Dåtid, Nutid& Framtid - Utsikt från Stengatan

Ahlander, Dag Sebastian

Kivik och Vitemölla ligger i en märklig änglamark mellan två stora naturreservat: Stenshuvud i söder och Haväng i norr – med Kiviks marknad i mitten. Vi som har hemortsrätt här har haft en sagolik tur, bofasta såväl som sommargäster. Det är bara att glädja sig åt vår nutid, vara tacksamma för vår tursamma dåtid då vi hamnade här och hoppas allt gott av framtiden. Här omges vi också av en levande historisk dåtid: Kungagraven, skeppssättningen, domarringen, Havängsdösen för att inte tala om resterna av Hansakapellet i Kapplabacken, och allt detta vid havet.

På Södra Mellby kyrkogård vilar min mamma, dåtiden. De vita korna betar intill stenmuren och Hanöbukten breder djupblå ut sig i fonden. Min farfar var sjökapten från Helsingborg. Han hade känt sig hemma i Kivik och dess dåtid. Kanske hamnar jag själv på Södra Mellby kyrkogård när dåtid, nutid och framtid flyter samman i ett enda slutdatum i sten. Då är det skönt att vila i öppna landskap.

DÅTID

Kivik blev vårt sommarparadis år 1987 då flickorna var två och tre år gamla. Huset på Stengatan hade ägts av såväl Lasse Lemonadare som sjökapten Kindberg. På tegelgaveln kunde man ännu mellan fönstren läsa: Läske - drycks - fabrik. Våra grannar över Kruasträddet var Karin och Jan Jonsson. Han var av uråldrig Kiviksfamilj, sjökapten och fiskare, och hon distriktssköterska. De gav oss all den introduktion vi behövde, samt plåster på såren när så krävdes.

Första sommaren regnade det varje dag. Första dagen tittade vi ut på en Stengata som snarast liknade en holländsk kanal. Humöret befann sig i en djup formsvacka. När solen för någon minut tittade fram ringde det på vår dörr. Där stod en för mig okänd UD-kollega, Krister Bringéus, och i båten, nej, skrindan hade han två små blonda pojkar. Just då tittade våra två jämnåriga, blonda flickor ut på bron, och vi presenterade oss: Agnes& Astri, Axel& Arvid. Det blev omedelbar vänskap, och solen försvann aldrig mer från Kivik. Varje år gjorde vi långa vandringar över Brösarps backar och utmed Österlens åar. Vi följdes åt några år senare till Amerika, där Krister blev ambassadråd i Washington och jag generalkonsul i New York med täta besök hos varandra. Så ser livslång vänskap ut.

Mycket snart läste jag i en Kiviksbok, att den förste sommargäst som hyrde på Kivik var en byrådirektör Ahlander som fanns avporträtterad i boken mot slutet av 1800-talet, sittande på verandan i ståndkrage och stel halmhatt i grannhuset på Stengatan 5 med ett glas punsch i handen. Vilket sammanträffande!

Det tog inte heller lång tid för mig att inse, att det var vår granne Jonssons hus som hade förekommit i en novell av Fritiof Nilsson Piraten. Jans farfar Janne hade fått prova den nya uppvärmningsmetoden med karbid, såld av fabrikör Holm i Eliselundsbacken 1921. Den hade emellertid exploderat när han närmat sig med tänd cigarett och Jans farmor hade flugit upp i luften mellan tak och vägg, sittande i sin korgstol. Lyckligtvis kom ingen till skada, men Piraten tjänade en hacka på novellen. Någon karbiduppvärmning blev det aldrig mer tal om.

Detta blev också vår introduktion till Fritiof Nilsson Piratens författarskap. Ingen kan som han få Kiviksbygden eller en Malmöresa att leva och de gamla originalen att än en gång stå upp och spela sina roller. Men än viktigare var hans ursprungliga svenska språk, präglat av märg och blod, helt fritt från främmande låneord. Ett härligare smörgåsbord än det på gamla hotell Horn i Malmö får man leta efter. Det tänker jag ofta på när vi sitter ute i trädgården i skuggan av äppelträdet och blickar bort mot Piratens gulgröna hus. Då höjer vi vår Piraten Besk och hyllar den som hyllas bör.

