Att kasta loss

Mohican Too hade sin skönhets dvala omsluten och omfamnad av den grå nedlagda fiskfabriken i Vadsö. Vi människor strävade vidare i våra liv. Tony i Ramsgate ordnade och organiserade inför seglingen. Inece och jag strävade i kursplanernas universum medan vi med de få fria hjärncellerna, planerade, packade och sparade ihop pengar. Familj och omgivning började inse att jag var på väg än en gång utanför samhällets omsorg och mobilnätets täckning. Det var med oro i magen mamma och pappa såg mina förberedelser. Tiden gick, jag löste problem och fick nya problem som jag löste. Efter studieböckerna studerade vi Tonys seglar kursböcker

Endast Tony hade formella meriter efter 60 år på havet och otaliga seglingar med och utan besättning.

Flera samtal än jag kan minnas gick ut på att:

-Tony måste vara oansvarig och galen att ta ombord en ej erfaren besättning.

-Han måste var sexistisk eller pervers eftersom han föredrog att ha en kvinnlig besättning istället för en manlig.

-Att jag absolut inte skulle ha ansökt eftersom jag aldrig seglat, inte har formell seglarutbildning.

Ingen som hörde om mina planer hade erfarenhet, men nästan alla VISSTE att jag gjorde fel, tog fel beslut och slängde bort mitt liv. Till min stora lättnad och tacksamhet, hade jag hela vägen mina föräldrars stöd. Under många samtal berättade jag för Tony om alla samtalens argument om varför vi skulle misslyckas. Tony förklarade för mig varför vi tvärtemot hade en möjlighet att lyckas. Jag fick valet att våga tro på drömmen, för drömmens väg ger möjlighet att lära mycket nytt och utforska nya världar.

En av lärarna på utbildningen, Elisabeth, fick upprepade gånger ge mig en ny chans när jag snubblat på kursplanernas trösklar.

Elisabeth utmanade mig alltid, när det började gå lättare, att arbeta mig ur min komfortzon för att fortsätta lära och fortsätta bemästra svårigheter. Segling var långt utanför min komfortzon men bara för att jag var utanför komfortzonen kunde jag ändå lära och få kunskap. Detta hade Elisabeth bevisat när hon ställde högre krav på mig för att klara de trösklar jag tidigare snubblat på.

Efter jobb, studier, problemlösning, sju sorger och tio besvär var den stora dagen kommen. Det var äntligen dagsatt hämta, packa och rikta färden norrut i den hyrda husbilen. Mamma och pappa skulle skjutsa upp mig och grejerna upp till Vadsö. De ville se båten och kaptenen som skulle ansvara över deras yngsta dotters säkerhet. Den 1 juni 2013 lämnade vi Örnsköldsvik i en tungt lastad husbil.Jag kände hur kilona rasade från mina axlar när förberedelserna äntligen var till ända och jag strax kunde lyfta vingarna och låta vinden föra mig till nya horisonter.

Tidigt klockan 04 en morgon kom vi fram till Vadsö. Där stod hon, damen Mohican Too. Tony hade varit ombord sedan april. Inece hade mönstrat på en vecka tidigare. Försiktigt tassade jag ombord och sa till Tony att jag var redo att mönstra på. Senare om morgonen bjöd mamma på frukost och dagens hektiska arbeten började: lossa husbilen och stuva Mohican Too.

Husbilens fjädring höjde sig tacksamt samtidigt som mat, packning försvann i Mohican Toos indre och hon tyngdes sakta ner djupare i havet. Sista minuten jobb fixades. Jag stuvade min packning i min koj. Mio hunden, stod över allt kaos vi människor skapade runt om oss. Han parkerade sig mitt i allt kaos på en soffa helt ointresserad av omvärlden.Efter två intensiva dygn reste mamma och pappa söderut. Med vilka känslor de lämnade mig i Tonys och vindarnas vård det är deras historia att berätta.

Vi fortsatte att förbereda, mellan förberedelserna startade Tonys ‘Arktiska Seglingsskola’. Teori: Att lägga till vid en brygga, hur vinden påverkar Mohican Too(segling), grundläggande navigation, sjösjukekunskap, grundläggande meteorologi osv. Den praktiska delen var knopar, säkerhet, 3 fota gång (att alltid ha minst 2 kroppsdelar fast i Mohican Too), att kasta ett rep.

