Kapitel 1

Året är 1975

- Nej och åter nej! Jag vägrar att bosätta mig på det där avskysvärda äldreboendet! Hör du det? Hur kan du ens föreslå något så befängt? Tvinga iväg din egen mor från sitt hem! Och du ska föreställa min son! Ett ondskefullt monster, det är vad du är! Lena blängde föraktfullt på Mats och snöt sig högljutt. Tårarna forsade längs hennes kinder, så upprörd var hon. Det var helt förståeligt, för nu skulle hennes gamla trygga liv för alltid upphöra. Lena var dessutom gravt dement, något som hon konsekvent bestred. Hon stirrade ilsket på sin son och nöp honom hårt i ena armen. Mats hade all möda i världen att motstå sin impuls att klippa till Lena ordentligt. Men han var inte den som gick handgripligt tillväga i första taget. I synnerhet inte då det berörde svagare grupper som barn och åldringar. Skit också! Hans mor hade blivit en satmara på sistonde. Riktigt utstuderat jäklig var hon! Mats suckade frustrerat och befriade sig snabbt från moderns järngrepp.

- Aj! Det där gjorde faktiskt ont mor, klagade han förargat. Varför beter du dig som en lömsk klöskatta? Du om någon borde ha vett på att uppföra dig bättre. Jag vill enbart ditt bästa, och det vet du mycket väl.

- Prata ur skägget pojk, så man förstår vad du säger, tillrättavisade Lena barskt, som den dominanta mor hon alltid varit.

Hon justerade sin hörapparat och fortsatte att stirra missnöjt på sin son. Mats behärskade sig till bristningsgränsen. Det var sällan han blev upprörd, men nu var han minst sagt tvärförbannad. Än en gång motstod han frestelsen att ge mamman en rejäl örfil. Varför kunde hon inte bete sig någorlunda mänskligt, så här deras sista gång de tillbringade i hemmet Stenbäcken? Lena torkade bort några tårar som envist fortsatte att trilla nerför kinderna. Mats tog ett par djupa andetag och vände sig åter till sin mamma. Nu med betydligt vänligare röst.

- Det finns ingen annan lösning än att du flyttar till Solåsen mor! Så sent som i förrgår var du ute i kylan i bara nattlinnet klockan tre på natten. På väg till ingenstans! Ja, du kunde faktiskt ha frusit ihjäl därute i kylan, förebrådde han. Det är inte speciellt lustigt för mig att bli väckt var och varannan natt, kan du inte begripa det? Är det inte någon granne, så är det polisen som ringer hit. Du klarar dig inte själv hemma längre. Punkt och slut.

Mats hade svårt att dölja sin irritation. Fanns det något värre på denna jord än att handskas med en elak dement mor? Nej, det var banne mig det värsta man kunde råka ut för, konstaterade han tyst för sig själv. Det tycktes vara stört omöjligt att föra ett vettigt samtal med Lena numera. Av den gamla pryda sjuksköterskan återstod inte mycket. Lena var smutsig och stank illa. Hon hade totalvägrat att låta sig duschas sedan två veckors tid. Dessutom hade hon inga löständer i munnen. Gud vete var hon lagt dem förresten! Därför var det med största svårighet som Lena förmådde äta av rulltårtan som Mats hade köpt. Usch och fy! Kaffet smakade beskt och bakverket var på tok för sött, påpekade hon gång på gång för Mats. Allt, precis allt som var möjligt klagade hon på.

- Vart var det vi skulle hän sa du, undrade hon återigen och granskade Mats ingående?

- Till Solåsen, upprepade Mats tålamodigt än en gång till sin mor. Han suckade tungt. Lena var verkligen påfrestande idag. Vi gör det enbart av omtanke, fortsatte han övertygande. Varför vill du inte inse det? Du glömmer att stänga av spisen, du tänder stearinljus som du sedan inte släcker. Det räcker inte med att Majken är här några futtiga timmar om dagen. Du behöver tillsyn dygnet runt nu mamma, underströk han med bestämd röst. Apropå Majken, var tusan höll hemhjälpen hus? Hon skulle ha varit här för minst en halvtimma sedan. Han sneglade snabbt på sin klocka, och kände sig alltmer irriterad. Lena vägrade fortfarande att befatta sig med äldreboendet Solåsen. Det var ju där de spärrade in gamlingar och jubelidioter, så pass visste hon minsann, och till den kategorin människor hörde definitivt inte hon.

