Evangeliet om Jesus Kristus måste ut till varje människa så de förstår med sitt intellekt, känner med sina känslor och upplever i nuet hans stora kärlek.
Predikan ska beröra hela människan, engagera med varje människas erfarenhet och ge konsekvenser i lyssnarnas liv. Det är därför viktigt att lära känna sin församling så att predikan kan relatera till deras liv. Samtidigt måste man vara observant på sina egna värderingar och inte tro sig veta vad de bäst behöver utan vara lyhörd och ödmjuk inför dem. Ibland har jag gått till botbänken och önskat syndernas förlåtelse för att helt börja om med predikan. Vad vill Gud säga är troligtvis bättre att utgå från. (Men glöm absolut inte att det är en människa som skriver som hoppas att det den säger är något som Gud vill säga.)
Något jag funnit viktigt är att enpredikan ska vara livsfrågevillkorad, och jag vet att bibeln kan göras purung i relation till de frågor som texten kan ställa till våra livserfarenheter. Till varje bibeltext bör ställas frågorna: ”Vad säger denna text till mig idag och nu?” och ”Vad vill Gud säga mig idag med denna text?”.
Bibeln har sitt språk, sina symboler och liknelser som kanske måste översättas, men även om texten genom predikan måste ge genklang idag får den inte tas ur sitt sammanhang. Vi får inte fabricera ett annorlunda budskap än det författaren hade för avsikt. Istället måste vi först söka efter det (ibland genom flera lager av redigeringar) och vad det sa sin samtida lyssnare, för att därefter se hur texten kan tala till oss i vår kontext och livssituation. Samtidigt får inte mina egna åsikter skymma det Gud vill säga oss. Det handlar inte om vad jag tror lyssnarna behöver utan om vad Gud vill säga oss.
Mina teman
När jag lagt till predikan efter predikan i denna bok, har jag märkt vissa teman och vissa bibelord som kommer igen.
Det första är debilder av Gud som vi skapar åt oss. Att jag uppmärksammat detta beror på min närhet till den kristna bön- och själavårdsrörelsen ”Helhet genom Kristus” som talar om självbild kontra gudsbild. Dessa båda bilder säger mycket om hur ett förbönssamtal kommer att gestaltas. Ens gudsbild kan berätta om familjerelationer, hur man kanske inte vill se Gud som Fadern för att man haft en dominerande fadersgestalt i sitt liv. Självbilden relaterar till hur man förhåller sig till sin egen identitet, kanske behöver man bli befriad från händelser som berör den.
Jag predikar ofta att det inte är rättvist att de gudsbilder vi skapar oss påverkas av en skadad barndom eller traumatiska upplevelser. Hur vi ser Gud styr också hur vi bekänner Gud och hur vi vill att vår gudsrelation ska vara. Detsamma gäller för vår självbild. Om vi tror oss inte vara värda något, tror vi inte heller att en gudsrelation är något för oss. Jag brukar säga att vi ska låta våra gudsbilder dö bort med Jesus på långfredagen och få nytt liv med Jesus vid uppståndelsen. Förhoppningsvis kan Gud då bli den Gud vill vara i våra liv.
Ett annat viktigt tema ärförvandling eller omvändelse. Jag läser gärna om att vi är Guds barn, som. i Joh 1:12 och 1 Joh 3:1-2. Men än är vi inte där vi kommer att vara. När vi möter Jesus ansikte mot ansikte, kommer vi enligt texterna att bli lika honom. Då talar vi om Gud som blir Gud framför oss och jag som den äkta människa som Gud vill att jag ska vara. Jag tror att vi som Paulus säger ”arbetar på vår frälsning” dag för dag. Det vill säga förvandlas genom bön att bli lika Jesus för att en dag nå den slutliga omvändelsen då vi förvandlas till kristusvarelser. Jag känner detta i mitt hjärta som något att se fram emot även om mina ord är så fattiga inför den längtan jag har i mitt bröst.
