Eleonora

Den gamle mannen hade som vanligt svårt att ta sig fram i sörjan. Det var nästan midnatt och han var på väg hem efter sin utflykt till ölstugan, ett besök som han kostade på sig varje kväll. Johan var sextio år och skomakare. Han bodde i ett litet krypin i Gamla stan, där han sen många år tillbaka inrett sin verkstad och bostad på åtta futtiga kvadratmeter. Där bodde han ensam med sin katt, som bara kom en vacker dag och flyttade in hos honom.

Livet hade kanske blivit annorlunda, om han fått behålla Petronella, som han i ungdomens dagar haft mycket kär men som avled i kolera. Nu levde han ensam men uppskattade ett besök på ölstugan, där han kunde få ett rejält mål mat varje kväll och kanske en pratstund med en annan stackare som levde under likartade förhållanden. I den stora öppna spisen sprakade skönt en kvällsbrasa, som värmde hans ensamma kropp och själ. Johan var väl känd hos värdfolket och de var snälla mot honom.

På den tiden fanns det inget som hette avlopp utan man hivade bara ut matrester och pottinnehåll i rännstenen utanför bostaden. I den sena timman lyste nu bara en och annan talgdank i fönstren men det var inte till mycken hjälp i mörkret. Allt möjligt kunde hamna i rännstenen. Plötsligt fick Johan ögonen på ett paketliknande föremål, som han snavade på och råkade sparka till riktigt ordentligt. Då hörde han ett ljud, som trängde ut genom ett litet hål på sidan. Han var inte onykter och reagerade genast på att något inte stämde, när han hörde ett spätt mänskligt ljud i gatans träck. Han tog upp paketet och såg att det var omslaget av papper med ett snöre omkring.

Man kunde säga mycket om Johan men att det var en snäll man var det ingen tvekan om. Han tog med sig paketet hem, tände ett ljus och fläkte upp papperet. Stackars Johan, han hade aldrig haft en starkare upplevelse. I paketet låg en liten nyfödd flicka, som inte ens hade blivit befriad från sin navelsträng. Johan tappade andan och bara satte sig ner, helt chockad och utan förmåga till handlingskraft. Han hade inte ens stängt dörren ut till trappuppgången.

Inte heller la han märke till att grannens Märta stod och tittade på honom med uppspärrade ögon. Märta kände han väl. Hon tillhörde grannfamiljen, var 14 år och äldst i en syskonskara på sju barn. Han hade bett henne hjälpa sig några gånger att städa i sitt krypin och det hade hon gjort, vilket Johan uppskattade.

Modern var ensamstående och tillhörde gruppen latrintömmerskor, som tillsammans med andra kvinnor gick runt i stan och tömde latrintunnorna. På axlarna mellan sig bar de en kraftig käpp och på den hängde de den fulla latrintunnan, som skulle bytas ut mot en tom. Det var tuffa kvinnor som ägnade sig åt detta jobb. Ofta var det tidigare straffade kvinnor, som fick sona sina brott med detta tvångsarbete. Märtas mor hade någon gång stulit mat åt sina barn. De levde för övrigt i mycket små omständigheter.

Märta hade snabbt uppfattat vad Johan berättat och var inte sen att försvinna ut genom ytterdörren medan hon sa: Jag kommer snart tillbaka. Märta sprang fort till en närliggande gränd, där hennes vän Amanda bodde och just fött ett oäkta barn. Alla hus var nedsläckta så hon fick försiktigt knacka på fönstret. Hon tiggde om en liten skål med modersmjölk av den nyblivna modern. Det gick bra, eftersom hon hade så mycket mjölk i sina bröst men väninnan kunde inte förstå vad Märta skulle ha en skål med modersmjölk till mitt i natten. Snart var den snabbfotade och viga flickan tillbaka, där Johan fortfarande satt kvar i samma hjälplöshet.

Märta tog sig genast an det gnyende lilla knytet, klippte av navelsträngen, tvättade av blodet och torkade henne med ett par handdukar. Hon visste precis vad hon skulle göra efter alla sina syskon, som hon hjälpt till att ta hand om. Snart satt hon i skomakeriet och matade babyn med sked. Johan var överlycklig som var befriad från babyvård. I en filt bar hon sedan över babyn till den lilla vrå i kökssoffan, där hon själv skulle sova.

