Del 1
Signe

Trondheim 1927

Åh, vad den här zinkbaljan är tung att tömma! Att jag ska behöva slita så här med tvätt och städning och även matlagningen, när inte husan är här! Jag får ju mindre hjälp i hushållet nu när barnen är större. Fast barnen hjälper inte till, utom Astrid, som nu är 14 år. Det är roligt att jag fått en dotter också och tre fina söner. Men det blir ett väldigt spring med alla trappor i vårt stora hus. Egentligen ska jag ju inte klaga…

Jag har det ju bra, men det är något som skaver och det är att jag inte fick ägna min tid åt forskningen. Jag var ju gudbevars den första kvinnan i Sverige som fick doktorsgrad i fysik för 20 år sen! Då var jag 29 år och som 25 åring var jag amanuens hos Svante Arrhenius, som fick nobelpriset i kemi ett år senare, 1903. Jag hjälpte honom med matematiska problem, integrationer och han uppskattade mig verkligen. Jag fick representera Sverige på en naturforsknings kongress, där Einstein deltog, fast jag var så ung och dessutom kvinna!

Undervisning har det ju blivit en del och det tycker jag är väldigt inspirerande, men det retar mig att Sigvald ska lägga beslag på mitt arvode och jag ska behöva be honom om hushållspengar! Jag undervisar till och med barnen och husan i köket om till exempel sambandet mellan temperatur och koagulering av ägg, hur äggula och olivolja bildar emulsion till majonnäs och hur smör är en emulsion av vatten i fett, bara för att det är så roligt!

Anställd vid högskola kan jag inte heller bli varken i Sverige eller här i Norge, eftersom jag är kvinna, men jag har deltagit i en del forskningsprojekt och varit med och publicerat ett antal artiklar, mest i näringsfysiologi med fokus på enzymer, vitaminer och fettsyror och i kemi ihop med Sigvald, som ju är professor i kemi gudbevars!

Ja, vi gifte oss ju 1907, Sigvald och jag. Han blev docent i biokemi vid Stockholms högskola redan 1904, en tjusig ung norrman!

(Jag fick ju ge upp mitt fina efternamn Störtebecker, som ju betyder ”störta bägaren” och härstammar från min förfader, den häftige Klaus Störtebecker, som var pirat under Hansatiden. Han plundrade skepp i Östersjön, var fruktad och grym och seglade på sitt skepp Röde djävulen. Men han gav av sina rikedomar till de fattiga och han hade många fruar och barn runt Östersjöns stränder, alla ovetandes om varandra, berättas det! Till slut blev han infångad och halshuggen – det var 1401 utanför Hamburgs rådhus. Det berättas också att de av hans män som han sprang förbi utan huvud blev benådade! Det tror jag inte på, men kanske var det så att de som hans huvud rullade förbi, blev benådade. Usch ja – vad vet jag – men jag har nog lite av hans mod och styrka i alla fall!)

Strax efter giftermålet flyttade vi till Oslo och samma år som Astrid föddes, 1913 flyttade vi sen till Trondheim, till den nyöppnade Norges Tekniska högskola, som blev Sigvalds och senare även min nya arbetsplats. Förresten fick jag ju faktiskt en medalj förra året, i egenskap av att vara den första kvinnan som blev invald som medlem i ”Det Konglige Norske Videnskabers Selskab”! Det kändes bra!

Trondheim 1928

Förra veckan hände det som inte fick hända! Pojkarna sköt kråkor med sina salongsgevär här utanför huset och stackars Tore Patrick blev träffad av ett skott! Det träffade i ena kinden och gick snett ner till halskotan och in i ryggmärgen. Nu ligger han förlamad här på hospitalet och de vet inte om han kommer att överleva...! Det är så förskräckligt – han är ju bara 17 år och mitt i sin gymnasieutbildning, på väg att bli självständig och så duktig på fotboll som han är. Hur ska det gå?

Nu har det gått en månad av ovisshet och oro. Men de tror att han överlever, fast förlamad på ena sidan kommer han att vara länge och ha svårt att gå sen. Han är dessutom inkontinent, så när han kommer hem måste han skötas som en bebis. Fast det kommer att gå över har de sagt.

