Sammanfattning

I den här rapporten kartläggs arbetet med avhopp från kriminella grupperingar i storstadskommunerna Stockholm, Göteborg och Malmö. Syftet med rapporten är att bredda kunskapen om hur kommunerna arbetar med avhoppare och identifiera vilka utmaningar avhopparverksamheterna står inför när allt fler avhoppare söker hjälp och stöd för att lämna en kriminell gruppering. Rapporten bygger på tidigare forskning om avhopparverksamhet och ger en översikt över forskningen om vägen ut ur gänget samt hur avhopparverksamheten har diskuterats i en svensk kontext.

Metoden som används är framför allt kvalitativa intervjuer. I den mån det är möjligt har statistik sammanställts. I dagsläget saknas det strukturer för att hantera statistik på en nationell nivå och det finns en brist på data när det kommer till att sammanställa sådant som antal avhoppare i hela landet, beviljade stödinsatser till avhoppare och kostnader för landets avhopparverksamheter. Intervjuer har gjorts med kommunernas centrala avhopparverksamheter i Stockholm, Göteborg och Malmö, och samtal har förts med Sveriges Kommuner och Regioner, Länsstyrelsen i Malmö, enskilda poliser och representanter för civilsamhället.

Att bedriva avhopparverksamhet är ett komplext arbete. Avhoppare är en målgrupp som har levt ett kriminellt liv utanför samhällets konventionella normer och regler. Målgruppen har ofta flera problem som måste hanteras parallellt, till exempel stort våldskapital, missbruk, trauman, arbetslöshet och ekonomiska skulder. För att avhopparverksamheten ska kunna fungera väl krävs det att flera myndigheter samarbetar kring enskilda individer. I rapporten diskuteras svårigheterna med att utforma ett gemensamt språk och entydiga definitioner och begreppsapparater. Vem är egentligen en avhoppare? När är man inte längre en avhoppare? Hur bedömer kommunerna sådant som motivation? Vilka krav ställs på avhoppare? Och vad är ett lyckat avhopp?

Resultaten visar att det finns mycket kunskap om och erfarenheter av hur man kan stödja avhoppare i landets kommuner. Men det framgår också att arbetet försvåras av otydliga begreppsdefinitioner, byråkrati och strukturella utmaningar kopplade till kommunernas självbestämmande, socialtjänstlagen och andra regelverk. Avhopparverksamheten står inför flera utmaningar när allt fler avhoppare är i behov av stöd och hjälp. Det handlar bland annat om bostadsbrist, långa köer till traumavård och psykiatri samt en växande marknad av icke-myndighetsdrivna aktörer som erbjuder insatser till avhoppare. Kommunen och polisen behöver också hantera säkerhet och skydd för avhoppare med allvarlig hotbild som placeras i andra kommuner och säkerställa att två rivaler inte placeras i närliggande områden.

I rapporten identifieras ett antal områden där avhopparverksamheten kan vidareutvecklas och stärkas. Bland annat saknas det i dagsläget uppföljningar av hur det går för avhoppare över tid, vilket gör det svårt att dra slutsatser om stödinsatsernas resultat på individnivå. Vidare saknas det en struktur för att hantera data och statistik på nationell nivå, vilket försvårar forskning på området. Ytterligare ett område som behöver fortsatt utvecklingsarbete är frågan om unga avhoppare och nyrekrytering till kriminella grupperingar. Baserat på innehållet och intervjuerna i rapporten ges också några förslag på hur avhopparverksamheten kan stärkas.

