Kapitel 1. Julia

Året är 1965. Jag var sju år och lekte med barbiedockor med Maria, en av mina allra bästa vänner. Efter en stund tog vi en paus och njöt av hallonsaft och chokladbollar. Plötsligt, utan minsta förvarning såg min kompis ivrigt på mig och sa:

-Jag vet vad din gamla pappa heter Julia.

Orden kom som en stor chock för mig, och jag var nära att tappa både saft och kaka i knät. Vad menade Maria? Varför tog hon upp en sån besynnerlig sak just nu, mitt i vår lek? Det kändes nästan lite hotfullt och provocerande. Blixtsnabbt lade jag ifrån mig Barbie, som jag som bäst höll på att förse med örhängen i form av knappnålar.

Jag hyssjade nästan skräckfullt på min väninna.

- Tyst, Maria väste jag till! De kan ju höra oss.

- Jamen, fortsatte Maria envist, nu med viskande röst. Mamma har berättat för mig om din pappa. Jag trodde att du ville veta själv.

- Vad menar du, undrade jag förvånat? Pappa sitter ju därnere med mamma och dina föräldrar.

- Nej, svarade Maria lite otåligt tillbaka. Jag menar din riktiga pappa förstås. Han från Österrike du vet. Mitt hjärta började bulta allt snabbare. Maria hade verkligen simmat ut på djupt vatten nu.

Att nämna min biologiske fars namn betraktades nästan som en dödssynd i vår familj. Ämnet var helt tabubelagt.

Precis som om han aldrig hade funnits. Han tillhörde det förflutna, och mamma blev alltid lika upprörd varje gång hans namn kom på tal.

Jag lärde mig därför tidigt att vissa saker pratades det inte högt om.

Men min nyfikenhet över mitt ursprung var långtifrån stillad, utan låg där och pyrde inom mig, trots att jag numera börjat förtränga min egen historia. Precis som den övriga familjen. Varför kika i backspegeln, när det enbart orsakade smärta?

- Franz Brendinger, viskade Maria förtroligt, varpå vi båda började fnissa spontant.

- Konstigt namn, fortsatte min kompis leende, men de kanske heter så i det där Österrike. Jag minns att Per, min tre år äldre bror någon enstaka gång hade pratat om vår far. Då hade han direkt blivit barskt tillrättavisad av mamma. Alltså lät jag själv bli att begå samma misstag. Inte ville jag göra mamma ledsen. Så småningom föll min biologiska pappa alltmer i glömska. Mycket beroende på att jag ju redan hade världens bästa pappa. Det var det enda som betydde något. Men nu hade min utländska fars namn återigen kommit på tal. Både jag och Maria förstod att det vi nu diskuterade var superhemligt. Nu började det snurra till ordentligt i mitt huvud, och minnena var inte enbart poisitiva.

- Kommer du inte alls ihåg honom, undrade Maria nyfiket?

Nej, så klart, rättade hon sig själv. Du var ju så liten. Jag satt länge tyst och funderade medan jag omsorgsfullt kammade Barbies hår.

- Jag var väl bara i treårsåldern eller något sånt, förklarade jag för Maria. Det är konstigt, för han känns mest som en grå skugga.

Men jag minns att jag fick rida på hans ben ibland, och att han sjöng för mig. På tyska alltså. Hur lät det nu igen? Ungefär Schwartz schwartz schwartz sind alle meine kleider. Jag tror det var något sånt i alla fall. Vilket lustigt språk. Tihi! Nu skrattade vi båda hjärtligt.

- Men vad betydde den där visan då, undrade Maria nyfiket?

- Ingen aning. Jag kan ingen tyska, fattar du väl, svarade jag lite irriterat tillbaks och ryckte på axlarna. Men det låter nästan som svarta kläder, tycker jag. Vi viskade fortfarande, eftersom det var en het potatis vi bollade runt med.

- Är det allt du minns av honom, undrade Maria, fortfarande med nyfiken röst?

- Ja, svarade jag tveksamt tillbaks. Det var ju så länge sen också.

Därefter blev jag tyst och fundersam. Det här kändes nästan som att lägga ett pussel. Ett mycket svårt sådant, där det tycktes vara omöjligt att få alla bitarna att hamna på rätt plats. Men jag kom i alla fall ihåg att han skrek ibland och lät arg, och gjorde mamma ledsen. Det var de gångerna han vinglade och var full. Jag rös till vid blotta tanken. Än idag får jag ångest när någon höjer rösten.

