EN RÄTT JAG GÄRNA AVSTÅR IFRÅN

Medellivslängden för män i Sverige är 80,6 år. Så rent statistiskt sett har jag i maj 2021 ca 2,5 år kvar i livet. Nog ska jag hinna klart med mina memoarer tills dess! Trots att jag redan hållit på i flera år och har minst hälften kvar. Faktum är att statistiken kan vrängas så att jag får ännu längre tid. 2019 var den s k återstående livslängden för oss som lyckats hålla oss kvar till 65-årsdagen 20,8 år, vilket måste betyda att jag 2008, när jag var 65, kunde förvänta mig att leva nästan till 86-årsdagen.1 Dessutom: För oss som har eftergymnasial utbildning var ”återstående livslängd” efter 65 hela 23,7 år, alltså för mig, om jag fattar rätt, ungefär till 89-årsdagen. Nu ska förstås erkännas att jag inte är proffsstatistiker. Från den obligatoriska statistikkurs jag läste in som sociologistudent i mitten av 1960-talet minns jag främst en bok: ”Hur man ljuger med statistik”. Så mina beräkningar av förväntad återstående memoarskrivningstid måste kanske tas med en nypa salt.

Dessutom finns det förstås en del faktorer som befolkningsstatistiken inte tagit hänsyn till. Arvet borde tala till min fördel – i varje fall fadershalvan. Farfar blev nästan 90, farmor nästan 95 och faster Hilma 104! Faster Alma dog i förtid redan före 50-årsdagen men p g a oskicklig läkarvård (enligt min läkarpappa) och pappa själv blev visserligen 83, men kunde kanske levt åtskilligt längre om han inte drabbats av en bilolycka. På mödernet levde de inte lika länge, men heller inte påtagligt kortare än deras statistiskt utmätta tid. Så genetiken borde ge mig några extra år. Åt andra hållet drar förstås min periodiska överkonsumtion av alkohol. För att inte tala om den märkliga reumatisk-neurologiska åkomma som läkarna efter flera års kontroller inte lyckats diagnostisera. Någon skada åsamkar detta kanske inte memoarprojektet eftersom min offentligt intressanta verksamhet sedan jag lämnade EU-parlamentet 2004 varit rätt blygsam. Jo, ett tiotal böcker har det förstås blivit, liksom några ordförande/språkrörsposter – i den gröna tankesmedjan Cogito, i Palestinagrupperna och i Gröna Seniorer. För mina närmaste har jag kanske spelat större roll under dessa mer privata år än under alla årtiondena av offentliga bataljer då de oftare såg mig i TV-rutan än i verkligheten. Men kan man göra bok på det? I bakhuvudet har jag ofta Jan Myrdals tes att ”en lycklig barndom kan man inte göra bok på”. En lycklig ålderdom, då? Vi får se.

I början av 2021 berättade min fru att hon blivit uppringd av en av våra äldsta privata och politiska vänner. Hans privata huvudbudskap var tragiskt, enligt läkarbesked hade han bara ett par veckor kvar att leva. Det visade sig tyvärr vara en riktig bedömning. Men han hade inte riktigt varit han, om han inte hängt på ett politiskt önskemål: ”Jag vill att du på min begravning ska hålla ett kamptal, som på den gamla goda tiden!” Kanske uttryckte han sig inte exakt så, men med vår livslånga kännedom om hans personlighet kunde vi inte uppfatta det annorlunda. Också andra detaljer kring hans begravning hade han lämnat regianvisningar om till familj och vänner.

Det är inte första gången jag stöter på eller hör talas om döende människor som sprider, inte bara i ord utan ibland också i skrift, önskelistor om hur deras begravning ska arrangeras och, inte sällan, om allehanda stora och små angelägenheter efter deras bortgång. Testamenten är förstås en uråldrig variant av en sådan efter-livet-önskelista. Också jag har skrivit testamente, men bara beträffande väldigt övergripande saker, fritt från detaljer. Mer för att hjälpa mina efterkommande att undvika onödigt groll än för att styra och ställa från graven.

