Kapitel två

1996

Misstaget. Det obevekliga, försmädliga misstaget som hon förbannade sig själv med att ha gjort. Övertygad om att det hade varit det bästa. Då. Hon hade kunnat göra allt för att vrida tiden tillbaka, för att vara där igen. Catrin Mendez, polisinspektören som tagit tjänstledigt på obestämd tid från jobbet på fältet med kollegan John Skoglund. Ett jobb som hon älskat, som hade utmanat hennes kreativitet och förmåga att tänka utanför boxen i arbetet med att lösa fall, som till en början verkat näst intill omöjliga. Det gick inte längre.

”John Skoglund”, svarar John irriterat.

Vem vågar störa honom nu? Semestern har gått in på sin tredje dag, och han har hittat den rätta avslappningen i vilstolen på altanen, ölsejdeln inom bekvämt räckhåll och tankarna på allt annat än polisarbetet.

”Det är jag.”

”Jag känner ingen ’jag’”, svarar han. Ironiskt eftersom han mycket väl vet vem ’jag’ är.

”Skärp dig, John!” snäser Catrin av honom. ”Du vet mycket väl vem jag är.”

”Varför ringer du och stör mig? Har du något ärende så fram med det. Nu.”

”Jag vill komma tillbaka.”

Tyst, nästan viskande. Bedjande. Långt ifrån den Catrin John känner från deras arbete tillsammans.

”Ja ja, det förstår jag. Catrin Mendez på en administrativ tjänst … nej, du är en operativ polis, inte utredande, och det sa jag redan då. Jag avrådde dig från att söka jobbet på dataavdelningen. Inte bara jag – vår chef Ankarberg var också tydlig. Administrativt arbete är ingenting för Catrin Mendez! Men vad gjorde du? Använde dig av de kanaler du hade. Du pratade med din kompis Bodil, så lämpligt gift med Ankarberg, som – mot bättre vetande – lyckades övertala honom att godkänna din tjänstledighet. Du gick bakom min rygg. Så vad väntar du dig av mig? Jag kan inte göra något åt saken. Du har gjort ditt val.”

John kan inte dölja den bittra tonen i rösten. Han har förlorat sin bästa medarbetare för något han mycket väl visste var dödsdömt från början, och nu har det gått ett år. Catrin på ett kontor, bläddrande i dokument hela dagarna. Nej, det var otänkbart.

”Jag vet. Jag borde inte ha gjort det, men jag erkänner mitt misstag. Snälla! Hjälp mig!”

John stålsätter sig. Visst vill han ha henne tillbaka, men så lätt skulle det inte gå. Nu får hon ta konsekvenserna av sitt handlande.

”Svaret är nej.”

”Jävla skitstövel!”

Catrin slänger på luren. Uppgiven, besviken. Hon hade väntat sig åtminstone en liten glimt av förståelse från John, men nej. Dömd att stanna kvar med ett arbete som i och för sig är intressant men … Just nu vill hon bara bort. Hon sluter ögonen, lutar sig tillbaka och minnen från en tid utan ansvar och förpliktelser får henne att för ett ögonblick glömma kollegan Johns svek.

Soldoftande hö, hässjor, räfsor …

”Se upp för de däringa ormarna. Dom lurar därnere … ”

Arvids varning, bestämd men med ett leende.

Smultron i hästhagen, plockade i rostfritt halvlitermått, strösocker och kaffegrädde i hjärtformad glasform. Alltid den … Simskolan nere vid Sandsjöns strand.

”Hoppa i måste du! Annars får du inget simmärke.”

En rysning far genom kroppen. Hon hade först inte vågat men sedan blivit iknuffad. Panik. Efter det aldrig huvudet under vattenytan, aldrig snorkling.

Kräftskiva uppe på höloftet, skivspelare med låtarna från Tioitopp, pussar och kramar bakom höbalar, allergiska nysningar, lagårdskatter som strök förbi. Och den hemgjorda glassen i frysboxen i familjen Bengtssons matkällare.

Hennes bästa vän Inger med syskonen Per-Arne, Lennart, Solveig, Kerstin, Monica, Elisabeth … pappa Arvid och mamma Hildur … oförglömliga sommarveckor.

