Prolog

Azad skulle bli en klok man. Han visade redan nu, vid trettioett års ålder, tecken på stor urskiljningsförmåga om de stora tingen. Han hade sin lägenhet på Ågårdsvägen, nära gymnasieskolan där Rana pluggade. Promenerade man backen upp mot skogen – eller valde stigen nedanför backen – kom man på tre minuter så nära att man kunde se sorgliga syner.

Kuffarna och de dygdiga, sida vid sida, promenerande i solen ut genom skolans glasdörrar.

En syn som den kunde göra honom orolig i sinnet. Inte för kuffarna, men för allt som kunde hända med dem som var rena.

Skolan höll dem i sitt grepp flera timmar varje dag, det var hemma de måste lära sig de viktigaste läxorna; lärdomar som ibland måste bli hårda. Om det bara hade gått att undvika vore han en gladare människa.

Karzan visste hur svårt det var att lära sådana som inte ville se, och han hade själv fått problem nu. Tecken fanns på att hon hade börjat tveka om vägen. Små tecken, tveksamma tecken, som han inte kunde uttyda rätt.

Han låg sömnlös allt oftare nu, kände att han måste vrida upp nivån mycket kraftigt.

“Du kan mer, Karzan. Du måste skydda oss nu.”

Det var sant som pappa sa, han visste det, och det skulle bli problem, det visste han också.

Kuffarna levde ihåliga liv. Deras kultur var ung. Hans egen sträckte sig tusentals år tillbaka i tiden. Det gick inte att jämföra dödskulten han omgavs av med hans egen sed.

Kuffarna var stackars spillror som lät lusten styra deras steg. Det skulle leda dem till helvetet. Man kunde inte göra annat än hålla sig ren och försöka leva ett rättrådigt liv mitt ibland dem.

Sådant var lätt att säga, lätt att påpeka, men för hans kära ögonsten …

Nej, han ville inte ens tänka på det.

Hon var inte som han. Hon hade hetare blod. Gjorde saker som hon ångrade, i smått och kanske i stort också.

Som i fredags. Pappa lät Rana sitta vid datorn – generös som han var – och prata över Skype med kusinen i hemlandet. Rana pratade i mer än en timma innan hon kom ut till de andra och sa att allt hade gått bra, att kusinen verkade trevlig.

Men hon hade haft något i blicken. Karzan var säker.

Pappa sa att hon måste få tid att vänja sig, att allt var normalt. Men Karzan såg att det var rädda ögon.

Hela helgen höll han vakande ögon på henne utan att vara säker på vad han såg. Men han tänkte åtgärda åtminstone en sak idag.

“Jag svär, också din pappa måste upp!”

Så sa Azad.

“Din pappa var en glänsande klinga, nu är han ett trubbigt instrument. Han måste välja den rätta vägen, annars väntar stor katastrof.”

Azad kände sanningen och kunde säga den på ett bra sätt, med respekt. Det var dags för dem alla att vrida upp sig en nivå, och det var det han skulle göra idag. Det kunde inte vänta länge till för då skulle giftet tränga sig djupare in i hennes blodbanor.

“Jag svär, din syster spelar ett skickligt spel.”

Azad hade rätt i sin iakttagelse. Hans syster var mycket lömsk, och tack vare att pappa trodde att han fortfarande glänste som ett svärd hade han mist kontrollen. Så gick det om man levde med kluvet sinne. Pappa förstod inte faran på rätt sätt; hyste hopp att hon kunde gå på två vägar samtidigt, men ytterst få människor kunde gå på två vägar.

Azad kunde, han hade stark kontroll, hade övervunnit många frestelser, men systrarna var inte gjorda på samma sätt, därför levde de farligare.

Karzan satt i bilen, han höjde kikaren då det plingade i telefonen.

“Asabiya, glöm inte!”

Han mindes Azads ord.

“Utan asabiya blir vi som kuffarna. Med asabiya kan vi uträtta vad vi vill.”

Azad sa också:“Akta dig för pengarna, broder. Akta själen för rikedomar, om du vill behålla asabiya.”