Varför skulle jag vilja bestämma om en tid jag inte får uppleva? Är det inte vettigare att låta eftervärlden själv bestämma hur det blir bäst för dem som ska leva, utan att en död lägger näsan i blöt? Varför tycks ändå en hel del vilja vara med och bestämma långt efter sin död? Kanske för att de inte lyckats befria sig från illusionen att de trots allt på något sätt kommer att vara med.

De flesta religioner innehåller löften om ”evigt liv” i någon form. Men hur många tror verkligen på lycklig paradistillvaro för all framtid? Tror ens alla självmördande jihadister att bombens utlösningsknapp automatiskt öppnar en äreport till otaliga undersköna ”huri”? Tror ens fundamentalistiska pingstvänner att de har en evighetstron vid sidan om Gud vikt för sig för all framtid? Jag undrar. Föreställningen om ett liv efter döden strider så bjärt mot allt annat vi vet om biologi, fysik, kemi och andra vetenskaper, och som också de allra flesta troende brukar godta som grundläggande fakta, att det är naturligt om också de frommaste av fromma hyser frön av tvivel innerst inne. Det tycks mig som om de allra flesta löser den uppenbara konflikten mellan naturvetenskapliga fakta och religiöst drömmeri med att överge drömmeriet, eller i varje fall förpassa det till en privat skräpkammare. Visst finns det också några som försöker överbrygga den logiska avgrunden i sitt tänkande på motsatt sätt. Det är dessa, ”de sista dagars heliga”, som ibland väcker uppmärksamhet när de förtvivlat försöker rädda sin barnatro genom att förneka allt från covid-pandemin till tyngdlagen och utvecklingsläran. En del som inte går lika långt försöker ändå hålla sitt tvivel i schack och skaffa sig respit via begravningsregi eller testamente.

Som en speciell variant av detta kan man betrakta krav av typen ”rätten till min död”. Det slutliga slutet ska inte lämnas till sjukvården eller slumpen utan ligga under vars och ens egen maktutövning. Jag satt i slutet av 1970-talet tillsammans med filosofiprofessor Ingemar Hedenius i styrelsen för Föreningen Rätten till vår död. Luften gick ur projektet när ordföranden, Berit Hedeby, tog saken i egna händer och hjälpte en handikappad journalist att begå självmord, för vilket hon dömdes till fängelse. Jag kände Berit som en seriös människa som ville tackla ett problem som de flesta av oss helst undviker, eftersom vi ganska snabbt upptäcker att någon helt tillfredsställande lösning knappast existerar. Jag, liksom bl a Hedenius, genomskådade de många hånskrattarna som stämplade Berit som ”dödsängel” och liknande.2 Vi menade att de inte ville erkänna att hela dödsproblematiken i grund och botten är olöslig och därför försökte springa ifrån sin egen dödsskräck enligt den gamla tesen ”anfall är bästa försvar”. De hade inget bättre svar än Berit, men bortsåg från något viktigt. Kanske var det inte döden i sig många ville ha rätt att råda över, utan över döendet. De ville helt enkelt ha en så smärtfri och ”behaglig” dödsprocess som möjligt, vilket är något annat än makt över själva döden. Detta kan tyckas vara hårklyveri men innehåller ändå en grundläggande nyansskillnad. Följdriktigt bytte också ”Rätten till vår död” senare namn till ”Rätten till en värdig död.”

Rätten till sin egen död har ju faktiskt de flesta för det mesta, i varje fall i teorin. Visserligen finns naturligtvis många som är fysiskt oförmögna att ta sitt eget liv, men de allra flesta skulle kunna göra det – om de verkligen ville.

Jag kan ta mig själv som exempel. Som jag inledningsvis nämnde lider jag sedan några år av en reumatisk/neurologisk åkomma som läkarkåren inte lyckats diagnostisera, än mindre bota. Den tycks, så vitt man vet, inte i sig själv vara dödlig. Men den är säkert handikappande. Sedan ett par år tappar jag sakta, men mycket säkert, känsel och rörelseförmåga i...