”Hallå där!”

Kollegan Kalle väcker henne abrupt ur minnen hon helst hade velat stanna kvar i.

”Jag råkade höra samtalet. Vad handlade det där om? Det var väl Skoglund du pratade med.”

Oron i Kalles röst är inte att ta miste på. Han har arbetat med henne i ett par månader nu och de trivs bra med samarbetet. Han är vaken, intelligent och en perfekt kollega när det gäller arbetet med att undersöka olaga dataintrång hos statliga myndigheter.

Brottsrubriceringen är relativt ny, och framtiden ser mörk ut. I stället för fysiska rån på gatan, befarar polisen att förövarna nu har börjat utnyttja möjligheten att råna via dataintrång. Catrin tänker längtansfullt tillbaka på arbetet med John. Det är hennes typ av jobb, det jobb hon är ämnad till. Ändå hade hon lämnat det för den administrativa tjänsten. Hon hade ständigt haft dåligt samvete som mamman som så ofta inte fanns hemma hos sonen. Visserligen hade Charles, som liksom hon är polis, lagt sina karriärplaner på is under Björnes småbarnsår. Han hade utnyttjat möjligheten till pappaledighet och tagit ansvar för barn och hem. Hon hade valt jobbet. Men sedan kom hennes dåliga samvete ifatt henne. Kanske lite sent men ändå. Ett rent kontorsjobb, nio till fem, gav henne mer tid med Björne. Nu hade sonen fyllt tio och hon behövdes inte lika mycket på hemmaplan längre. Det var då vantrivseln på jobbet hade blivit så mycket mera märkbar. Monotonin med pappersarbetet, det mesta som ensamarbete, få kollegor och sist men inte minst – ingen John att bolla problemen med som de gjort när de fick ett nytt fall att ta sig an.

”Jaa … det var John.”

Catrin drar på det, slits mellan längtan tillbaka till arbetet på fältet och solidariteten med sin unge ambitiöse kollega. Men en blick på Kalles oroliga blick, svettpärlor i pannan och otåliga stampande får henne att bestämma sig. Hon måste vara ärlig mot sig själv och honom.

”Jag säger upp mig. Nu!”

Och så rafsar hon ihop pappren på skrivbordet, föser ner dem i översta lådan, reser sig så häftigt att stolen far in i väggen. En bekräftande nickning, som för att övertyga sig själv.

”Ja, det gör jag! Säger upp mig.”

Och det är som om hon plötsligt lättar, pliktens tyngd är som bortblåst. Men Kalle fångar hennes blick, får henne att sätta sig igen. Han harklar sig, vet att han måste få henne att ta sitt förnuft till fånga eftersom han är övertygad om att detta hastiga beslut är överilat. Definitivt inte alls genomtänkt.

”Lyssna på mig nu, Catrin. Jag må vara yngre än du men jag är faktiskt riktigt klok när det gäller. Det verkar som om ditt beslut är fullständigt ogenomtänkt. Rusa inte iväg utan att ha någon slags plan. Vad ska du göra om du lämnar polisen? Tänker du verkligen sluta som polis eller bara begära tjänstledighet?”

Kalle skakar på huvudet.

”Det är inte du. Du kan väl inte mena att du ska åka hem till Medevi Brunn och börja jobba på dina föräldrars gård? Knappast.

Ta dig samman, åk hem till Charles och Björne och berätta hur du känner. Ditt beslut berör ju dem också.”

Catrin lutar sig tillbaka och kan inte hålla tillbaka ett leende. Kloke Kalle. Visst ligger det något i vad han säger, och hon tänker visst lyssna till vad han har att komma med. Även om hon inte är så säker på att det skulle kunna få henne att ändra sig.

”Är du säker på att vantrivseln beror på jobbet? Kan det inte vara något annat? Jag spånar bara, men livet består ju av mer än jobbet – ekonomi, relationer you name it. Snälla – tänk ett varv till innan du tar ditt definitiva beslut!” avslutar Kalle sin monolog.

Catrin nickar eftertänksamt, reser sig och ger honom en klapp på axeln, men innerst inne vet hon att hennes hastigt påkomna beslut kommer att...