1

Det var under skrivandet av av sitt kapitel i antologin ”I medieskuggans dal: Bortglömda men viktiga författare” som litteraturarkeolog Hanna Danielsson, tillsammans med litteraturvetare Jules Ståhl, företog sin gemensamma resa till Kiev och Pushcha-Voditsa-området i stadens nordvästra utkant.

Taxichauffören, en ung, tystlåten typ, släppte av dem vid boendet ”Mayak”, som enligt recensioner på Google skulle vara nyrenoverat, åtminstone invändigt.

Taxiresan mellan flygplatsen Borispol och Pushcha-Voditsa hade tagit ungefär en timma, och den sista biten av resan hade Hanna, mot sin bättre vilja, blivit alltmer orolig; bilen de färdades i skakade, asfalten var så knagglig att den verkade anpassad mer för pansarvagnar än bilar, och hon började halvt befara att de skulle bli körda till en smekvarm skog utanför Kiev, för att där rånas och sedan dödas och lämnas åt förgängelsen och de vilda hundarnas ständiga hunger.

Men plötsligt svängde den unga taxichauffören höger och stannade utanför en hög, glasinfattad byggnad.

De betalade med kontanter och klev ur bilen, tog sina resväskor och passerade en grind innan de tog sikte mot Mayaks huvudingång. Väl inne fick de varsin nyckel, sa godnatt och delade på sig.

På morgonen när Hanna vaknade var hon hungrig och hade en mild huvudvärk. Hon hade duschat på natten, nu tog hon en ny dusch.

När hon tjugo minuter senare mötte upp med Jules i entrén kunde hon se att nattens intryck av Mayak hade varit något missvisande; på natten hade hon enbart sett stora svarta fönster som reflekterade de svaga gatlampornas dystra sken. Nu såg hon även tegel i byggnaden, ljust tegel, som hon av någon anledning associerade med åttiotalet, vilket av någon anledning gav henne en vag hemkänsla. Hon blev även varse att träden hon sett om natten var ekar, ganska små, eller lagom stora ekar, utan majestät. Hon såg även att gräsmattan var gulnad, torr.

De gick ut genom grindarna och styrde stegen mot samma asfalterade väg som de rest på under natten, men där taxichauffören hade svängt höger fortsatte de istället rakt fram. Deras mål var att köpa mat i änden av Pushcha-Voditsa-området, på Selianska-gatan.

Asfalten var lika undermålig här; decimeterdjupa ojämnt formade hål öppnade sig i asfalten. Vägen var smal, uppdelad i två parallella delar med två spårvagnsspår i mitten. Vid vägen växte det halvmeterhögt gräs som inte var klippt på månader. Vägen gav ett smutsigt intryck, ett dammigt intryck, som om regnet aldrig förmådde spola bort allt stendamm, som om den heta solen med sitt ko