Island

var ett äventyr på den tiden, i alla fall om man kom på cykel. Stora riksväg 1 bara en grusväg med massor av gropar från allt regnande. Lördagen den 14 juli 1979 tog jag färjan norrut från Reykjavik till Akranes. Akraborg hette den lilla bilfärjan som tar en timme över viken, medan bussen tar två runt flera långa fjordar. Hur lång tid det hade tagit på cykel, vågar jag inte ens tänka på! Jag ville nå Isafjörður längst uppe i nordväst. Jag kom till Akranes på lördag eftermiddag. Det var dött och stilla. Jag cyklade norrut. Höga svarta berg och mycket vacker natur, mulet men inte blåsigt. Vägen var dammig. Bilarna drog upp ett moln av damm och grus.

Vid sjön Skorradalsvatn, slog jag upp tältet. Jag har hittat en väldigt god fruktsoppa, Blandaðir Ávextir som vi säger här på Island. Den är förträfflig och passar både till frukost och nattamat.

Efter en enkel morgontoalett i forsen, söndag morgon, fortsatte jag norrut. I närheten hade jag nu Reykholt, vilket är trakten där Snorre Sturlason, han med Eddan, lär ha bott. 'I närheten' är väl att ta i, det tog fyra timmar att cykla dit. Hela trakten är full av rykande källor, därav namnet [reyk=rök]. Det osade svavel. Värmeförsörjningen är inget problem. Man borrar ett tillräckligt djupt hål i marken, så har man både värme och varmvatten.

Trampandet gick trögt och inte mycket trafik. Jag passerade ett område av sten och mossa, en slags hedmark som på isländska kallas hraun. Vägen gick rakt igenom underliga stenformationer, och överallt växer små fina blommor.

Vägen gick upp i bergen efter en flodravin. Jag fick streta och gå med cykeln igen! Jag stannade för kvällskaffe vid forsen. Det kom några regndroppar, temperaturen höll sig kring 12 - 13 grader. På kvällarna går temperaturen ner mot sju – åtta, framåt fyrasnåret är det oftast bara 4 grader kvar.

Väl över detta berg, kunde jag nå Stykkishólmur och därifrån ta båten Baldur, som går norrut och spar en massa tid på vägen mot Isafjörður. Jag tänkte nu i mitt stilla sinne att om jag kommer med båten på måndag, kan jag genskjuta bussen på tisdag och alltså nå Isafjörður tisdag kväll, flyga därifrån till Akureyri på onsdag eller torsdag, buss tillbaka till Seyðisfjörður där båten lämnar Island.

Denna idé höll mig igång på cykeln hela natten. Det var underbart att trampa fram uppe i bergen i den ljusa sommarnatten. Skymningsljuset gjorde sitt till. På höger sida hade jag ett berg vid namn Tröllakirkja. Här och var låg stora snömassor och forsen gjorde då och då stora språng. Det regnade stillsamt. Ovanför kunde man se himlen och molnen i nordväst alldeles rödfärgade, och då var det ändå midnatt, och långt kvar till polcirkeln.

Vägen gick utför i stora svängar. En jeep kom uppför i den sena timmen och stannade bredvid mig. Det var islänningar och danskar. Vi pratade en stund och jag nämnde båten Baldur. Man trodde att den gick vid 12-tiden. Alltså skulle jag nog hinna dit!. De önskade lycka till och jag satte av i god fart nerför vägen.

Mitt i backen small det till. En skruv hade gått av! En ganska vital skruv som håller fast frambroms, främre pakethållare samt skärmen. Jag blev något skärrad, men hittade en mutter bland reservdelarna. Pakethållaren fick hänga lös, skruven räckte precis till. Allt var för stunden ok. Jag fortsatte utför.

Klockan var tre på morgonen när jag stannade i skydd av en kulle och satte igång spritköket. Med hjälp av tältunderlaget gjorde jag ett regnskydd och lade mig bredvid cykeln och somnade en timme. Det var inte direkt varmt och bekvämt.

När jag sedan kom ut på lite mer öppen mark, började det blåsa friskt. Vägen till Stykkishólmur låg nu i medvind! Det gick undan med bra fart den första milen. Vägen blev stundtals betydligt sämre. Sträckan från vägskälet till Stykkishólmur var 75 km, lite för mycket, men eftersom jag inte visste när båten gick, så var det bara att trampa på. Jag siktade på att komma fram vid tolvtiden, om vinden höll i sig och vägen inte blev alltför dålig!