Kivik var tänkt att vara vårt sommarställe men blev så mycket mer. Huset på Stengatan var vårt enda hem i Sverige då vi bodde i Ryssland och New York under 1990-talet. SAS-planet landade snällt på Kastrup varje sommar, vi tog färjan över till Malmö och där väntade Kiviks taxi troget. Väl framme vädrade vi ut vintern ur vårt hus för en ny säsong och hämtade bilen, en liten himmelsblå rysk Nivajeep, som stod i vinterförvaring hos Dranka-Pelle i det röda magasinet i hamnen. Den startade alltid lika glatt på första försöket sedan vi kopplat in batteriet. Vi hade den i tio år och blev kända av dåtidens kivlingar som ”ryssarna” för det var där den var registrerad med sina röda SU-plåtar men alltid försäkrad hos Folksam, för säkerhets skull. Ingen har någonsin litat på ett ryskt försäkringsbolag.

När jag en gång i dåtid hamnade på akuten på Simrishamns lasarett frågade sjuksköterskan varifrån jag kom.

”Från Kivik”, svarade jag.

”Åh, Kivik, där händer så mycket!” svarade hon. ”Här händer ingenting”.

”Men Simrishamn är ju ändå en stad”, svarade jag.

”Men ni har ju Marknaden, bion, Piratenpriset och äppelmarknaden”, svarade hon.

Ja, visst händer det osannolikt mycket i nutid på detta lilla område mellan Kivik och Vitemölle. Våra amerikanska svärsöner tycker att det svänger om Kivik och längtar alltid hit! Det är inget dåligt betyg!

08:a? Jag? Aldrig i livet! Jag blev åter Uppsalapojken i familjen när vi etablerade oss i Kivik, eller 018:a om ni vill. Min pappa började som rättsfilosof och lärjunge till Axel Hägerström och Vilhelm Hägerström, och vi bodde i professorsstaden i Uppsala. Därför känner jag mig alltid så hemma i Lund, samma blandning av lärare och studenter på pinglande cyklar i varje gathörn. Där, på Bantorget, finns också mitt förlag, Historiska Media, som än så länge är både min samtid och framtid, bara en knapp timme från Kivik. Jag arbetar nu på min 28:e bok, och fler skall det bli! Kivik och Skåne blir en allt viktigare del av min nutid, ja, också min framtid!

De som bor och arbetar i Kivik och Vitemölla har ägnat ett helt liv att bli yrkesskickliga, fiskare, sjökaptener, äppelodlare och handlare, de som flyttar hit har blivit framgångsrika på olika håll och kan sedan ägna resten av sitt liv att verka in i framtiden från Kiviksbygden. Här uppstår många spännande tankar, möten och projekt. Det enda som är tråkigt, är att de bofasta i så hög grad försvunnit från gamla Kivik. När vi flyttade till Stengatan/Kruasträddet var alla utom två av våra många grannar bofasta. I dag är ingen det.

NUTID

Själva njuter vi varje år av Kivik från påsk till äppelmarknad. Vi har också lärt oss under årens lopp hur mycket angenämare det är att göra många av våra ärenden på Österlen. Vi är på vår andra Volvo från Bil Bengtsson i Simrishamn. Där får den också sin årliga service, medan vi får låna cyklar och tar oss ned utmed havet till Skillinge hamnkrog för lunch. Detsamma gäller bilbesiktningen. Jag brukar svänga förbi Bilprovningen och fråga om lediga tider. ”Passar det nu?” blir det alltid lika positiva svaret.

Nu senast passade jag på att köpa två par skor och ett par tofflor på Storgatan. Alla expediter var vänliga och ingen var stressad, inte jag heller. Sedan var det dags för en ny bok om Antiken från Johns antikvariat i Fågeltofta som har sin ambulerande filial på Stortorget. En ny färggrann virkad hatt blev det också på torget. Armbandsklockan fick som alltid sitt nya band hos Vintage 24 på torget i gamla Millways. Lunch blev det sedan på ”Sjöfolket” nere i hamnen som alltid har läcker fisk. På detta sätt förvandlas nödvändiga ärenden till angenäma utflykter.

Simrishamn har dessutom saker som inte finns i Stockholm längre, en riktig fullsorterad...