att hitta rätt ord för så här stora saker, det känns som om de flesta ord blir så fjuttiga i sammanhanget. Men jag försöker ändå.

När du reste iväg var jag förtvivlad. Jag ville åka med, men ändå inte, det här var din resa, ditt måste, och jag kände att du behövde få ha det ifred. Jag var så ledsen när du åkte iväg. Jag saknade vår vardag, självklarheten, gemenskapen. Du vet att du är min bästa vän och att jag älskar dig över allt annat. Jag älskar det liv vi har skapat tillsammans och det vi har byggt upp.

Men jag vet också att du är en fantastiskt frihetsälskande människa, att du behöver ditt space och den här resan är ju definitivt bevis på att du klarar dig hur bra som helst helt själv. Resan har ju på något sätt blivit som en paus för oss, och det kanske vi behövde. Det kanske inte bara var du som behövde resa, kanske behövde jag också space, eftertanke och någon slags frihet. Well.

Jag har gått igenom så mycket känslor och tankar under din frånvaro och jag tror att jag har kommit fram till följande: Jag tycker inte att vi ska bo ihop längre. Jag vet inte vart vårt förhållande kommer att ta vägen och om vi kommer att leva ihop eller tillsammans på något sätt, men jag känner, trots saknaden, att både du och jag behöver mer space än vad vi har haft. Vi behöver växa starka och vackra var för sig. Vi behöver frihet. Jag älskar dig. Jag vet att du älskar mig. Jag vet att allt kommer att bli till det bästa. Jag vill inte att vi är ovänner eller att vi ska dela på oss på något dramatiskt sätt. Jag vill att vi kan prova att bo isär, fortsätta vårt förhållande, om du också vill det, och se vart alltihop tar vägen.

Vill du? Vad vill du?

Det har varit värdefullt att få skriva ett riktigt brev på ett riktigt papper, att veta att det kommer att ta tid innan brevet når dig, och att veta att det kommer att dröja innan jag får svar. Men kanske är din digitala detox över snart? Kanske kan vi höras på telefon? Hur du än hör av dig, så hoppas jag att du hör av dig snart, så får vi diskutera hur vi vill ha det framöver. Men du har ju några månader kvar på din resa, dem ska du njuta av! Jag önskar dig allt gott på vägen och jag älskar dig över allt annat, du är min allra, allra bästa vän.

Stor kram från din alldeles egna Marko.”

Ja la ned brevet. Var det det här jag hade velat höra hela tiden? Just nu stormade det i mig, jag kände både en rungande glädje som skrek ”JA!” och en bottenlös besvikelse. Mannen som jag älskade ville inte bo med mig längre. Visserligen hade nog mitt mål hela tiden varit att vi skulle komma fram till att vi skulle flytta isär, men när det kom så här, svart ord på ett vitt papper så blev det så verkligt, så kallt, så direkt. Jag kände att tårarna rann ned för mina kinder och torkade sakta bort dem. Jag måste låta det här landa i mig, jag fick ta en soft dag idag, bara ligga vid stranden, tänka, skriva, snorkla. Jag gick in och packade min lilla tygpåse som jag brukade ha med mig till stranden. Snorkel, mobilväskan, solkräm, solbrillor, mobilen, sarongen, solhatt, öronproppar, hörlurar, lite pengar. Gömde undan pass och dator, tog mina flip-flops och gick ned till samma solstol som jag legat på igår kväll.

Jag var tidig och solstolarna var tomma på stranden, paren på hotellet låg hellre vid poolen och plaskade i det pissljumna vattnet, i stället för det underbara turkosblå spännande havet som vimlade av exotiska fiskar och havssköldpaddor. Jag smorde in mig med solkräm och la mig till rätta på solstolen, som stod under ett vitt tyg-tak, som även det skyddade mot den brännheta solen. Jag lät tankarna snurra i huvudet, för att försöka få dem att landa någonstans. Vilka känslostormar. Det fick storma och snurra ett tag i mig. Jag vilade samtidigt i vissheten om att allting passerar, även detta. Att leva med lugn var något jag hade övat mig på länge, och det funkade nu också. Mina tankar och känslor fick hålla på och storma omkring, men jag klarade nästan alltid att betrakta dem med kärlek. Så småningom lugnade det ned sig inom mig och jag kände att det var dags att fatta några beslut. Jag bestämde mig för att min digitala detox nu fick vara över, jag hade ändå klarat en vecka och hade bara använt mobilen som kamera och till mina meditationer, jag hade inte ens slagit på e-sim-kortet sen jag kom hit. Jag bestämde också att jag höll med om att vi skulle flytta isär, trots sorgen som dök upp i mig när jag tänkte tanken. Det fanns också en jublande frihetskänsla som lurade runt hörnet. Jag bestämde mig för att ringa Marko när klockan blev tillräckligt mycket för att det skulle vara rimligt, nu var det fortfarande mitt i natten i Sverige.

”Hey”.

Jag avbröts i mina funderingar och såg att Wayan stod framför mig igen, nu med alla sina saronger, armband och halsband.

”Are you ok?”

”Oh, hi, yes, I’m ok! And you?”

Han log. ”Yes, I’m always ok ma’am”.

Jag skrattade. Han såg verkligen ut att alltid vara ok. Livet på en liten ö kanske är lättare på många sätt, även om det också är väldigt mycket svårare på många andra sätt.

”Do you have time to sit down for a while?” Jag ville så gärna veta lite mer om livet på ön.

”Yes, of course! But I don’t think that the hotel wants me to stay with the guests.”

“Ah! Ok…. Well. I will go to Ana warung later, maybe I see you there?”

“Yes, I will look out for you, see you later then”. Han gick fullastad, färggrann och glad vidare längs stranden.

Solen här är alltid varm. Det är alltid varmt. Det är svårt som svensk att föreställa sig att leva i en värld där default-läget alltid är värme. Det är fullkomligt underbart. Ibland kommer ett oväder med riktiga monsunregn och fantastiska åskväder, det räcker som omväxling. När jag ligger här på stranden är det så svårt att tänka sig att hemma i Sverige stressar människor till jobbet i mörkret och snömodden. Tacksamheten ramlar över mig igen. Det är otroligt att jag har kunnat skapa det liv som jag tidigare knappt ens visste att jag drömde om. Jag har varit på resande fot med min ryggsäck hittills två månader och ska vara ute i tre månader till, minst. Jag jobbar medan jag reser. Jag reser ensam, och det är väl det som blev den utlösande faktorn till att Marko och jag nu granskade oss själva och vårt förhållande i sömmarna riktigt ordentligt. Jag sträckte mig efter min lilla vattentäta väska och min snorkel och satte på mig badskorna. Nu var jag för varm, nu måste jag snorkla runt i det trettigradiga vattnet en stund.

Ljuvligt! Knallblå himmel, turkost vatten som mörknade när man gick utåt. Inga vågor idag. Jag gick sakta ett par hundra meter ut i vattnet innan jag satte på mej cyklop och snorkel och vände blicken till den underbara världen under ytan. Åh, som jag älskade detta, och hade alltid gjort. Jag mindes mitt...