Vinden höll i sig. Det började regna och vägen blev sämre. Jag hade tillryggalagt gott och väl 45 km när regnet började komma på allvar. Jag såg bakom mig, tjocka mörkgrå molnbankar jaga efter mig. De kom väldigt snabbt i den hårda blåsten. Regnet tilltog! Island är inte sådant att man kan söka skydd så fort det börjar regna. Det fanns absolut ingenting! En knagglig grusväg, höga svarta berg på ena sidan och småbuskar ut mot havet på den andra. Plötsligt svänger vägen runt berget och jag får vinden och regnet emot mig. Det blåser kraftigt och jag måste erkänna att jag blev arg. Man nedkallar alla jävlar som finns och förbannar den f-n som uppfann cykeln! Inte för att det hjälper, men man skall ju göra nåt.

Vägen passerade en bred flod. Jag dök utan betänkande ner under bron med cykeln, för det var miltals mellan regnskydden. Det var en liten smal bro utan större skydd, men eftersom vinden var så kraftig, fick jag ett gott vindskydd vid sidan av bron. Regnet nådde inte heller dit. Där var ca 1 meter sandremsa under bron och där ställde jag mig nu med cykeln. De många broarna på Island, är väldigt smala. De stora bussarna får knappt plats.

Under bron stod jag nu i två timmar, åt ett äpple, några kex, lite choklad. Jag satte mig på sovsäcksrullen och lutade mig mot betongväggen och somnade några ögonblick. Emellanåt hoppade jag upp och ned och sprang de 3 metrar som gick att springa. Vinden tjöt och regnet smattrade. Förutom bron fanns ingenting! Total ödemark. Till Stykkishólmur var det ännu 25 km och runt omkring, bara svarta lavaberg. Under de två timmar jag stod där, passerade endast tre bilar.

Nåja, efter dessa minnesvärda två timmar, började regnet avta och jag beslöt att fortsätta. Blåsten höll i sig men regnet slutade. Jag hade fortfarande medvind. Men så gick vägen runt igen. Det var en lång vik av havet som stack in och vägen gjorde en runda på omkring 12 km. Sämre väg och backigare. Och så det tröstlösa att se vägen ringla iväg mer än en mil framför sig! En bil som passerade mig för en halvtimme sedan, kunde jag se som en liten fläck på andra sidan viken. Hur lång tid skulle det då inte ta att cykla runt? Här kan man tala om fria vidder!

När jag var endast 2 km från Stykkishólmur och kunde se byn framför mig, började det regna igen, nu framifrån. Jag lade in en extra växel och trampade på, för att sedan stanna under ett utskjutande tak, ganska så blöt. Klockan hade hunnit bli halv tre på eftermiddagen, och trots den relativt korta sträckan från bron, hade det gått långsamt och trögt. Nu kunde jag konstatera att nån båt blev det inte. Blöt var jag, och kallt blev det! Jag frågade var man kunde äta eller dricka kaffe. Det syntes ingenting av café eller bar av något slag. Isländska byar kan vara väldigt ödsliga.

Hotellet skulle man gå till, sa dom! Jag gick dit. Jag var den ende gästen och blev mottagen av en trevlig tjej som hette Magnea. Hon talade bra svenska och jag frågade lite om trakten. Jag fick också veta att båten Baldur gick varannan dag och hade avgått kl 9 på morgonen. Jag drack te och åt en varm smörgås med ost och skinka, dåförtiden en typisk Croc Monsieur. Här satt jag nu en stund i värmen och tittade ut över den blygråa ödsligheten.

— Vad gör man på ett sånt här litet ställe, frågade jag.

— Ingenting . . . blev svaret! Jag hade iallafall sett en biograf. Två gånger i veckan visades film. Alltid något.

När jag studerade busstidtabellen, så var det bästa jag kunde göra, att ta bussen tillbaka till Reykjavik. Den gick nämligen kl 18. Det var den enda förbindelse som fanns ut ur Stykkishólmur, en buss om dagen! Förutom Baldur, men den hade jag fått vänta på i två dagar,...