Sellmanberget år 1869
Margareta Andersdotter, på sitt trettiotredje år, är allena med två av sina barn, därav Johan August sju år och Katarina Fredrika som är tre år. Två barn, Christina tio år och Maria Lovisa fem år, är utackorderade. Maken och barnens far, Jonas Johansson fyrtioåtta år, är daglönare och brukar gå runt i byarna för att få avlönat arbete så hon är van att klara sig själv långa perioder. Nu har han varit borta en månad och arbetar flera mil från deras boende på Sellmanberget, Stensele socken. Han utför byggnadsarbete i trakterna av Ankarsund. Hon har noggrant prickat av i almanackan som hon fått av maken. Dag för dag, vecka för vecka. Allt känns ovisst. Hur bor Jonas? Har han mat att äta och vad äter han? Fryser han? När kommer han? Fantasin tar överhand, byggs på och blir värre än allt förnuft. Flertaliga händelser och flyttningar har bidragit till deras belägenhet. Huvudet vill sprängas av hennes tankar. För att stå ut försöker hon stänga av eget känsloliv men misslyckas alltför ofta.
Vintern greppar tag ovanligt tidigt. Det är slutet av oktober, frost och snö täcker marken sedan ett par veckor. Det finns ingen tillstymmelse till lövverk på träden. De gulröda löven på marken och en brandgul mossa skymtar fram under ett delvist decimetertjockt snötäcke. Granarna sträcker sig uppåt och verkar nästan vederkvickta av snön som pryder grenarna. För att ta sig till Norrdal följer man först hästkörvägen en mil i nordöstlig riktning från Luspen och sedan fem kilometer gångväg längs Blaikfjällets västra sluttning. Sellmanberget är ensligt beläget tre kilometer stegad väg från Norrdal. Vintertid när isen är säker väljer man oftast att färdas över Svärtträsket.
*
Margareta minns den svåra missväxten och hungersnöden som tog sin begynnelse i mitten av 1860-talet. Enligt vad hon hört, var det så vida omkring i Lappmarken. Hon kom med maken och deras förstfödda Christina från Skarvsjö i Stensele till Dajkanvik i Vilhelmina socken år 1859. Att de hamnade där berodde på att Jonas tre år äldre broder Johan bosatt sig i grannbyn Bergland belägen efter Vojmån mot Dikanäshållet. Han skrev och berättade att det fanns ledig mark att odla i Dajkanvik, en mil nedströms från Bergland. De fick tillgång till ett hemman och maken blev kronobonde. Nygifta och med ett barn, bar de i väg. Det innebar en stor omställning efter dräng-och pigplats i Skarvsjön och till en början gick allt bra. Maria och Johan föddes där. Efter något år slog både korn och potatisskörden fel och blev ett hot mot deras boskap. Allt gick utför och katastrofen var ett faktum. I början av år 1866 gick det inte längre och de blev tvungna att avyttra sitt hemman då svälten drev dem därifrån. De lämnade Dajkanvik och de blev inhysesfolk i Renberg i Stensele. Margaretas syster som var piga hos dem följde med. Katarina föddes på sensommaren.
Det blev inte bättre på nya stället. Nattfrosten förstörde säden för bonden innan den hunnit mogna. Det var hemskt när de och andra sockenbor stod i skuld till både handlare och privata. Folk stretade på skilda platser utan att känna till varandra. För att med tiden förenas och arbeta hårt sida vid sida.
Aldrig tärde nöden värre än det stora nödåret 1867 i deras områden som gränsade mot fjällen. Frostnätter, blåst, regn och snö gjorde att bristen på spannmål och rotfrukter blev stor. Margareta hörde talas om att speciella undervisare kommit till Västerbotten för att lära folk använda nödbrödsämnen som bark, lavar och mossor och att bruka dem vid brödbak och grötkok. Fattigvårdsstyrelsen fick hjälp av länsstyrelsen och understöd fördelades bland de mest behövande. Att kunna tillvarata och äta svamp, som ansågs som ko-föda, var en av de fördomar de kämpade emot. Folk berättade och hon tog till sig kunskapen. Nödhjälpen hittade inte fram till småbyar. Endast de som kunde betala med arbete eller pengar fick hjälp. De riktigt fattiga och de som svalt mest fick klara sig bäst de kunde. Det kändes som att de var bortglömda.
