Att dela bilder

Har du någon gång varit med om att du har beskrivit eller berättat något för någon och sedan förstått att personen har uppfattat det du har sagt på ett helt annat sätt än vad du har avsett? Det kan vara en information, ett skrivet meddelande eller ett budskap av endera slaget. Om du svarar nej här får jag svårt att tro dig. Om du däremot svarar ja, säger jag istället välkommen in i gemenskapen.

Missförstånd uppstår lätt och ofta genom bristfällig kommunikation. Själv upplever jag mig och uppfattas även av andra, som tydlig, något som frekvent återkommer genom feedback. Inte desto mindre uppstår missförstånd. På sajtenwww.synonymer.se nämns felaktig tolkning, feluppfattning, vanföreställning, villfarelse, misstag, förveckling, förväxling, kommunikationssvårigheter, misstolkning eller misstydning som just synonymer. Motsatsord ska vara förståelse och insikt enligt samma sajt.

En av de allra roligaste förvecklingar som jag har varit med om hände nyligen på jobbet. Jag frågade K om hon hade tid och ville ta en kopp kaffe med mig. Hon svarade att hon gärna ville men att hon först var tvungen att poopa. Jag hörde alltså K säga att hon skulle bajsa och kände spontant att vi visst hade en mer förtrolig relation än vad jag hade anat. Kul ändå. Jag svarade att det var fint och skönt att höra att allt fungerade som det skulle.

”Ja”, sa K, ”och det går ganska fort nu för tiden.”

”Minsann, ser man på. Intressant. Då får en be att få gratulera”, sa jag.

K böjde sig ner och plockade fram en väska ur kylskåpet och jag blev då fundersam.

”Du, jag måste fråga, vad var det du egentligen sa att du skulle göra?”

K svarade att hon var på väg att pumpa. Bröstmjölk.

”Vilket underbart och superkul missförstånd. Jag tyckte att du sa att du skulle poopa. Tänk om vi inte hade klarat ut det här, då hade jag frågat dig nästa gång vi sågs hur det gick med pooperiet. Du hade ju inte begripit någonting och tyckt att jag var helskum.”

Hejdlöst roligt.

När jag föreläser eller håller utbildningar brukar jag visa en bild. Jag frågar om alla kan se den och väntar tills åhörarna har bekräftat. Därefter frågar jag om alla har sett samma bild. Här pekar jag också mot illustrationen för att inga missförstånd ska kunna uppstå. Alla nickar då återigen bekräftande. Då brukar jag ställa frågan till deltagarna om de tror att de enskilt kommer att ge samma beskrivning av den bild de nyss har tittat på? Här uppstår vanligtvis tveksamma ansiktsuttryck. Vad menar hon egentligen? Jag ber sedan någon att återge vad hen har sett innan jag därefter går vidare till nästa person med samma fråga. Sedan ytterligare en.

Någon har sett grenar, en annan ett träd medan en tredje har uppfattat ett par som står med armarna om varandra. Någon har sett ett berg, en annan vatten och ytterligare någon uppger att hen har sett en horisont. Det är alltid någon som ser ett foster medan någon eller några behöver hjälp för att hitta det.

Varför jag gör den här övningen? Jo, för att visa hur svårt det kan vara att dela bilder även när vi tycker att det är självklart att vi har gjort det. När vi misslyckas med det uppstår lätt missförstånd och konflikter.

Om jag pratar om hästar som det mest självklara i världen har jag möjligen en bild på näthinnan. Låt säga att den i mitt huvud är brun, har svart man och svans. Den enda relation som mottagaren har till hästar är de My Little Ponys i plast som hen lekte med som barn. Den bild hen har i sitt huvud kan därför vara en rosa häst med turkos man och gul svans. För att enas kring hur en häst ser ut kan det vara en idé att börja metakommunicera, att prata om vad vi ska prata om. I det här fallet hästar och hur en häst ser ut. Vi beskriver, berättar och förklarar i en växelvis dialog. När det är gjort behöver vi säkerställa att vi delar bilder av de hästar vi har för vårt inre, vilket skulle kunna göras med några frågor.

