Bilolyckan

– Vart fan ska jag parkera här då?

Åsa har saktat in, de är framme. Det står en ambulans och en bil från räddningstjänsten en bit bort och på gärdet ser de bilen som åkt av vägen. De jobbar för fullt där borta och det ser ut som att de lyckats få loss personen som satt i, de håller på att lägga någon på en bår. De ser inte så bra vad som händer på olycksplatsen för mitt på vägen, mellan dem och utryckningsfordonen, står det ytterligare en bil, en Volvo. Det ser ut att vara två personer i den, en man på förarsidan och en kvinna intill.

– Vänta så går jag och kollar, säger Markus och hoppar ut. När han kommer närmare Volvon ser han att mannen som sitter bakom ratten har mobilen uppe och tar väl antagligen kort eller filmar. Markus känner sig mer uppgiven än irriterad när han går fram till bilen. Mannen är så inne i att dokumentera olyckan att han inte märker Markus förrän han är framme vid den nervevade rutan.

– Skulle ni kunna vara vänlig att köra vidare så att polisen kan komma fram? frågar han.

Mannen stoppar ner mobilen i fickan och har åtminstone vett att se ut att skämmas.

– Javisst, säger han, vevar upp rutan och kör sedan försiktigt vidare.

Det är en smal väg, men inte smalare än att utryckningsfordonen kunnat lämna plats åt förbipasserande.

När Volvon gett sig av kör Åsa fram polisbilen och parkerar den en bit bakom ambulansen.

De fick uppdraget för en stund sedan. En bil i diket vid Kestad, Kinnekulle. Föraren var fastklämd och det har inte gått att få kontakt med honom. En bil från räddningstjänst och en ambulans var ditkallade. Och så de då, poliserna, Markus och Åsa.

Det var ett tag sedan Markus var på Kinnekulle å tjänstens vägnar, det var när han jobbade med Arne Tjärlund och de höll på med mordutredningen. Kan det ha varit för två år sedan? Nej, ett och ett halvt år sedan måste det vara, det hade ju varit höst då. Det var sista året Arne jobbade i styrkan, nu är han pensionär.

Nu är det vår och denna dag såg ut att bli alldeles perfekt vädermässigt! Han ska höra med Ebba om de ska gå promenaden vid Skogshyddan ikväll. Det finns en bänk med fin utsikt över Vänern där han vill sätta sig med henne och kyssas. Han är romantiker, det kan han inte rå för, som väl är verkar Ebba gilla det.

Sådant hade han tänkt på alldeles nyss, medan han lyssnade med ett halvt öra på Åsas prat på vägen hit. Nu försvinner de fina tankarna på Ebba och kvällsromantiken, nu är det jobbet som gäller.

De är sist på plats, de andra utryckningsfordonen är redan där. Det känns bra att inte behöva vara först om personen är svårt skadad.

Han hade mardrömmar långt efter det att han och Arne kom först till tågolyckan den gången. En bilavåkning är väl inte lika otäck heller, men om föraren sitter fast kan det bli kämpigt. Han har hört hemska berättelser om hur folk fått bildelar genom kroppen och halva bilen fått sågas sönder för att få loss offren.

Idag har han inte med sig en vresig gammal manlig kollega, utan Åsa. Hon är bara några år äldre än honom och allt annat än vresig till sin läggning, ibland kan han tycka att hon nästan är alltför positiv. På vägen hit har hon kvittrat om hur hon och barnen hittat tussilago, hur gott hästskit luktar i solen och att hon hört lärkan sjunga i flera veckor redan.

Åsa bor på landet och har hästar som hobby. Hon har berättat att hon går upp klockan fem varje morgon för att hinna med stallet, ändå verkar hon alltid vara piggast av alla på jobbet. Så har hon två småbarn som ska ha frukost och köras iväg till dagis. Hennes kille kör långtradare och är borta en hel del och då blir Åsa den som sköter det mesta hemma.

Markus undrar hur han någonsin ska orka med ett liv med barn.

