Sådant man minns

Minnet är en märklig sak. Oftast fungerar det precis tvärt emot vad man har tänkt sig. Perfekta ögonblick, den röda solnedgången och den stora fisken blir snart bleka hågkomster man sällan eller aldrig ägnar en tanke. Man vet att det har hänt, men än sen?

Det man istället minns väl är skoskavet, och kroken i örat. Och vad mer är, man minns det med glädje!

Under en av mina fiskeresor stod lyckan mig verkligen bi. Var endaste dag högg stora bjässar till öringar över mina skickligt utlagda flugor. Ån jag fiskade i syntes till bredden packad med hungriga storfiskar.

Till middag trakterades jag var kväll synnerligen god mat och dryck. På morgnarna vaknade jag utvilad och munter, och minsann om inte vädret också var bra, dagar som kvällar och nätter. Tillvaron var där och då helt och hållet fläckfri!

Nog låter väl detta som en härlig tid att minnas tillbaka till? Ett kärt och ljust minne att plocka fram då vinterkylan tecknar frostrosor på fönsterrutorna och saltsjön ligger blåsvart och kall nedanför Södermalms höjder. En värmande minnesbild, en söt karamell att plocka fram och långsamt njutningsfullt suga på då flugfiskesäsongen är som mest avlägsen och fiskesuget är som störst?

Det är det inte. Kanhända var dagarna där uppe vid ån alltför perfekta. Som minne betraktat känns det platt, liksom slätstruket.

Bra mycket oftare tänker jag då istället tillbaka till en fiskeresa då fisket helt slog slint. Då en sjudagars utflykt inte resulterade i mer än en handfull småöringar.

På kvällarna kröp kvicksilvret ned till den blåa stapeln, och fluglinan fick ett fint lager av is över sig. I spöringarna bildades tjockare is, och vartannat, vart tredje kast fick de rensas för att linan skulle kunna löpa fritt och flugan kunna läggas ut. Allt låg öde och allt låg tyst. Inga fiskar vakade, inga djur prasslade, inga fåglar sjöng, allt var en frusen tavla där jag gick.

Men tänk att få gå så, vid en liten å så bortglömd och oansenlig att du inte ens vet namnet på den, medan temperaturen sjunker och nattmörkret faller.

Vad som lät var mina försiktiga steg och ljudet av ett förtrollat vatten vilket färdades nedåt i den flyende ån. Men det vattnet, det var någonting verkligt speciellt. Det rann, porlade och brusade med sådan klar klang att det måste ha varit rent jungfruvatten. Kanske sprang det ut direkt från en dold källa i urberget, där det legat lagrat sedan Pangeas urskogar bredde ut sig i sin oändlighet, eller rent av sedan världens födelse. Kanske hade det väntat där i tusentals och miljoner år på att släppas ut i frihet och få rusa bort i den svarta krokiga ån.

Och just denna natt var det dags.

Längs stränderna drog mörka granar och furor en dunkel och taggig mur. Men öppnade sig här och var i små gläntor eller gamla slåtterängar, där mörkgråa halvt raserade fäbodar eller lador, kämpade en tröstlös kamp mot tiden för att ännu någon tid hålla sig upprätta.

En sådan glänta går ända ned till åkanten. Närmst marken ligger en tjock, låg dimma, som ett dunigt varmt täcke över marken. Och ackompanjerade av åns klingande brus dansar där hundratals små små vitklädda älvor. Eller kanske är det bara som ängsullen svajar för en stilla nattbris? Men hur den kan göra det när granarnas toppar står orörliga och björkarnas löv hänger sömnigt stilla, är för mig en gåta. Men kanske kan den det.

Det är ett minne som blir allt bättre och trolskt ju mer jag tänker på det.

Ibland är minnet inget annat än en bild. En grov teckning, ett plötsligt tidsstopp lagrat i hjärnan.

En natt satt jag tillexempel med några kamrater vid en mörk skogssjö någonstans i Jämtland och inväntade gryningen. Natten var kolsvart, elden lyste. Vi tryckte oss nära lågorna, så nära att våra hattbrätten sveddes och vi fick snabba oss att ducka då granveden sköt röda kvistskott vilka glödande for förbi oss och slocknande försvann ut i nattens mörker. I eldens ljus skymtade mina kamraters ansikten. Fladdrigt rödorangea och svettiga av eldens starka hetta. Ögonen öppna, trötta men vaksamma. Begrundande blickar stirrade på elden.

