Nu är det dags. Nu börjar en ny resa framåt, mot det okända.

Klockan är ca 10.30 och jag har precis skickat en fråga genom 1177 om mina prover. Jag sitter i verandan i vår gamla fina träsoffa som jag köpt på ett fik i staden som även säljer secondhand möbler. Jag älskar second hand, den har medaljongmönster i turkos sammet och är hela familjens favorit att sitta i även de 4-benta. Vi sitter och tittar ut genom verandafönstret då telefonen ringer och jag svarar, det är läkaren i min hemstad och jag tänker han ringer om provsvaren. Han säger ”var är du? Jag tänker ÅÅ Herregud skulle jag varit på sjukhuset idag och känner mig plötsligt stressad. Jag talar om att jag är hemma och precis ätit min frukost och skall gå ut med vår hund. Han säger: sätt dig ner. Jag känner hur min puls ökar. Jag sätter mig ner i den turkosa sammetssoffan. Han säger: Du skall till sjukhuset där du skall transplanteras, NU! Det har kommit in en passande njure och pankreas. Nu? säger jag. Ja, säger han. 11

Nu, så fort som möjlig. okey säger jag och tänker (jag skall ju ut med Vovven och strax jobba). Jag blir helt tom i huvudet men konstigt nog går pulsen ner samtidigt som allt är tomt så snurrar på något konstigt vis tankar runt i ett tomrum som om jag är i en bubbla, jag bara följer med. Jag ringer sjukresa som vi bestämt, där är kö. De säger: kötid ca 20 min. 20 min? Nej det går inte jag måste åka NU. Min sambo är ledig denna dag och måste gå ut med Vovven som ännu bara varit ute en liten runda och tanken slår ingen av oss att han kan gå ut snabbt och sedan ringa en i byn som kan gå ut med honom en stund senare och därefter skjutsa mig till sjukhuset som ligger ca 8 mil bort. Den tanken slår aldrig oss. Jag följer manus, när de ringer är det bestämt att jag skall ringa sjukresor. Men nu är det panik, jag ringer tillbaka till avdelningen på sjukhuset på hemorten och berättade situationen.

Sköterskan där säger lugnande ”gör dig i ordning, packa mm. så ställer jag mig i telefonkö och ringer dig då jag beställt sjukresa. Jag drar en suck av lättnad. Vilken fantastisk människa. Jag springer runt och packar saker, snubblar och hittar ej det jag skulle ha med mig. Jag har inte packat en färdig väska som många gör utan skrivit en lista som var tänkt att sambon skulle packat om jag tex skulle behövt åka in då jag var någon annanstans än hemma. Samtidigt tänker jag ingenting, jag som annars har fullt av tankar i huvudet hela tiden. Minuterna segar sig fram och snart har det gått 20 min och ingen har ringt. Jag tänker är, det för sent de har sagt då jag ställdes på transplantations listan ca 15 månader tidigare att det ej får ta mer än 2 timmar att infinna sig och det tar minst 1 timme att köra dit från vårt hem. HERRE GUD skall jag missa detta nu? Skall jag missa min chans? Då ringer telefonen och jag är nära till tårar men jag sväljer och sväljer, jag kan i alla fall känna något i det tomma huvudet. Nu hör jag den snälla sköterskans röst säga: Nu kom jag äntligen fram till sjukresor och de är hos dig om 10min. Nu vill jag bara i väg få det gjort. Jag säger vi ses snart till alla hemma. Jag hoppar in där bak i taxin som jag inte ens tänker på vilken färg den har, och den rullar i väg nerför grusvägen. Det skall ta betydligt längre tid innan jag ser hemmet igen, än vad jag vet just nu. Vägen till sjukhuset känns lång. Jag vill bara ha det gjort så att jag snart kan vara tillbaka, kanske om 2–3 veckor hade de sagt, troligtvis 2veckor.Under färden sms-ar jag och skriver på Facebook att nu är det dags. Träden svischar förbi bilrutorna och en stark känsla av vemod och sorg kommer plötsligt över mig. Den är tung så fruktansvärt tung känns som jag är helt nertryckt i bilsätet. Just nu i denna stund sörjer en familj sin bortgångna anhörig, kanske har hen barn, djur, jobb. Kanske hade hen precis lekt med sina barn eller varit och handlat, eller har hen legat länge på sjukhus och just avlidit. Just i detta nu sörjer någon en älskad som gått bort och just i detta nu är jag glad och förväntansfull. Jag tänker aldrig på att jag kan dö i operationen. Men själva döden blir nära och verklig just nu, så skört ett liv är, så fort allt kan gå, tänker på alla som dör i krig och stora olyckor där hundra ibland tusental dör på någon minut och vi hör bara siffror. Tänker på alla som just nu förlorar någon närstående. Det bränner under mina ögonlock men vill inte gråta nu. Nu måste jag hålla ihop inte bryta ihop och jag känner mig förväntansfull igen, men på något sätt också tom och lugn en konstig känsla. Taxin kör under tiden jag tänker vidare och det enda jag säger i taxin är jag skall transplanteras. Chauffören frågar några korta frågor och säger sedan lycka till och jag tackar och faller åter in i en massa tankar och fortsätter samtidigt förmedla via sms och Facebook var jag är på väg. Känns som jag skall igenom en tunnel och sedan komma ut helt ny. Kanske blir det så, kanske har jag något av min donator med mig blandat med det som är jag. Vem vet.