Alltså måste han ha varit en jättedum pappa. Han kunde t.o.m. daska till mig ordentligt utan minsta orsak.

- Nu ska jag smiska Julia, hade han sagt då. Plötsligt blev minnena alltför smärtsamma, och jag blev tårögd. Varför i hela världen hade Maria fört honom på tal? En pappa som skriker och slår sin familj var sannerligen inte mycket att hänga i julgranen, även om han ibland skrattade och försökte vara snäll.

- Var inte ledsen, Julia, bad Maria, som nu såg ut att helt ångra att hon tagit upp det här infekterade ämnet. Så, nu fortsätter vi leka igen. Ivrigt räckte hon mig Skipperdockan för att distrahera mina dystra tankar.

- Här, hon behöver en ny klänning, för hon ska på dans ikväll. Titta om du hittar något snyggt att klä på henne, Julia. Nu började hon rota i sin ena byxficka, och trollade fram några gräddkolor.

- Tada, fnissade hon och gav mig två bitar i handen.

- Brukar du alltid ha godis på dig, undrade jag nyfiket, och blev genast på bättre humör. Tack!

- Nä, men jag har kvar lite sen i lördags, förklarade Maria glatt.

Återigen blev vi fullt sysselsatta av vår lek. Snart var också Skipper iklädd en ny läcker rosa byxdress. Som parfym fick hon vaniljdoft, efter att vi skrapat lite av kolorna bakom öronen. Men nu hade ett envist litet frö av nyfikenhet börjat gro hos mig. Trots att jag älskade min nuvarande pappa över allt på jorden ville jag absolut börja utforska mitt biologiska ursprung.

- Men, suckade jag tyst för mig själv, det var helt uteslutet att komma med frågor. Jag visste redan alltför väl hur föräldrarnas reaktion skulle bli. Mamma skulle som vanligt bli upprörd, och pappa skulle mest se ledsen ut. För som han alltid brukade säga om ämnet nån enstaka gång kom på tal

- Det är jag som är din pappa, Julia. Det vet du väl?

Och nog visste jag det. Pappa var oerhört kärleksfull, och jag var hans lilla ögonsten.

- Maria, undrade jag sakta. Tror du att en människa är född antingen snäll eller elak? Maria lät sitt svar länge vänta på sig. Slutligen sade hon.

- Nej, jag tror att alla är både snälla och elaka. Men en del är mer stygga än andra förstås. Jag började fnittra.

- Det är nog precis som du säger. Min brorsa till exempel. Han kan bli rosenrasande för ingenting, Och börja slåss.

- Min storebror blir också arg ibland. Men bara när jag retas med honom. Då får jag alltid ett tjuvnyp i armen.

- Bara ett litet nyp, utbrast jag förvånat. Min brorsa brukar straffa mig rejält när han blir ilsken. Då åker jag alltid på en smocka. Men ibland får jag skylla mig själv förstås, för jag älskar att retas med honom. Nu skrattade vi gott, och enades om att storebröder verkligen kunde förpesta livet ibland. Kvällen led mot sitt slut, och mamma ropade på mig att det var dags för hemfärd. Motvilligt avslutade Maria och jag vår lek. Så typiskt, nu när vi hade som allra roligast. När vi skildes åt blinkade vi menande till varandra. Vi hade ju en stor hemlighet att dela. För ovanlighetens skull var jag mycket tystlåten i bilen. Något som föräldrarna naturligtvis märkte.

- Kors i all världen Julia, vad du ser fundersam ut, utbrast mamma förvånat. Har det hänt något? Har du och Maria blivit osams, eller har ni hittat på något fyffens?

- Nej mamma, svarade jag otåligt. Vi har haft jättekul som vanligt. Så det så. Mamma nickade stilla tillbaka, och lät sig därmed nöjas med mitt svar. När vi kom hem var jag så trött att pappa fick bära mig ut ur bilen. Det var verkligen dramatiska nyheter jag fått höra ikväll. Tankarna malde på hela tiden, och allt kändes som ett enda stort kaos. Men nu låg jag tryggt på pappas axel, och tittade upp på den stjärnklara himlen.

- Gå inte så fort pappa, vädjade jag. Jag vill hinna se...