I nådens år 1672

Jens höll ett stadigt tag om sin prästbibel medan han trampade runt i det slagna gräset. Fastän inget ännu hade skett så låg lukten av fruktan och död tjock över ängen. Ville han härifrån? Jo. Eller nej. Kanske. Nej han kunde inte, fick inte, tveka. Det här måste ske.

Det var fullt med folk omkring honom. Stunden hade fått alla att gå man ur huse och snart skulle det oerhörda ske. Det här var första gången man hade byggt upp ett bål på slätten utanför staden. Lagen var självklar – bränn häxorna. Prästen Jens hade inte sett brevet med egna ögon men han hade själv tagit emot riktlinjerna av Pastor Laurentius för hur man skulle gå tillväga. Han visste vad som förväntades av honom som en Guds man. Jens var en man som följde sin tro och kyrkans regler, något annat var det inte tal om. Men flickan, nej häxan, rättade han sig själv, var ung. Bara femton år.

Gruppen av människor stod tätt tillsammans på betryggande avstånd från bålplatsen. Alla var enkelt klädda, ingen hade klätt upp sig för det som väntade. Det fanns inget att klä upp sig för, bara något att bli av med – att slippa.

Ropen och skriken eskalerade när den unga häxan drogs fram mellan två av stadens vakter. Hennes långa rödlätta hår låg utslaget över axlarna och i hennes gröna ögon fanns bara rädsla. Egentligen var det inte konstigt att hon var rädd, hon hade erkänt sina nattliga turer till Lucifer efter långa och smärtsamma förhör. Hon hade alltid kunnat fly, men nu fanns det plötsligt ingen som kunde föra bort henne. Hon var fast. De hade lyckats snärja en av Lucifers döttrar och om inte Lucifer själv uppenbarade sig så skulle det inte dröja länge innan häxan var död.

Folk skrek och spottade efter henne och Jens såg med avsmak på hur häxan torkade av sitt ansikte mot sin uppdragna axel för att bli av med loskan som rann längs hennes kind.

En ung rörelse.

En mänsklig rörelse.

Han harklade sig och tog ett stadigare tag om sitt krucifix medan han vände sig om mot träkonstruktionen där hö och halm hade pressats in i varje mellanrum. Framför konstruktionen hade man ställt upp en låg stege och dess tre horisontella stegpinnar såg sköra ut i jämförelse med mittpålen.

Flickan jämrade sig medan de båda männen drog upp henne för stegen och band fast hennes händer och fötter vid pålen. När de båda männen var färdiga klev de ner på marken och sträckte sig efter stegen.

”Stopp!” avbröt prästen och gick närmare och vakterna tog varsitt steg åt sidan för att släppa fram honom. Med blicken fäst på häxan klev Jens långsamt upp för stegen. Han såg ner i det unga ansiktet där en tår låg och väntade i ena ögats vänstra ögonvrå.

”Lucifers dotter.” viskade han. ”Vem ska rädda dig nu?”

Flickan vred undan blicken. Jens tog häftigt ett tag om hennes haka och tvingade upp hennes ansikte samtidigt som han fräste åt henne.

”Du ska brinna, du Satans medhjälpare. Och Jesus Kristus ska se på från sin upphöjda plats.”

”Låt henne gå!”

Rösten bakom honom darrade när orden yttrades och Jens vände sig om. Han höll upp sitt krucifix när han besvarade kvinnan som stod framför bålet.

”Häxan ska ha sitt straff! Vem är du att ifrågasätta Jesus Kristus och kyrkans lag?”

”Låt henne gå. Hon är oskyldig till det ni straffar henne för.”

Prästen stannade upp när de oerhörda orden nådde honom. ”Och vem är du att döma oss? Vem är du som nekar till kristenheten och bekämpandet av satan?”

”Jag heter Gudrun.”

”Ha! Ett kristet namn! Rimmar illa med det du säger, kvinna.”

”Flickan är min. Allt hon kan har hon lärt sig av mig!”