Tiden går fort – nu är det flera månader tillbaka som Tore Patrick är hemma och det går sakta bättre. Det var jobbigt för honom när jag fick byta blöja på honom. Det måste ha känts hemskt att han som var på väg att bli vuxen och förberedde sig på att lämna mig plötsligt blev som ett barn igen. Han har faktiskt regredierat och backat tillbaka i utvecklingen, blivit som ett stort barn…

Nu har det gått ett halvår och Tore Patrick tränar sig att gå. Han kommer alltid att halta och vänster ben är mkt smalare än höger. Fotbollen får han överge nu, men han har återupptagit sina studier i alla fall. Jag är glad att han lever! Men han är personlighetsförändrad, hans självförtroende är borta…

Trondheim 1929

Nu ett år efter olyckan verkar han ha ett behov av att kompensera sin hälta. Han har upptäckt att han kan charma kvinnor och fast han bara är 18 år, så har han redan förfört några av sina klasskamrater. Jag är lite oroad över detta. Men han kommer att kunna slutföra gymnasiet och får troligen toppbetyg. Han har ju sagt att han vill läsa medicin sen. Det vore så roligt – det hade jag ju själv en dröm att göra men blev avrådd av min far att göra det som kvinna! Tore Patrick och Sigvald bråkar ofta och nu har Tore Patrick sagt att han flyttar till Oslo i höst, för att läsa medicin, och då blir det ju lugnare. Sen har han sagt att han skall byta efternamn från Schmidt-Nielsen till Störtebecker! Det har jag inget emot alls!

Trondheim 1930

Det är lite tomt nu, när Tore Patrick varit i Oslo så länge. Men Astrid är nu 17 år och Knut är 15 och Klas, vår äldste är också till stor glädje! Han är ju 21 år men bor kvar här, eftersom han har tillgång till ett kemilaboratorium, som Sigvald inrett i uthuset i trädgården. Han gör många experiment och blir nog en bra forskare! Han är dessutom en duktig idrottsman. Så vi är lite stolta över våra barn!

Nu var det jul och Tore Patrick var hemma under ferien – alla var samlade och vi hade så trevligt...Men så hände detta förskräckliga som inte heller fick hända – en gång till – fast värre! Klas var i laboratoriet hela dagen och höll på med sina experiment, vi skulle äta, men Klas kom inte in till middagen. Jag gick ut för att hämta honom och där låg han på golvet, nästan lite rosig, men helt utan puls och nästan lite stel…Det var förskräckligt – jag skrek! Sigvald och de andra kom springande. Sigvald öppnade fönstret direkt och släppte in lite luft. Jag tror han förstod vad det handlade om – nämligen kolmonoxidförgiftning – men hur kunde det hända?? Var inte ventilationen ordnad som vi hade bestämt? Klas höll ju på med en Bunsenbrännare och då var det ju viktigt med insläpp av syre. Det var ju kallt ute, var det kanske därför han inte hade öppnat fönstret? Frågorna är många, som vi kanske aldrig kan få svar på…Detta är i alla fall helt oförlåtligt att det hände…

Vi går här paralyserade som i trans efter den här förfärliga olyckan. Det är tur att Astrid ordnar så vi får mat på bordet och att hon pysslar om oss andra. Även Knut har plötsligt börjat ta ansvar och blivit ett bra stöd för oss alla. Han vill läsa biologi och bli forskare också säger han, trots det som hänt! Det har gått några veckor och Tore Patrick är sen igår tillbaka i Oslo.

Trondheim 1931

Nu är det jul igen, men julen känns aldrig som innan olyckan med Klas… Nu har vi ju bara två barn kvar boendes här. Men de måste få stöd för att orka avsluta skolan. Det är tur att Sigvald och jag har lite intressant forskning att fördjupa oss i och skriva om. Det kan skingra tankarna, när de tränger sig på. Hur var det nu – jag måste vara modig och stark, som min förfader!! Fast inte grym utan snäll!

För att sammansatta: Jag har ju en hel del att...