- Din eländiga pojkspoling, fortsatte Lena upprört, är det tacken för allt jag gjort för dig? Du borde polisanmälas, som tar dig sådana friheter att styra och ställa över mitt liv, fortsatte hon ilsket. Du har ingen som helst rätt att bete dig som en diktator! Jag skulle aldrig drömma om att utsätta mig själv för livsfara begriper du väl, din dumma fähund!

- Nu blir det så i alla fall, svarade Mats lugnt tillbaks. Polisen är förresten redan mycket välbekant med dig mor, efter alla gånger de hämtat dig då du snurrat omkring i bygden som en vilsen höna. De stöder helt och hållet vårt beslut, precis som kommunens biståndshandläggare.

- Vad är det för lögner du har tutat i de där enfaldiga byråkraterna? De har ingen makt över mig. Jag ids inte prata med dig längre, bara så du vet. Lena blängde ilsket på Mats och plutade med munnen som ett trotsigt litet barn.

- Bra! Då kanske vi äntligen kan få lite lugn och ro till sist, inflikade Mats hoppfullt.

Han såg prövande på modern, som nu faktiskt verkade ha lugnat ner sig något. Mats var rejält trött och välkomnade mer än väl en stunds tystnad. Äntligen hördes Majkens bil köra in på gården. Hon ursäktade sig en smula generat med att hon blivit fördröjd p.g.a sin bångstyriga hund. Men nu var hon här och det var hög tid att ge sig av. Lena skrek i högans sky av ångest och vrede över att tvingas lämna sitt hem. Än i det sista protesterade hon förtvivlat då de stod vid ytterdörren. Till slut lät hon sig ändå motvilligt nästan släpas in i bilen, stödd av Majken och Mats. Under hela resan visade Lena sin förtvivlan.

- Var är Sigge och Johanna? snyftade hon upprört? De skulle aldrig bete sig lika illa som du, ditt falska tryne, vände hon sig till Mats.

- Mamma, gör inte allt ännu svårare än det redan är, bad Mats, inte helt utan sorg i rösten. Lyssna noga nu, allt kommer att bli jättebra för dig i slutändan. Du kommer att få all tänkbar hjälp och tillsyn du behöver. Ändå rår du dig själv precis som vanligt. Det låter väl bra?

- Nej, protesterade Lena högljutt. Jag tror inte på ett enda ord du säger. Du försöker inbilla mig att du bedriver någon form av välgörenhet. Pyttsan! Det är ren och förbannad lögn, blängde hon ilsket på sin son. Du vill bara bli av med mig, fortsatte Lena med anklagande röst.

För ett ögonblick avskydde Mats sig själv för att han tvingade sin mor att genomlida det här plågsamma traumat. Men något alternativ fanns inte på kartan. Det var förresten minst lika svårt för honom själv som för Lena. Det var ju även hans gamla barndomshem som han nu för alltid måste ta avsked från. Resan kändes därför mycket vemodig, mer än Mats någonsin hade kunnat föreställa sig.

Stenbäcken hade redan nya ägare och snart skulle nycklarna överlämnas till det unga paret som hade köpt huset. Lena var konstant orolig och tydde sig uteslutande till Majken då de kom fram till Solåsen. Åt Mats ville hon inte ens se, så som han hade svikit henne. Det han utsatt henne för var oförlåtligt ansåg Lena. Den där hemska odågan till son, honom hade hon fått för sina synders skull. Föreståndaren Inger mötte genast upp i entrèn.

- Välkommen till oss, kära Lena log hon vänligt och tog den gamla kvinnans hand. Lena drog snabbt tillbaka näven och stirrade buttert ner i golvet.

- Vi ska göra allt vi kan för att du ska trivas, fortsatte Inger och tog ingen notis till det svala bemötandet. Långsamt vägledde hon Lena till hennes rum.

- Du har redan några av dina egna möbler här, så du kommer säkert att göra dig hemmastadd snart. Lena fnös högt till över Ingers...