1

Det knackade på dörren till Staffans rum.

På golvet utanför låg en papperslapp.

När du hör musiken börjar kriget.

Bredvid lappen låg skyddsglasögonen samt en flaska fylld av små sexmillimeterskulor i plast. En kartonglåda låg där också. Staffan lyfte på locket. Pistolen var av märket Sig Sauer. När han tryckte ut magasinet märkte han att det var fulladdat.

Samtidigt högg musiken igång. De tunga bultningarna i Beethovens femte symfoni fyllde huset, det var alltså den musiken pappa hade valt. Vilken oerhörd musik att kriga till!

När musiken blev lugnare backade Staffan in i sitt rum igen. Tittade genom fönstret. Ingen stod på den lilla vägen, och ingen ute på fältet. Staffan riktade pistolen mot sin dörr, gick med bestämda steg framåt. På tröskeln gjorde han mantelrörelse. Nu låg en kula i loppet.

Han struntade i skyddsglasögonen. Rusade förbi låsta rummet, såg sig vilt omkring och riktade pistolen åt alla håll nästan samtidigt; mot vardagsrummet, köket, trappan till övervåningen. Ingenstans var pappa.

Luftgeväret hängde på sin plats, bredvid köksfönstret.

Staffan kände sig utsatt där han stod. Han gick till ytterdörren, tittade genom fönstret. Ingen syntes till. Han vred på dörrhandtaget, klev ut. Skymtade en armbåge vid ett träd borta i skogen. Eller var det en av skogens alla grenar och skuggor?

Plötsligt ven en kula genom luften, strax en till. Den första kulan träffade hästkraniet som stod på räcket.

Pappa försvann bakom husknuten. Staffan sprang till cykelskjulet och gömde sig.

Han kikade fram men såg inte skymten av pappa. Jo, där borta var han! Han smög längs husets vägg, i riktning mot ytterdörren. Staffan gjorde sig beredd, han andades in, och när pappa befann sig halvvägs mellan dörren och husknuten sprang han fram, sköt ett skott, gjorde mantelrörelse, sköt igen. Ett skott träffade pappa på överarmen. Han tjöt till, riktade sitt vapen mot Staffan och besvarade elden.

Kulan ven förbi Staffans öra. Nästa skott träffade rakt i bröstet. Det sved. Så kom ett till, missade precis.

Pappa försvann in i huset och skrattade högt. Staffan sprang till husknuten, smög sig framåt med en kula i loppet. Dök pappa upp skulle han skjuta direkt.

Det sved otroligt i bröstet. Kulan hade vetat var den tog.

Han stannade. Hörde inga ljud. Pappa hade säkert gömt sig.

På baksidan av huset fanns två träd. Staffan sprang dit och tog skydd. Tryckte sig mot stammen. Fönstret till vardagsrummet stod öppet. Hade pappa hoppat ut på baksidan? Eller satt han under fönsterkarmen och väntade?

Staffan väntade spänt, tätt intill trädet.

Plötsligt hördes ett vinande ljud genom luften, Staffan kände en fruktansvärd smärta i ryggen. Han skrek och vände sig om. Såg bara skogen. Gömde sig snabbt bakom stammen igen. Han tryckte kroppen mot trädet och gned ryggen som brann av sveda.

Vinandet i luften hade varit annorlunda. Pappa måste ha tagit luftgeväret!

Han tittade mot huset. Han förberedde sig att springa till framsidan igen. Men i så fall blev han synlig i ett par sekunder. Pappa kunde hinna med ett skott.

Men vad hade han för val? Han kunde inte sitta kvar vid trädet.

Staffan tog sats och sprang. När han var nästan vid knuten visslade en kula genom luften och han kände ny smärta stråla från ryggen.

Ett triumferande skratt skallade från baksidan. Staffan kutade mot ytterdörren. Nu tänkte han hålla sig inomhus, det var ända sättet om pappa tagit luftgeväret.

Musiken hade lugnat sig igen. På köksbordet fick Staffan syn på en ask diabolokulor. När han såg närmare på en av dem märkte han att den var gjord av hård gummi.

Geväret hängde inte längre på väggen …

Pappa bankade på dörren.

– Eld upphör! flåsade han.

Staffan struntade i orden, laddade Sig Sauern och sköt. Pappa tjöt och sprang mot toaletten, Staffan avlossade nästa skott, kulorna studsade mellan väggarna.

