1
Gör det inte. För allt i världen, låt bli. Om någon erbjuder dig att delta i en testflygning av en helt ny generation av rymdfarkoster och även att få hederstiteln ”Sovjetunionens hjälte” när du kommer tillbaka, så hitta ett sätt att komma undan. För det är inte säkert att du ska komma tillbaka. Det kan till och med vara helt omöjligt.
Men jag har även anmält mig frivilligt. Jag arbetade som psykolog vid kosmodromen i Bajkonur, där jag var ansvarig för kosmonautträningen och särskilt för den mentala förberedelsen inför olika uppdrag. Det var därför jag fick frågan om jag hade möjlighet att klämma in träningen inför den här rymdresan i mitt arbetsschema, och så fick jag även reda på att rekryteringen av kosmonauter fortfarande var på gång. Kosmodromen drivs av Röda armén, det betyder att även jag är militär, och jag var rädd för att bli inkallad till fredsstyrkan som ska slå ned oroligheterna i Afghanistan. Visserligen hade jag viktiga uppgifter hos kosmodromen som talade emot att man skulle inkalla just mig, men å andra sidan känns det som om befolkningen från andra än den ryska sovjetrepubliken alltid tas ut först när det finns farliga insatser. Och att jag är från Ukraina syns redan vid stavningen av mitt namn Anastasija Kuzmynytjna Sjtjerbyna. Bortsett från denna oro hade jag också under alla mina tränings börjat fundera över hur det kan vara att flyga ut i rymden, och det kändes spännande. Jag lämnade alltså in min ansökan om att vara med på den här rymdresan och blev verkligen utvald. Vilken glädje när jag hittade kuvertet med det positiva beskedet i mitt postfack! Inte anade jag vad som skulle vänta på mig sedan.
Jag heter alltså Anastasija eller kort Nastia. Jag är trettio år gammal och den yngsta kosmonauten ombord på rymdfärjanVozrozjdenie 2. Förutom mig är kommendanten och teknikern militärer, dessutom finns fem civila besättningsmedlemmar som är experter inom olika vetenskapliga discipliner. Kommendanten heter Ivan Ivanovitj Ivanov. När vi pratar om honom så brukar vi säga ”Vanja”, men det får han inte höra, för då blir han arg på oss. Rymdteknikern är mycket trevligare. Han heter Maksim Aleksejevitj Mentjorov, är omkring fyrtio år gammal, blond, något överviktig och har en fin, mjuk humor. Jag lunchade ofta med honom redan innan vi blev tilldelade samma uppdrag. Men som alla andra, så har också han påverkats av det som hänt och det är sällan numera att han bryter den allmänna spända nedslagenheten genom ett litet skämt.
Jag har vaknat för en liten stund sedan och halvligger på sängen i min hytt på rymdskeppet. Min och de övriga kosmonauternas hytter är som små rum som nästan helt upptas av en säng, en hylla och små fack som går att stänga vid sängens huvudända och ett litet klädskåp i väggen vid sängens andra ända. Hytterna har varken fönster eller dörrar utan bara en smal öppning i väggen mot korridoren, bredvid den nedre ändan av sängen. Att vi kan ha vanliga sängar tackar vi den konstgjorda gravitationen för, som gör livet på rymdskeppet bekvämare än om vi skulle behöva leva i tyngdlöshet, och bättre för hälsan är den i längden också.
Rymdskeppet är en ringformad farkost som mäter trettio meter i diameter. Golvet visar mot ringens utsida och taket mot innersidan. I taket, ovanpå mittgången, är en luftsluss för att kunna ta sig ut eller in. Ringen roterar en gång varje 7,8 sekunder, och det genererar en tyngdkraft lika stor som på jorden. För att ringen roterar i rätt hastighet och för att kunna stanna rotationen vid behov, finns på varje sida av farkosten sex justerbara solsegel som fångar in solvinden. Samma solsegel är samtidigt solkollektorer, för att kunna driva belysningen, datorer och instrument. Nackdelen med ringens rotation är att när man tittar ut ur ett av fönstren vid rymdfarkostens sida, så verkar hela firmamentet snurra nästan åtta gånger per minut. Man blir inte bara lite åksjuk av detta, utan det gör det svårare att navigera.