Märta hann sova några små stunder, innan åskan slog ner. Mamman hade hört barnskrik och upplevde det hon fruktade skulle ske, nämligen att någon av döttrarna skulle komma hem med en oäkting. Att Märta skulle ställa till så för sig hade hon inte trott. Hon var topp tunnor rasande och färdig att krevera. Att hon själv fött oäktingar var en annan sak. Stackars Märta, som inte kunde hindra moderns raseriutbrott, grät över att hon inte kunde få en syl i vädret. Till slut lugnade modern ner sig men hade svårt att ta till sig en så underlig historia och först efter skomakarens beskrivning av händelseförloppet kunde hon fatta vad som hänt.

Men inte ville hon ha fler ungar i hemmet och förklarade genast att Märta fick gå till en änglamakerska med den lilla, dvs göra sig av med ungen, men hur det skulle ske visste hon inte. Proceduren lär vara lika enkel som att avliva en katt. Änglamakerskan trycker bara ner barnet i en plåtbalja med vatten och håller det nedtryckt tills andningen upphör. Med några spadtag i trädgården avslutas därefter den tragiska historien.

Det fanns många änglamakerskor i Stockholm under 1700- och 1800-talet. De hade bildats som yrkesgrupp genom alla födslar, som ägt rum i huvudstaden, där barn kommit till världen, som ingen ville ha. Det började med att mödrarna ur societeten vände sig till dessa kvinnor för att få hjälp med att adoptera bort barnet.

När sanningen kom fram och det inte fanns fler adoptivhem att tillgå, åtog sig dessa kvinnor att ´ta hand` om barnet efter födseln mot en ansenlig summa pengar. De åkte sedan land och rike runt och försökte bli av med barnet genom att locka med en slant. Även denna möjlighet försvann, när pengarna så småningom tog slut. Nu återstod bara en sak, nämligen att ta emot barn för avlivning. Men det kunde man inte tala högt om.

När det blev allmänt bekant vad änglamakerskorna egentligen gjorde, tog skomakaren till orda. Han kände sin del i ansvaret att låta den lilla flickan få leva och sa bestämt ifrån att så skulle ske. Han stoppade till Märta regelbundet en slant som hon skulle använda till babyn.

Det växte snart fram en stark kärlek hos Märta till den lilla babyn, som hon betraktade som sin egen. Märtas mor hade en dag gett order om att en av bröderna skulle röva bort den lilla flickan för vidare befordran till änglamakerskorna. Men helt okunniga om vad som skedde med de små var inte barnen i familjen, så en av flickorna, som hört moderns samtal med brodern, hade skvallrat för Märta, som blev alldeles utom sig av förtvivlan. Hemma kunde de inte bo längre.

Redan samma dag gick Märta till sin vän Amanda, som nyligen flyttat in på ett vindsloft i ett av Gamla stans äldsta hus. Hon beskrev sin svåra situation, som man bara kan göra för en riktigt god vän. Du är välkommen hit, om du vill bo så här sa Amanda och visade med en gest bostadens utseende. Märta gick fram till Amanda och gav henne en riktigt varm kram. Du vet vad du gör när vännerna är i nöd. Märta som tyckte om gamla hus sög in den trivselkänsla, som Amanda redan skapat. Så bra, du och Eleonora kan bo i den andra änden av loftet, där ni kan sova. Den övriga delen kan vi ha som umgängesytor. Ett svagt leende lyste upp Märtas ansikte. Hon kände på sig att problemen skulle lösas.

Märta upptäckte genom fönstret att hon hade ett hav av olika modeller på taken i Gamla stan. Den här utsikten tycker jag om, sa hon förtjust. I samma ögonblick gol en tupp nedifrån innergården. Men nu får vi sätta i gång med alla praktiska frågor.

Det viktigaste var att Märta fick ha sin adress så hemlig som möjligt. Hon gick en dag till skomakaren och berättade vad som hänt och talade om hennes ängslan för Eleonoras liv. Han blev orolig för flickan men glad för förtroendet att få veta var flickan bodde någonstans.

Skomakarens liv hade förändrats totalt sen den lilla flickan kommit in i hans liv. Han hade något nytt att leva för och kallade sig morfar...