Ebba och han har redan talat lite om framtiden och båda vill ha familj. Men de har mest talat om det som en abstrakt tanke än så länge, något de vill ha men inget de vill jobba på att sätta igång.

Ett projekt på framtidshyllan. Nu ligger andra planer, som en fjällvandring tillsammans i sommar, mycket närmare. Men det är ganska många veckor kvar till semestern än.

Ambulanskillarna har fått upp personen på båren och spänt fast honom. Killarna från räddningstjänst hjälper till att bära och det går mycket snabbt nu, de är på väg mot ambulansen i full fart. Åsa har tagit postering en bit bort längs vägen för att kolla så att ingen bil kommer och ställer sig i vägen på den sträckan de kom från.

Markus vandrar bort för att göra likadant på den andra vägen. Bilen har åkt av i en T-korsning, den har tydligen åkt rakt fram där grusvägen tagit slut.

Snart har ambulansmännen fått in mannen i bilen och kört iväg.

Markus och Åsa får tid att prata med killarna från räddningstjänst.

– Han hade puls iallafall, men vi fick inte liv i honom, han verkade helt medvetslös, berättar den ene av killarna. Markus har träffat honom i andra sammanhang och tror att han heter Martin.

– Han såg ut att vara i trettioårsåldern. Vi hittade hans plånbok, han heter Kristian Värnberg. Ingen som ni känner till?

Nej, varken Markus eller Åsa kände igen namnet.

– Vet ni när det hänt? undrar Åsa.

– Olyckan upptäcktes vid halv sju, men risken är att han åkt av vägen nån gång på natten redan. Ambulanskillarna trodde det kunde vara så. Han hade fått klämskador och det såg ut som att han suttit fast länge, sa dom.

– Stackars kille! Han kanske var vid medvetande och inte kunde komma loss!

Åsa ser skakad ut, hon ruskar på sig som för att skaka av sig känslorna av obehag.

– Skönt han hade puls iallafall, då finns det ju hopp! Var det svåra skador annars?

Den andre killen, den som Markus inte känner igen, svarar:

– Svårt att säga, jag vet inte hur det funkar det där med klämskador, jag såg inte så mycket heller. Ambulanskillarna hade redan fått loss honom när vi kom. Jag hörde mest när de talade med sjukhuset. Men det var visst ena benet som fastnat, de pratade om att klippa upp kläderna när de fått in honom i ambulansen och de var försiktiga med honom ifall något i kroppen var brutet.

De blir stående tysta alla fyra en stund. De där lärkorna Åsa pratat om verkar vara aktiva här vid Kinnekulle med, Markus är ingen fågelexpert men han hör att det är något envist drillande uppe i luften.

Bilen som den skadade nyss räddats ur ligger på sidan och stör bilden av en fin vårdag. Den har hamnat en bit ut på gärdet. Dikeskanten är inte tillräckligt hög för att en bil ska välta i första taget, kanske har den kört emot något, det ser ut att ligga en sten eller något i kanten på vägen.

Markus börjar gå framåt vägen för att se hur spåren ser ut. Visst är det en sten som ligger där och den verkar ha stått på ett fundament, det är nog en sådan där milsten som det finns gott om här i trakterna. Arne lärde honom att man tillverkade sådana på Kinnekulle på 1600- och 1700-talet. Milstenen var dåtidens taxameter, men när man startade tillverkningen var en mil lite längre än idag.

Hur det nu var med det så hade den här killen haft riktig otur som krockat med en sådan sten, det är nog därför bilen voltat.

Han fortsätter och går fram till bilen. Den är bucklig i taket, den har tydligen voltat helt och hållet. Det ser märkligt ut att den står på sidan, men plogfårorna verkar ha hejdat den från att välta över på taket igen. Det som mest fångar Markus uppmärksamhet är ändå skadan bak på bilen. Bilen är intryckt där och även om den haft hög hastighet har den knappast tumlat runt på högkant. Den måste ha blivit...