Just de lektionerna i repkastning var djupt förödmjukande på grund av grannarna, yrkesfiskarna. Vi blev kvällsnöjet och favoritämnet medan de strosade med sina ölburkar på bryggan och samtalade med varandra.Jag trodde innan att det var bara att kasta repet, men ack nej. Vad som händer när man bara kastar repet är att repet stannar stilla i luften innan den raser med ett förnedrande plask i vattnet. Vid ljudet av plask ser man ett extra brett leende på yrkesfiskarnas ansikten. Innan du ens tänker tanken att kasta repet måste du lägga upp repet i en slinga i din vänstra hand om du kastar med höger.Repslingan får inte veckas, korsas, eller ha en snurr för då riskerar du ett plask. När vi väl lärde oss att lägga upp repet i en slinga behövde vi lära oss sikta ovan pollaren, så repet med tyngdkraftens hjälp la sig snällt runt pollaren. Men det räcker inte att kasta med höger hand du måste samtidigt kasta slingan du har utanför relingen i vänster hand, annars plask. Nu är du nästan där men innan du släpper kontakten med repet måste du hålla yttersta delen av vänster hands rep kvar i handen annars slängs repet iland och lämnar dig snopet kvar på båten. När du äntligen lyckats utföra alla steg rätt får du extremt snyggt U i luften som snyggt lägger sig runt pollaren och du kan använda vänstra handens stump att manövrera båten till kaj. Som du förstår är variationerna att göra fel = plask oändliga och med varje plask underhåller du traktens fiskare. Jag hade en inre önskan att vi kunde hitta en öde ö med en kaj där Inece och jag kunde öva utan att vara underhållningsprogram för grannarna.

Reptemat fortsatte med knopar och splitsningar av tåg. Rep är värdefullt och kan hjälpa dig rädda ditt liv. Vi lärde oss knopar som alltid ögonblickligen kan lösas upp men aldrig faller sönder av sig själva. Pålstek, dubbelt halvslag om egen part eller annans part, skotstek, åtta…

Timme efter timme rep efter rep satt vi och splitsade, och knopade dag efter dag. Provet Tony gav oss för var knop var att göra det med stängda ögon för om vi kunde göra knoparna blinda kunde vi även göra knoparna trötta, frusna och under tidsbrist.

Den svåraste rep lärdomen var “Repet lever”. Den lärdomen lärde jag mig först i Murmansk till vår allas olycka. Att lära oss hur farliga rep är, fel använda eller ej respekterade. Repen levde, kunde plötsligt slingra sig runt ett ben och bryta skelettet, mosa muskler när vi stod och förtöjde. Repet levde, kunde bita sig fast och krossa ett finger när vi vinschade seglet.

Varje ny kunskap eller färdighet gav minst tre nya frågor och tio nya behov av färdigheter. Hjärnan kändes som en ovillig gele. Självförtroendet åkte berg och dalbana.

Listan på på vad som skulle göras innan avfärd tog aldrig slut. Lärandet tedde sig ändlöst. Yrkesfiskarna skakade på huvudet än hur skicklig kapten eller hur stark Mohican Too än var så ansågs besättningen som ett skämt. Töserna kunde inte kasta ett rep. Hade hade aldrig seglat. Hur var det tänkt att de skulle klara Arktis rytande stormar.

Mina tankar “detta klarar jag aldrig”, “jag är en idiot”, “vem tror jag att jag är” smög omkring som hyenor i hjärnan, bara väntande på att jag skulle göra fel. Tony lyfte dock fram varje framsteg vi gjorde. Min hjärna var ett slagfält mellan ”kan och kan inte”. Jag tyglade mina tankar för att kunna behålla arbetsro och tro på framtiden.

Tiden närmade sig, Tony samkörde oss människor och Mohican Too så att vi skulle arbeta i samförstånd. Vi kastade loss och la till. Tony placerade Mohican Too och Inece och jag försökte få första trossen att lägga sig runt pollaren. När någon av oss lyckats kunde Tony med hjälp av repet som hävstång med motorn manövrera Mohican och vi kunde i godan ro fånga resten av pollarna utan tidspress. Nu var det ju inte så lätt. Tony hade flera okända variabler att ta hänsyn till: Besättningens förmåga att göra en slinga och kasta tross, Mohican Toos...