– Där fick du för att du fuskar med prickskyttegeväret!

Efter att ha bytt till mysigaste tjocktröjan och favoritbyxorna i kamouflagemönster la sig Staffan i hängmattan på baksidan av huset. Han knäppte händerna på magen, med tungan skruvade han runt ett strå i munnen som han hade ryckt av vid kortsidan av huset. Minuten senare dök pappa upp, han drog till sig en av sommarmöblerna och satte sig tillrätta i stolen.

– Det är kyligt på baksidan, sa han.

– Man kan nog vara ute ett tag till, sa Staffan.

– Tveksamt, sa pappa. Jag får nog ta ner hängmattan i helgen.

Han bläddrade efter den rätta sidan.

– Vad har hänt sen sist? frågade Staffan.

– Sorgbarn och Erland var på väg till grottan, förklarade pappa. Kapitlet hette ”Den hemliga kraften”, kommer du ihåg?

Staffan mindes knappt. Det var sällan pappa läste högt nuförtiden. Men Staffan kom ihåg att pojken som kallades Sorgbarn var en hemlig figur. Man visste inte vem han var. Bara att det var synd om honom, att han behandlades dåligt av folket i slottet där han var slav.

– Sorgbarn har trollbundit riddaren Erland, förklarade pappa, och han ska ta med honom till en hemlig plats i skogen.

Staffan vickade på kroppen för att få gung i hängmattan.

Pappa läste med hög röst.

– ”Ser du stjärnan, som glänser där uppe över ekens topp? Jag älskar dig som en son, som om du vore min lille Erland; ja, jag älskar dig mer, bleka barn, och jag ser i din själ, att du älskar mig.”

Staffan förstod inte alla ord i boken. Vissa ord lät mystiska, nästan farliga. Somlidelser. Men pappas stämma var lugn som en skogsbäck, man behövde inte oroa sig vad som än hände.

Plötsligt avslöjade Sorgbarn vem han var, att han var Erlands son – han var pojke till riddaren och Singoalla!

Staffan öppnade ögonen i förvåning.

Pappas röst var stolt som en riddares. – ”Älskade son, vi igenomkände jag dig icke genast? Du har varit främling i din faders hus, du har lidit mycket av hans orättvisa vrede.”

Staffan slappnade av. Det var trots allt bara en saga. En saga som säkert slutade som andra sagor; lyckligt, med allting i ordning, precis som det skulle vara, med en riddare som red mot solnedgången. Som i Lucky Luke-serierna.

Pappa läste färdigt kapitlet. Slog ihop boken och gick in i huset. Staffan fick genast en hemsk känsla i kroppen.

Det var som om pappa plötsligt hade fått nog av sagan och måste fly från den.

Staffan låg kvar i hängmattan, och genom fönstret till finrummet kunde han se hur pappa la boken i hyllan och gick till spritskåpet.

Hjärtat slog tunga, kämpande slag.

Det var mörkt utomhus. Högt upp på husknuten lyste den vita lampan. Skuggan från Staffans kropp sträckte ut sig framför honom. Det virvlade i magen men ont hade han inte, inte så det knep.

Pappa kom ut och låste efter sig. Så promenerade de på den mörka landsvägen tills de nådde Vislandavägen. Pappa gick ut på en liten asfalterad plätt som stack ut från vägen, vred igång ficklampan, lyste framför sig på marken.

Ljuset stannade över benresterna. För nu återstod bara skelett av det som i somras hade varit ett tjockt nydött vildsvin med päls, mun och tryne.

Känner du lukten? hade pappa frågat i somras.

Staffan hade närmat sig pappa bakifrån. Jo, han kände en underlig doft i värmen. Stanken var rutten.

Se på det där, hade pappa sagt och lyst på vägkanten.

Det uppfläkta djuret låg i gräset. Magen var öppen och det rann ett tjockt bylte inälvor ner på marken som glänste i ficklampsskenet. Benen var uppslitna och det var som om läppar av blod var strukna kring djurets mun.

Staffan hade haft shorts på sig. Nu var det höstkväll. Och djuret var inte längre intressant. Nu såg det likadant ut från dag till dag, långsamt skulle skelettet också försvinna och bli jord.

Ska pappa dö? for det genom Staffans huvud, han var oförberedd på...