Nödåren for hårt fram för hennes familj med svåra omständigheter. Möjligheten till avlönat arbete blev begränsad för Jonas. Han utförde en del arbete åt husbonden och i grannbyar, men lönen räckte inte till stugarrende och mat. De tvingades flytta från den lilla stugan de hade tillgång till som inhyses i Renberg. De fann en plats på Södra Sellmanberget intill gångstigen mellan Svärtträsk och Norrdal. Här byggde Jonas en liten timrad koja delvis ingrävd i sluttningen. Det blev som att bo i en jordkula. Med en del lånade möbler, husgeråd och redskap fick de reda sig tills de kommit på fötter. En välsignelse var getterna. Geten gav mjölk till barnen, grunden till getost och kött när de två killingarna slaktas framöver. En i taget, endast geten ska bli kvar. Utanför knuten byggdes en enkel rit för djuren som ett skydd mot odjur och för att hindra rymning.
Christina och Maria blev genom Fattigvårdsstyrelsen utackorderade till bonden där de tidigare varit inhyses. Anders Andersson erbjöd flickorna plats i sitt hem när de övriga flyttade från stugan till den enkla boningen. Han hade bra användning av en tioårig flicka och var den som begärde minst i ersättning från Fattigvårdsstyrelsen. Förutom förhoppningsvis lite skolgång förväntas Christina arbeta som lillpiga i bondens hem. Med tiden torde det också bli Marias lott. Henne tog han emot gratis.
Med vemod och sorg tänker hon på den dag de blev tvungna att lämna flickorna. Som en tagg i hjärtat. Ett alltför påvert liv väntades i jordkulan. Avskedet satte henne i djupaste förstämning och bedrövelse. När Maria slet och drog i hennes kjol, stortjutande och skräckslagen. För att hon skulle släppa taget blev Margareta tvungen att lura henne. Att de skulle hämta henne snart. Christina såg helt uppgiven ut. Hon förstod. Så tokigt det blev. Det gjorde så ont. Hur kändes det i deras barnahjärtan när mor och far övergav dem?
*
Enligt lag är föräldrar skyldiga att om möjligt se till att barnen får lära sig läsa. I en närliggande by finns ibland en skolstation där en ambulerande lärare kommer för att undervisa barnen, om antalet barn är tillräckligt. Undervisningen brukar pågå ett par veckor varefter läraren far till nästa ställe. Folk ror, åker släde eller skidor från byar runtom för att komma till skolstationen. Den primitiva jordkulans läge gör det olämpligt för Johan att ensam ge sig i väg. Han får avstå ett tag. Margareta känner sig stolt då Christina redan läser någorlunda hjälpligt. Hon hoppas att det framöver blir undervisning i Renberg eller någon närliggande by.
Till jul kanske de kan komma hem. Eller i alla fall till sommaren. Hon försöker behärska sig inför barnen när tårarna stockas i ögonen. Hon går ut för att hämta in ved. Ensam, när ingen ser, släpper hon ohämmat fram tårarna som nästan aldrig vill ta slut. När trycket lättat baddar hon ögon och ansikte med snö och försöker stilla sig. Allt ser hopplöst ut. Hon oroar sig för de kommande åren. Nöden härjar runtomkring och påverkar allas väl och ve. Mitt i eländet tänker hon att tack och lov att de inte har fler barn. Hennes morfar Samuel hade så många barn att han knappt kunde räkna dem. För Margaretas del räcker det med fyra, speciellt när de inte tar hand om dem själv. Hon påminns om sin egen mors öde som blev änka en dryg månad innan sjunde barnet föddes. Hennes far var femtiosju år gammal.
– Grubbel int nå mer, säger hon till sig själv.
Hon fyller famnen med en börda ved, stapplar in till jordkulan, snubblar innanför dörren och veden flyger åt alla håll. Barnen tittar storögt och förfärad på sin mor som hamnar på jordgolvet och skyndar sig fram till henne. De hjälps åt att trava...