Mitt tredje återkommande tema ärförsamlingens största uppgift, att älska, och att älska varandra. Jag kan bara tala för mig själv, men jag behöver insikt i hur det ska gå till och jag vet att det bara är en som jag kan påverka och det är jag själv. Jag vet också att jag inte rår på mig själv eller lyckas speciellt bra med den påverkan. Jag är helt utlämnad till Gud. För i alla mina egna försök att lyfta mig i håret så står jag fast i den lera ur vilken Adam skapades och som jag har så starka dragningar till. Ska jag dessutom blanda in en hel gemenskap som en församling i detta känns det som en omöjlig uppgift. Men för Gud är allt möjligt.
Jag hämtar också mycket inspiration från det jag läser och författarnas olika sammanhang. Jag läser gärna och hämtar intryck från Wilfred Stinnisen, Peter Halldorf, Mme Guion, Serafim av Sarov och Moder Theresa. Jag hämtar ofta kraft ur deras liv och skrifter för att ge dem liv med mitt eget språk.
Så hur gör man en bra predikan?
För det första, var beredd att göra om. Jag har ofta, kanske alltid, fått slänga mitt första manuskript. Kanske behöver jag en startsträcka innan något kommer ur mig. Mitt första utkast innehåller ofta för mycket av mitt ”tråkiga jag” och min textläsning. Det är kanske teologiskt intressant, men jag lever inte i texten.
I nästa steg försöker jag meditera om vad texten, inte bara säger mig utan hur den påverkar mig. Vilka sanningar blir viktiga i mitt eget liv? Om jag inte kan säga hur jag själv blir påverkad, kan jag inte heller tro att den ska påverka någon annan. Då riskerar predikan att bara bli moralisk eller lagisk, som att säga ”så här kräver Gud att du ska göra, varför gör du inte det?”
Jag utgår från och känner förtröstan i det Paulus säger om att Gud lägger sin skatt i ett lerkärl och jag kan vara det spruckna lerkärl där Gud lägger sitt ljus. Ett ljus i ett lerkärl kan bara lysa igenom om kärlet är tunt eller har lite sprickor.
Min erfarenhet är att många människor lyssnar genom berättandet. När jag fått positiva kommentarer är det när narrativet varit klart och gärna hämtat från mitt eget liv. En person sa mig en gång att predikan var enkel att förstå och att predikanten själv förstod vad han talade om. Jag kan i predikan komma med många Guds löften, för det finns många, men bara om jag lever genom de löftena är de sanna. Ibland ska man vara försiktig med att berätta om vad man gått igenom och speciellt vad man för stunden arbetar med om det är för stort eller för plågsamt. Ibland har jag låtit mitt berättarjag varit någon annan. ”En vän till mig har sagt” har då gjort det lättare att framföra det jag vill.
Det kanske är en självklarhet, men om man använder sig själv som exempel får det aldrig låta skrytigt, det måste komma från ett ödmjukt sinnelag. Berättandet får aldrig bli en förlängning av mitt ego. En av anledningarna till att jag oftast skriver flera utkast är att jag måste vara säker på att det är mer än min egen vilja som skapar det jag ska framföra. Oftast är det inledningen eller slutet som måste ändras. Början för att göra predikan intressant och slutet för att det måste innehålla evangelium och den fråga som ska leda till omvändelse.
När jag så har mitt ”färdiga” manuskript måste det högläsas, för en predikan ska höras. Jag läser med den intonation jag tänkt använda, stryker under svåra uttal och så … ändrar jag. När blir predikan färdig kan man undra. Jo, när den gestaltas i gudstjänsten, eller hellre, när den landat i människors hjärtan och kallar på omvändelse.
Jag vet att vissa undersökningar visat att en predikan bara uppfattas under cirka sju minuter, men jag är övertygad om att det inte stämmer. En bra predikan talar både till människors intellekt och deras hjärtan, men framför allt...