Ingenting sades.

Bakom oss låg ett kompakt mörker. Ett kallt mörker. Ett mörker som fick ryggarna att bli stela av köld och oss att hasa ytterligare närmare elden. Ur sjön bolmade kallröken. Kröp upp längs stränderna likt vita molntrasor eller andar, vars fukt och kyla inte ens elden kunde förjaga.

Runt om oss och runt sjön stod storskogen, den riktiga storskogen. Åldersgranar, många hundratals år gamla växte sig allt högre och yvigare och kröp allt närmre vårt lilla sällskap ju längre natten föll.

Det knarrade, gnisslade och gnällde, utifrån mörkret. Skogen prasslade och knäppte, träd jämrade sig, troll suckade.

Den fuktiga luften förde med sig skogens doft fram till elden; lummel, mossa, svamp, växter. En angenäm doft, en skogens parfym, en av alla de saker som fastnar i ditt undermedvetna och som för evigt får dig att längta tillbaka.

Nära till hands, just bredvid oss, står våra flugspön. Någon lägger mer ved på elden, en vänder vaksamt blicken mot den mörka skogen, alla lyssnar. kanske är vi i denna stund inte mer än stenåldersmänniskor, vaksamma vid elden då natten faller på, med våra redskap nära till hands.

Tiden stannar, går bakåt. Den historiska kedjan till forna tiders jägarfolk krymper ihop och är bara någon länk bort.

Om ens det.

Kanske satt de där tillsammans med oss, kring eldens värmande skydd. Kanske lyssnade de vaksamt till skogens jämrande med oss och kanske delade de våra tankar, denna underliga natt i en jämtländsk storskog.

Sådana minnesbilder har jag förgyllda guldramar runt.

Vad man slås av då man rotar bland sina gamla fiskeminnen, eller i glada vänners lag erinrar sig höjdpunkterna från de gemensamma fiskafängena, är hur få minnen det är som handlar om fiskar.

Sällan eller aldrig om fiskar man lyckats få i land, fastän lyckan stundom haft vänligheten att låta oss få känna tyngden av en eller annan storfisk.

Handlar det om fisk så är det nästan alltid om den stora, den som kom undan. Den som du vet vilken sten hon står bakom, den som du ska ta nästa gång.

Oftast handlar hågkomsterna om underliga, pinsamma, otäcka, eller tokroliga händelser.

En märkligt, närmast obehaglig händelse som innehöll allt detta upplevde jag tillsammans med några kamrater vid jämtländska Dammån för ett antal år sedan. Nu kan vi skratta gott åt det, men då skrattade vi förvisso inte.

Efter några dagar med ihärdigt regnhamrande slog det plötsligt till och blev vackert väder. Riktigt, riktigt vackert.

Regnkläderna kunde äntligen stuvas undan och skjortärmarna kavlas upp. Vi nagelfor kartan efter ett lämpligt parti att fiska av den legendariska storöringsån ifrån. Hoppet tändes att få uppleva lite trevligt torrflugefiske på någon lugnsträcka, och vi fastnade för ett långsamt parti några kilometer nedströms.

Ån var här mycket lugn, och likt gamla floder meandrade, ringlade hon sig, i stora s-rörelser över landskapet. Här och där hade hon av någon anledning fått för sig att ändra sin riktning lite grand och «knoppade» då av en liten del av ån. Dessa bitar blev till avlånga, böjda så kallade «korvtjärnar». Det fanns åtskilliga av dessa korvtjärnar längs med den yvigt slingrande ån.

Vi parkerade vår bil, och följde till fots en liten skogsväg som, några hundra meter ifrån, parallellt följde ån. Ganska snart vek vi av ned mot vattnet. Vår hastigt uppgjorda plan var att följa ån nedströms någon kilometer till en bro, och därifrån längst med en väg gå tillbaka till bilen. Det hela torde kunna ta ett par timmar, och vi...