Träd svischar förbi, och just i skogen, bland just dessa träd på just denna plats, kommer min donator att kännas väldigt närvarande.

Alla dessa tankar återkommer nästan varje dag och i skrivandets stund är det ca 2 år sedan som jag fick den finaste gåvan som någon kan ge och jag får den av någon helt okänd person, helt OTROLIGT. Jag ser mot himlen och tackade min donator och dess anhöriga men beklagar samtidigt sorgen i mina tankar. Så kommer jag då fram till sjukhuset med blandade känslor, men ändå lugn som i en bubbla. Jag kliver ur taxin vid huvudentrén`, där står människor i sjukhuskläder och röker och innanför dörrarna finns det ett apotek där jag frågar vart jag skall gå. Kvinnan som står där som nog kommer från Asien, säger leende, bara gå runt hörnet och ta hissen upp. Jag blir inskriven och får eget rum i mitten av den långa korridoren och nära till sköterskornas expedition, vilket känns tryggt. Jag blir erbjuden mat för de tror inte transplantationen skall bli förrän senare på kvällen och nu var det runt middagstid. Jag blir lite chockad då de sagt det var bråttom men känns skönt att vara på plats. Så jag intar en god veganmiddag i det gemensamma mat och tv-rummet, ingen är där då alla redan ätit vilket jag tycker känns skönt, har inte lust att prata så mycket just nu. Efter jag ätit går jag till mitt rum, som ligger precis jämte matrummet, för att vänta. En manlig mycket vänlig sköterska kommer in och berättade hur allt skulle gå till och att då jag är sövd skall få insatt några slangar i sidan av halsen (CVK) för att lättare kunna ta prover utan att sticka varje gång, och även om det låter hemskt kommer jag att uppskatta det säger han. Han hade rätt, jag kom att uppskatta att ej bli stucken många gånger per dygn i 4 veckor. Minuterna och timmarna går både sakta och fort på samma gång. Jag skall duscha och skrubba in bakterie dödande medel helst 3 gånger innan transplantationen.

Klockan är nu helt plötsligt 21.00 och ingen transplantation ännu. Då öppnas dörren och jag tänker ”Äntligen” men snabbt säger en trevlig sköterska det är inte dags ännu, det blir nog kl. 24.00. Hon undrar snällt om jag vill ha något lugnande, det vill jag ej, jag vill vara med helt och full. Okey säger hon bara ring på klockan om det är något. Jag ser på tv men vet ej vad jag ser, är som i ett vakuum på något sätt. Någon trycker på klockan och vill ha hjälp, någon skramlar, någon skrattar. Nu kommer nattpersonalen och hälsar och berättar att transplantationen säkerligen ej blir förrän ca kl. 06.00. Jag har lampan tänd och tv:n på hela natten. Vill ej vakna av att beskedet kommer, vill vara vaken då det knackar på dörren. Jag sover i stort sett ej den...