Det största rummet på rymdskeppet är kommandorummet som samtidigt är sammanträdesrum och matrum. Här börjar mittgången som först leder förbi köket och några tekniska rum och sedan emellan fyra hytter på varje sida. Min hytt är den sista på vänstra sidan. I slutet av gången finns toaletter och duschkabiner. Trots att det är en ring, kan man alltså inte gå runt igenom hela rymdfarkosten, utan största delen av ringen är bara tillgänglig utifrån och innehåller olika tekniska aggregat.
Förutom att ringen snurrar för att generera tyngdkraften, vänder den sig även i sidled. Om alltså till exempel först den högra sidan av ringen är i solljuset och den vänstra i skuggan, så vänder sig rymdskeppet sakta men säkert, tills den vänstra sidan är i ljuset och den högra i mörkret. Och det är precis meningen med detta: att det inte ska bli för varmt på den ena och för kallt på den andra sidan. Även denna långsamma vändning, som tar 42 minuter för varje varv, styrs av solseglen.
Vårt rymdskepp heter som sagt ”Vozrozjdenie 2” – ”Återfödelse 2”, vilket känns smått ironiskt med tanke på vårt utsatta läge. Namnet är taget från självbiografin av ordföranden i Sovjetunionens högsta sovjets presidium, Leonid Iljitj Brezjnev. Andra bandet som kom ut i år heter just ”Vozrozjdenie”. Boken är bara 58 sidor lång, till skillnad från vår resa som lär bli väsentligt längre. Att vår rymdfarkost har numret 2 är för att det fanns en tidigare prototyp, Vozrozjdenie 1, som var mindre och tog med sig en hund vid namn Ilja ut i rymden, på samma sätt som man sköt hunden Lajka upp i rymden år 1957, innan den första kosmonauten Jurij Gagarin följde efter tre år senare.
Nu känner jag att jag har blivit kall i kroppen medan jag var upptagen med att beskriva rymdskeppet. Men precis när jag drar sängtäcket högre upp, går stjärnan upp som vi kretsar kring, och den skapar en röd fläck där den lyser lite grann igenom min hytts annars mörkvioletta utevägg. Samtidigt ger den en behaglig värme. Först nuddar skenet bara i väggens övre kant, varje gång rymdskeppets egenrotation vänder den mot ljuset, men vid varje varv vandrar ljuspunkten lite längre ner och tilltar i styrka. Jag inser att jag faktiskt tycker om denna första morgon av de 23 vändningar som vi kallar ”dag”, innan vi lägger oss och försöker sova under de följande 12 vändningarna, tills det blir dags att resa sig igen, sammanlagt 35 vändningar och 24,5 timmar senare än föregående ”dag”. På denna första morgon på dagen är det ännu tyst i rymdfarkosten, när alla ännu ligger i sina respektive hytter, och just den första soluppgångens milda värme och ljus som tränger genom den tjocka och ändå något transparenta väggen känns betryggande. När jag blundar för några sekunder, känns det nästan som om allt vore som det ska.
Men det är det naturligtvis inte. Och att jag skriver upp den här berättelsen är förstås fullkomligt förbjudet. Om någon hittar mitt manuskript kan jag vara glad när jag ”bara” får några år strafflägret i någon gulag i Sibirien. Det skulle ju faktiskt betyda att vi har lyckats återvända till jorden. Annars vet jag inte hur mina kamrater på Vozrozjdenie 2 kommer att reagera. Vi har bara 523 ark papper, där jag redan har räknat in 40 ark som jag hemligt har lagt åt sidan och inte sagt något om till de andra när vi gjorde inventering. Det är bara jag och vår antropolog Stanislav Konstantinovitj Lebedev, som kallas för Stanko, som över huvud taget får lov att använda papperet, eftersom vi har de minsta handstilarna. Som det ser ut just nu, så måste vårt papper räcka till så länge vi lever, och om detta enerverande flörtande mellan läkaren Tatjana (Tanja) Fokitjna Popova och ekonomen Lev (Ljova) Jakovlevitj Smirnov fortsätter, kanske även en generation till.
Just det, vid inventeringen hittade vi även fyra kondomer. Vet inte hur de var tänkta, men det är ändå bara tre av dem kvar, sedan Maksim blåste upp en som en luftballong när han fyllde år. Det blir en kondom till varje av oss kvinnorna. Fast, även om jag tycker om Maksim...