"Efter vad jag har berättat, hur skulle du återge bilden av den häst jag har beskrivit? Skulle du vilja måla på ett papper så att det blir tydligt för mig att vi har samma uppfattning om hur hästen ser ut? Har hästen skor eller inte skor, är den halt eller rör den sig med ren gång?"

Har den bläs eller strumpor kan vara detaljer som möjligen också behöver stämmas av. Det finns olika övningar för att testa sin kommunikationsförmåga.

Jobba två och två. En av er väljer en bild (ett tips är att börja med en enklare variant). Utan att visa den för din partner ska du nu berätta vad den andra ska måla. Målsättningen är att den som ska skissa gör en så exakt kopia som möjligt av den bild den andra har framför sig, utan att själv ha sett den. Den som ritar får ställa obegränsat med frågor. När bilden uppfattas vara klar visar ni bilderna för varandra. Hur blev resultatet och varför? Om det visar sig att det ritade exemplaret inte är särskilt likt ursprungsbilden, vad hade behövts för att få en mer träffsäker avbild?

Kommunikation är svårt och kräver träning och en vilja att dela med sig. Vi behöver förmågan att ordsätta, beskriva och lyssna. Framförallt krävs att vi kan förstå, anta och ta in andras perspektiv. Många gånger nöjer vi oss med att förmedla ett budskap, berätta någonting och förutsätter att mottagaren har förstått precis vad vi menar.

Vi följer inte lika ofta upp genom att exempelvis ställa frågor som ”Hur uppfattade du det jag nyss berättade?” eller ”Skulle du vilja sammanfatta vad vi har pratat om?”

Det finns smarta verktyg som är enkla att använda. Det var under min universitetsutbildning som jag för första gången kom i kontakt med begreppet metakommunikation, något som har följt mig sedan dess och varit mycket användbart. Kort förklarat innebär det en modell där vi börjar med att prata om vad det är vi ska prata om. Vi kommunicerar alltså om själva kommunikationen. Därefter resonerar vi om det vi är överens om att samtalet ska handla om. Senare sammanfattar och summerar vi vad det är vi har hört, kommit fram till eller beslutat. Att metakommunicera är användbart i många sammanhang. Jag har utvecklat begreppet en aning och kallar modellen förSamtalets fyra S: Samtala, Sammanfatta, Summera och Säkerställa. Den underlättar och gör att vi lättare undviker missförstånd, vilket stimulerar en god kommunikation oavsett vad ämnet gäller. Jag ska ge ett exempel.

Min ene son är en förtjusande individ med både extraordinära styrkor likväl som utvecklingsområden. Ett högst normalt barn med andra ord. Några områden som han behöver jobba extra mycket med är att planera, strukturera och komma ihåg. För ett tag sedan blev jag varse att han återkommande glömde sina idrottskläder till gympalektionerna i skolan. Då lät det så här:

”Jag skulle vilja att vi pratar om dina gymnastikkläder och hur du ska komma ihåg att få med dem till skolan. Jag önskar att vi kan hitta ett sätt som gör att du kommer ihåg att ta med dem de dagar när du har idrott.”

När vi var överens om att vi skulle prata om det som jag i det här fallet hade fört fram att jag ville prata om, utbytte vi tankar, idéer och möjliga strategier. Vi resonerade och avslutade sedan med att sammanfatta, summera och säkerställa.

”Vi har pratat om att du behöver hitta ett sätt att komma ihåg att ta med gymnastikkläder till skolan när du har idrott. Vi hittade några olika alternativ som du trodde skulle kunna fungera för dig. Du tror på idén att ställa påminnelselarm kvällen före och samma morgon. Vi stämmer av och kollar hur det fungerar. Om det inte hjälper har vi bestämt att vi testar ett annat sätt. Delar du min bild av att det...