Skapa ett nationellt ramverk. Ramverket bör innehålla mål för avhopparverksamheten samt en strategi för samverkan. Det nationella ramverket bör ansvara för budget och riktlinjer för arbetssätt, begreppsdefinitioner, regelverk och ansvarsfördelning. Arbetet med att utveckla en nationell strategi pågår för närvarande, och beslutsfattare bör följa upp och fortsätta arbetet med att se över hur den nationella strategin kan möjliggöras och implementeras. I arbetet med att skapa en nationell samordning måste det säkerställas att mindre kommuner som i dag saknar strukturer för avhopparverksamhet får det stöd de behöver i arbetet med avhoppare, till exempel genom rådgivning och information. Det bör också tas fram material och metodböcker till aktörer som praktiskt arbetar med avhoppare. I utformandet av ett nationellt ramverk bör den kompetens, de beprövade erfarenheter och den kunskap som i dag finns på kommunernas avhopparverksamheter tas tillvara. Förslaget är att bilda en arbetsgrupp med representanter från landets etablerade avhopparverksamheter och berörda myndigheter. Det nationella ramverket bör utformas på ett sådant sätt att lokal kännedom inte går förlorad och att verksamheterna förblir lokalt förankrade.

Skapa en nationell registerförare. Det saknas strukturer för att hantera statistik om antal avhoppare i hela Sverige, återfall i brott/kriminalitet och hur många som lyckas med att återintegreras i samhället efter en avslutad insats. Att upprätta gemensamma former för hur statistik och uppföljningar hanteras är viktigt för att få en samlad bild av avhopparverksamheten och målgruppen. En gemensam registerförare som ansvarar för statistik och data skulle underlätta att bedriva den forskning som behövs för att utveckla verksamheterna framöver. Ett förslag är att en nationell plattform (eller att en myndighet utses till registerförare) ansvarar för ett sådant dataregister, vilket skulle möjliggöra en uppföljning i register på sikt. I uppföljningsarbetet kan även andra register vara intressanta att inkludera, som dödsorsaksregister och olika data från SCB över arbete, försörjningsstöd etc.

Upprätta en nationell struktur för att hantera placeringar av avhoppare med allvarlig hotbild. Det saknas en nationell struktur för att hantera placeringar av avhoppare med hotbild. Systemet kring en avhoppare måste vara säkert och det finns en risk att förvärra situationen om avhoppare från rivaliserande gäng placeras på samma ort. Det behövs gemensamma riktlinjer för hur kommunen och polisen kan upprätthålla och garantera säkerhet vid placeringar och för att veta var i landet kommuner placerar avhoppare med hotbilder. Eftersom polisen har strukturer för registerhantering av liknande karaktär bör polisen ansvara för att upprätta och kontrollera ett sådant register – eller en annan form av struktur för kontroll.

Identifiera målgruppen. Mindre kommuner som i dag saknar avhopparverksamhet bör undersöka det eventuella behovet av en sådan. Detta bör inkludera en kartläggning över kriminella grupperingar och målgrupper som kan tänkas bli föremål för verksamheten. Det är viktigt att se över mindre kommuners behov och fortsätta arbetet med att göra avhopparverksamheten tillgänglig för alla, oavsett var i landet avhopparen bor.

Fastställ resurser och behov. Analysera befintliga resurser och undersök vad som ytterligare behövs för att genomföra avhopparverksamhet, inklusive sådant som personalkostnader, utbildning och metodstöd. I dag är det svårt att få fram uppgifter på vad hela avhopparverksamheten kostar samhället. En noggrann översikt kan bidra till att fastställa en tillräcklig budget och fördela resurser samt möjliggöra kostnadseffektivitet.

Utvärdera resultaten. För att kunna säkerställa och upprätthålla kvalitet inom avhopparverksamheter är det viktigt med både interna uppföljningar och externa utvärderingar. I dag saknas effektutvärderingar från alla kommuners avhopparverksamheter och de utvärderingar som har gjorts av enskilda verksamheter är relativt gamla. I takt med att behovet för avhopparverksamheten blir större är det viktigt att se över hur väl verksamheterna når upp till sina mål och att fortsätta identifiera framgångsfaktorer och förbättringsområden. Utvärderingar bör ske löpande och inkludera avhopparverksamhet som drivs i såväl lokal regi som av icke-myndighetsdrivna aktörer. Detta för att säkerställa att alla aktörer utgår från relevanta krav, evidensbaserade behandlingsmodeller och forskning samt för att kontrollera att det inte förekommer oegentligheter.

Förbättra...