Karzan skrev tillbaka:”Aldrig jag glömmer.”

Det var kyligt i luften. Solen sken vasst från den molnfria himlen ner över den vidsträckta asfalten, skenet fick den vita skolbyggnaden att blända hans ögon.

Det hade inte alltid varit likadant mellan dem som det var nu. Karzan mindes en gång för åtta år sen; han hade hittat Rana sittande på en stol på balkongen med ett paket tändstickor framför sig och ett glas vatten. Hon strök eld på tändsticka efter tändsticka, och just som den flammade upp med explosiv låga doppade hon stickan i vattnet.

När han frågade vad hon höll på med sa hon att det lät så roligt när den flammande elden slocknade.

Karzan lånade paketet och provade några gånger själv innan han lät henne fortsätta sin barnsliga lek på egen hand.

Han mindes att plånet på ena sidan av tändstickspaketet var trasigt av väta. Rana sa att hon hade försökt tända några våta tändstickor utan att lyckas, men om tändstickorna bara torkade skulle det säkert fungera. Karzan hade fått lära henne att en tändsticka bara gick att tända en gång. Fast det gjorde inget, för tändstickor var billiga, men det var onödigt att förstöra själva paketet.

Sen hade de byggt ett staket genom att tränga ner tändstickorna i mellanrummet mellan brädorna i bordet. Knopparna på tändstickorna satt så tätt ihop att om man bara antände en av dem skulle alla börja brinna.

De byggde på sitt gemensamma staket en lång stund innan Rana satte eld på den yttersta tändstickan, och när seriereaktionen väl satte fart tjoade de båda förtjust åt den flammande elden.

Karzan log åt minnet. Vad allt hade varit annorlunda förr i tiden, och så svårt det var att förstå att Rana inte längre var en liten flicka utan nu en mogen kvinna.

Glasdörren öppnades borta på skolan. Kuffarna flödade ut och låste upp sina cyklar. Flera av dem for iväg som löv strödda för vinden, andra promenerade långsammare. Sen kom hon ut, Rana, hans älskade syster, sist av alla.

Karzan öppnade bildörren och ställde sig synlig för henne. Det fanns få bilar på parkeringen, hon skulle se.

Ja, nu såg hon honom, och började gå mot bilen. Hon log mot honom snabbt. Han kände sig trygg när han såg leendet och tänkte att den som fick henne kunde skatta sig lycklig.

Rana såg sig om över axeln, rättade till slöjan med en hand. Sen fortsatte hon gå mot honom som vanligt.

Sinnet fick smuts över sig.

Vad var det han såg? Varför kastade hon tveksamma blickar omkring sig?

När hon kom nära hälsade de på varandra. Han gick runt bilen och öppnade dörren på passagerarsidan. Rana stannade. Han gick runt bilen igen, tillbaka till förarsidan.

– Är något fel?

– Nej … jag …

Rana fick inte fram sina ord.

– Är skolan tom? frågade han.

– Jag vet inte …

– Ge mig telefonen.

Rana stod tyst. Rörde sig inte.

– Syster, ge mig telefonen.

– Varför?

– Du vet varför.

Hon sa inget.

– Döljer du något för mig?

– Nej …

– Då så. Ge mig telefonen.

– Jag vill promenera hem.

– Var är dina vänner?

– De gick tidigare idag …

– Okej. Kom, vi kör.

– Jag vill promenera, snälla?

– Nej, du ska åka hem med mig.

– Varför det?

– Du vet varför. Varför ställer du den frågan?

– Litar du inte på mig, Karzan?

– Syster, du ställer många frågor. Ge mig telefonen, annars vet du att jag måste ta den.

Hon kastade en ny blick över axeln. Det gjorde honom bara mer säker. Han gick fram till henne. Hon backade några steg.

Han höjde rösten och skärpte den:

– Jag stannar här.

Hon stannade också.

– Du måste ge mig telefonen, annars vet du att jag måste berätta för pappa.

Hon stod stilla utan att röra sig.

– Varför måste du...