De skallande hatropen tystnade med ens och platsen blev skrämmande tyst. Stegpinnarna knarrade under hans fötter när Jens lämnade den unga häxan och klev ner på marken. Han gick fram till Gudrun. Hon var äldre än han trott vid första anblicken. Huden var gammal och trött, håret glest och tänderna dåliga. Förklädet som hängde löst över hennes taniga kropp var smutsigt och slitet.

”Så.” viskade han. ”Häxan är din, säger du.”

”Hon är en Blomsterflicka, precis som jag. Vårt band är starkt. Om du bränner flickan nu kommer du att ångra dig.”

”Ha! Blomsterflicka? Ett förskönande namn på häxa tycker jag allt. Förnekar du att hon kan konsten att hela?”

”Jag har lärt henne allt jag kan om våra växter och dess läkekraft.”

”Bränn häxan!” skrek en man i folkhopen och Jens såg upp på den unga häxan som stod fastspänd vid pålen. Märkligt nog tvekade han plötsligt.

”Jag är också Blomsterflicka.” sa Gudrun. ”Vi har ett särskilt band som inte rör någon annan. Vår kunskap kommer från klosterträdgården där vår första Blomsterflicka fanns. Gud berörde hennes hjärta med sin gyllene själ och samma gyllene själ finns i mig och flickan. Blomsterflickorna för med sig hennes kunnande från generation till generation i ett aldrig sinande flöde. Om du bränner flickan på bålet hindrar du kunskapen och den gyllene kärleken som från början föddes i ett av Kristi kloster.”

Jens lyssnade häpet till orden. Att kvinnan framför honom vågade! Att hon vågade stå här, mitt bland alla människor och förklara Kristi budskap och samhörighet för honom – en Guds man. Han andades hårt och intensivt. Hans inre brann av ilska över kvinnan och han vrålade:

”Släpp den unga häxan!” Han höjde sin arm och pekade med skakig hand på Gudrun. ”Vi ska bränna denna förtappade och svarta själ istället! Nu!”

Männen som hade släpat fram den unga kvinnan skyndade sig uppför stegpinnarna och ryckte loss repen. Sedan knuffade de hårdhänt ner henne, hoppade ner på marken och skyndade fram till den äldre kvinnan som lugnt stod framför Jens.

”Gudrun!” grät den unga häxan. Hon reste sig upp och ögonen som tidigare varit fyllda av rädsla var nu fyllda av skräck. ”Nej! Låt henne vara!”

”Håll tyst! Vi ska försöka rädda din själ, flicka lilla.” sa Jens. ”Gudrun har smittat dig med sin svarta tro och satanism.”

”Elin! Ta hand om dig nu och kom ihåg allt jag lärt dig!” ropade Gudrun medan männen började dra av henne förkläde och hätta.

”Men, jag behöver dig!”

Gudrun log ett stilla leende.

”Så så, Elin. Du ska se att allt blir bra. Ta hand om nästa Blomsterflicka du.”

Jens sträckte ut en hand och hindrade Elin från att springa fram till Gudrun. Han såg hur tårarna rann över flickans kinder och kände sig märkligt berörd över det unga ansiktet. När hon inte kunde komma fram till den gamla böjde sig Elin ner och plockade upp Gudruns hätta från marken. Hon höll den tafatt mellan sina händer.

”Vad de än säger så finns Jesus Kristus i våra hjärtan, Elin.” log Gudrun lugnt från sin plats. Jens ryckte till. Det var något obehagligt med hela stunden.

”Bränn häxan!” skrek han och försökte skynda på männens arbete. Gudrun lät sig fogligt ledas fram till bålet och hon bands fast vid mittstolpen. Hon verkade helt oberörd av männen som lindade repen så hårt att hennes handleder och fotleder började blöda. Strax därpå var männen nere på marken och utan att vänta på order från Jens satte de fyr på bålet. I samma stund som lågorna sträckte sig efter halmens första strån ropade Gudrun till Elin:

”Hitta en vrå och lev ditt Blomsterflickeliv. Hjälp andra och låt naturen omkring dig hela din själ! Precis så som Blomsterflickorna har gjort ända sedan...